1951 - Leif Knutsson på Valand

Leif Knutsson kom inseglande genom huvudingången med en slags säkerhets elegans i kroppen. På rågummiskor, en blå skjorta, röd slips jag tror en sådan där vävd slips som var knuten en gång för alla.

Han såg vänlig ut och säker i sitt uppträdande och frågade efter Andre Nemes. Jag visade honom mot det lilla kontoret. Han knackade på och gick in och det blev ett prat på kanske en kvart eller så men inte mer. Sen kom han ut, tog ett staffli och ställde sig nästan mitt på golvet, tog fram en pannå. Spände upp ett papper som han såg stod i en rulle och började teckna lite grand mest bara sådär.

Jag fattade ingenting för att normalt sett var ju elevantalet redan slut för det året. Det här var ju alltså när jag själv gått ett år så jag hade ju viss vana att veta hur det gick till. Men han såg bra ut och var trevlig och gick rakt igenom båda två salarna där det stod andra och målade och tecknade. Han gick ut så att säga bakvägen som han tydligen kände till.

Efter en stund kom han upp med en vacker flicka och en påse persikor. Persikor tänkte jag, hur kan de köpa det? Det har jag aldrig ätit i mitt liv. De tog varsin persika och började suga på lite sensuellt så saften rann så där lagom runt munnen. Båda två tittade på varandra samtidigt som de sög. Han visade med en gest för henne på lokalerna som han tydligen redan var hemmastadd i verkade det. Så gick de igenom den andra salen också där det stod flera elever och kunde inte förstå skådespelet, men de försvann.

Det visade sig att det var en skådespelerska, Annabella tror jag hon hette eller något liknande. Hon studerade nere på stadsteatern som elev och blev sedan i varje fall ett tag känd när hon var klar med sina studier. Men var hon försvann vet jag inte. Pappan till Leif var den store Kolbjörn Knudsen som verkligen såg ut som en rak norrman, säker i sitt uppträdande, mästare på att läsa Gynt som han gjorde med bravur på stadsteaterns stora scen. Han hade också många andra roller som till exempel pappan i “En handelsresandes död”.

Leif var uppvuxen i en skådespelarfamilj och de bodde längre upp på Viktor Rydbergsgatan i några vackra, faktiskt fina förtidsfunkishus som faktiskt fortfarande hade en stil i sina proportioner med båda balkong och annat. De står sig fortfarande bäst av alla från den epoken. Där bodde familjen i tre rum och kök. Dit kom jag först så småningom men jag kan ju gå storyn lite i förväg. En mamma som hette Asta och också hade varit skådespelerska i unga år. De hade bott i Stockholm och umgåtts med alla skådespelarna som var unga vid den tiden vilket gjorde att Leif hade träffat alla de stora skådespelarna och till och med suttit i knät på Greta Garbo.

Ja, vad var då detta för mig. Det var ju ett fenomen. Jag kommer ju som sagt var från Kristinehamn som också kallas lusasken men inte av den anledningen för löss utan mer någonting socialt. Jag hade ju aldrig sett en skådespelare på nära håll förutom när jag varit i folkparken och sett “Glada änkan” operett. Jag hade bara skymtat dessa skådespelare som fanns på andra sidan Götaplatsen på avstånd och naturligtvis med största vördnad. Det var ju vid sidan av Kolbjörn Knudsen, Ludvig Gentzel och Anders Ek var där då vid den tiden. Det fanns några flickor visade sig och någon blev känd via en film men jag kommer inte ihåg vilken film.

Nåväl, Leif förde sig som en världsman, han hade redan varit i Paris och kunde franska. Han hade ju först tagit studenten och sedan studerat på högskolan, franska och annat. Han var politiskt engagerad. Han var ung kommunist och hade hållit tal på Järntorget och hade skrivit i kommunisttidningen som hette Arbetet. Men framför allt hade han varit i Paris och gått hos Andre Lott och inte minst mött flera kända skådespelare och författare. Han hade träffat och gått i skola hos den fantastiske mimskådespelaren Marcel Marceau.

1951 bestämde vi, jag och mina kamrater på Valand, att det var dags att äntligen åka till Paris och fortsätta leva med konsten. Och Leif blev mitt resesällskap.