I Collioure kom jag och säkert alla andra också närmare Endre Nemes och hans fru Cathrine, en ryska som var uppvuxen under så att säga tsarens fortfarande funktion och deras lilla dotter. Det var trevligt att få känna honom lite närmare till och med skoja med honom. Jag vet att han hade varit ute och köpt ett par espadrillos och kommer stolt tillbaka och jag sa till honom ”men har du köpt damespadrillos”. Han hade nämligen köpt röda och gröna och det hade jag aldrig sett på en karl förut. Han sa damespadrillos, generat

En upplevelse med honom faktiskt som har fått mig att tänka när det gäller genus. En natt flög det in en sådan där jättestor nattfjäril som finns i Frankrike och det var väl första gången han såg en sån för han blev fullkomligt slagen utav häpnad över denna skönhet. Han var rädd för den som för en orm men han vågade i alla fall gå nära och sedan dagen därpå så tecknade han och målade, inspirerat av denna skönhet. Detta tror jag var ett ögonblick av betydelse och det var därifrån under en längre tid hela hans produktion var ganska mycket insektsbetonad.

Han och Cathrine hade två kämpahumör och de drev med varandra men på ett sätt som de själva tyckte om men som för yttervärlden verkade väldigt grovt. Till exempelvis hon var så lång och han ganska liten. Och ingen av dem kunde simma men när de sen skulle bada så låg ju båda två och väntade in varandra och till slut var ju han och hon men framför allt han tvungen att gå in och svalka sig i vattnet så han gick ju ner till midjan ungefär. Sen kommer hon efter och går ett par steg längre så även hennes midja kom i vattnet varpå de fortsatte de framåt en bit tills inte Endre kunde gå längre. Men hon kunde ju gå ett stycke längre och då hade hon segrat då skrek han till henne: Akta dig, det finns bläckfiskar. Och vi kunde ju inte direkt skratta vi var tvungna att le för att vi ville ju inte genera dem, men det var deras sätt att vara och det där tyckte de om. Så var och en har sitt ”till min glädje”.

Efter ett tag i Collioures så hade jag blivit bekant med en målare från Stockholm, en tecknare, Björn Hedlund tror jag. Han skulle tillbaka till Paris. Leif kunde ta tåget för hans pappa Kolbjörn hade kommit till Paris och de skulle umgås där några dagar. Det blev därför en ny kompis och en mycket speciell kille måste man säga. Intressant och vi följdes åt men det hände vissa saker som var lite annorlunda, men inte på något sätt ohyfsat vis men ändå. En dag efter många dagars vandring, jag kommer inte ihåg men vi gick igenom Toulouse och sen också de fantastiska persiko-odlingarna som lyste så lockande utefter vägen men man vågade inte stjäla för det fanns folk på fälten överallt. Men det kom också mycket regn och en dag blev det ju verkligen regn som vi aldrig hade varit med om. Nästan som om dropparna studsade en halvmeter upp och man blev blöt nästan ända upp till knäna av vattnet som studsade.

Men vi gick och vi hade skaffat lite regnkläder. Jag hade hittat en regnrock där det stod USA på ryggen. Det var sliten men det gjorde ingenting. Men så kom en bil åkandes och bromsade upp nästan på samma vis som den där vackra damen. Men i framsätet satt en man och i baksätet ytterligare en man och då säger mannen i framsätet. Jag är läkare och jag har en patient i bilen men han är så orolig och attackerar mig hela tiden. Han är så våldsam men inte farlig. Vill ni sitta på var sin sida om honom och ni kan ju hålla honom i handen om ni vill. Vi gjorde som läkaren sa och vi nickade till mannen och han såg lycklig ut att ha fått sällskap. Vi tog honom i handen i handleden. Han satt så och till slut släppte vi honom och tänkte vi ville ju inte hålla i honom. Men de skulle vi inte ha gjort för att då tog han sats och slungade ut sina två nävar rakt i ansiktet rätt i ansiktet. Jag fick en smäll på ögat och det blev lite blått men Björn som hade en tand som stod lite på sned han fick en stor spricka i läppen så han blödde ganska mycket.

Ja då tog vi tag i honom men det visade sig att han hade enorma krafter, krafter som man inte kunde fatta och ibland var vi som i taket med hans armstyrka och ibland på golvet. Det var fruktansvärt. Vrål och skrik och så bet han oss och då sa jag till doktorn, det här går inte! Han kommer att dö. Har ni ingenting så kan vi binda honom som jag visste att man gjorde på patienter på hospital där mamma arbetade för att de skulle inte mista hjärtat. Nej sa doktorn, han är stark! Men rätt som det var så small det till och mannen blev alldeles tyst och vi tittade på honom och vi såg ju med en gång vad som hade hänt. Vi sa till doktorn vi tror ju att han är död i alla fall. Nej sa doktorn. Doktorn kom ju ut
Och vi fick gå ur bilen och han lyssnade på hjärtat. Jo sa han är faktiskt död. Vi satt ju kvar på varsin sida och när vi fick göra var att försöka trycka ner ögat så att inte det skulle vara öppet. Efter ytterligare en bra stund så sa han nu är jag framme där uppe är lasarettet och nu får jag tacka er för hjälpen och det var ju fruktansvärt. Inget att tacka för, ja det var det sa han för jag hade inte klarat det.

Han körde fort upp till lasarettet som låg på höjden. Men vi hann inte gå så förfärligt långt. Ja vi bestämde oss för att äta men det tog emot så vi gick ut på vägen igen. Det tog inte mer än en timme så blev vi ikappkörda av en polisbil som stoppade oss ganska bryskt och började prata med oss. Han, Björn, kunde lite franska men jag kunde inget. Men vi försökte att beskriva. Efter en ordentlig genomgång på alla tänkbara språk så tog de i alla fall passen från oss och sa att ni får gå till svenska ambassaden och är det så att det här inte är korrekt så får ni inte passen. Vi fick ett annat papper så att inte vi skulle bli stoppade på vägen och vi åkte.

Om det var en dag senare eller ej vet jag inte, eller kväll. Det tog sin tid mycket på grund av regnandet. Det var en jobbig lift. Men så blev det bättre väder och vi var framme vid den plats som jag hade bestämt långt innan för dagen därpå skulle jag fylla tjugoett år. Vi hade kommit till en liten plats och där sov vi ute på sluttningen med byn nedanför och 100 meter ifrån ett ställe som vi skulle besöka dagen därpå. Vi hade matsäck med oss som vi åt utav och drack vin och njöt inte minst sen när vi skulle somna. Det var ett ljud som jag aldrig glömmer. Det var ganska kuperad natur där vi var. Vi hörde konstiga ekon på något vis. Det var hundar som skällde var och en ifrån sin gård, en del på nära håll och del längre bort och andra mycket långt bort. Medan man låg där i natten och såg på stjärnorna. Den musiken har jag aldrig upplevt på samma vis. Det var som om hela landskapet öppnade sig och jag såg framför mig dessa gårdar liggande på sina kullar, gamla välskötta gårdar med hästar och kor och höns och grisar. Ja det var landet. Det doftade hö, det doftade blommor. Morgonen därpå så sken solen skönt och vi vaknade och gick ner till byn och fick vårt kaffe. Det var rätt tidigt på morgonen. Och vi fick faktiskt tvätta oss något sånär i ett ordentligt handfat. Sen gick vi upp igen och inväntade att klockan skulle bli elva.

Då stod vi framför en ganska enkel port som öppnade sig. Mannen som öppnade var en gammal äldre man, men det var två damer med lyktor som skulle visa oss in i grottan. Det var några till vi väntade på. Och en stund senare kom ett par personer till. Och sen började vi gå in i grottan och nästan krypa in i grottan. Och efter en stund när vi kommit in kanske en 20-30 m så började flickorna lysa upp i taket och det var ett fantastiskt levande tak i struktur och färger med droppstenar och annat och vi förstod inte vad som menades. Det gjorde vi förstås men vi såg inte något först men sen började vi och se och så gick vi längre fram och så småningom öppnade sig den ena salen efter den andra med vidunderliga målningar. Vi var i grottan Lescaut. Vissa ställen fick vi faktiskt huka oss ner och krypa. Och se blev det en ny sal igen. Det var omtumlande på ett sätt som jag aldrig varit med om i konsten och kom heller aldrig att vara igen. Först och främst dessa fantastiska ojämna ytor, fantastiska så att fick börja liksom bakom kröken och måla baken av ett djur och så på sidan om hörnet fick man göra sidan på djuret lite grann och sedan bakom kröken igen så kunde man se mulen och horn så skulle man veckla ut detta på ett papper och teckna av det precis i konturerna så skulle ingen se vad det var.

Och sedan dessutom ristningarna som de hade använt sig av förmodligen ett vasst föremål, kanske en vass sten. Ristningar, långa teckningar av ryggraden liksom med en sån enorm både finess och precision så Picasso trots att han är en av världens bästa tecknare har nog aldrig på en större yta åstadkommit liknande linjer. Sedan genom årtusenden, 30 000 år, hade ytorna blivit liksom kristalliserade så att det verkade precis som om målningarna låg skyddade på vissa ställen bakom en någon slags glas. Alltså det hela var så överrumplande och på såpass kort tid, de rörde sig om en timme. En och en halv timme max. Så kunde man ju inte hinna uppfatta allt, det var omöjligt. Men sen har man ju läst en del och sett reproduktioner och det mesta så att säga tyckte jag stämde med vad man kände. När man sen klev ut ur grottans ljus och i solskenet och var framme vid 1951 den 22:e juni. Alltså det här var en dröm som jag hade planerat ungefär som jag ville se Paris, Notre Dame.

Sen gick färden ganska snabbt tillbaka, inte så snabbt men det gick snabbt. Tills slut märkte vi att Det trots allt var lättare att lifta ensam, för vi hade ju bagage. Han hade ju också en säck och grejer. Och då sa vi det att den som först kommer till Paris han bjuder på lunch eller fika.

Jag fick första chansen och det var en lång resa och jag satt där och njöt. Nu kommer Björn att få bjuda mig på middag. Men strax utanför Paris, Antony, här ska jag in och där blev jag stående på gatan. Och rätt som det var så kom även Björn i en bil. Jag blev bjuden att sitta där bak och blev ju naturligtvis tvingad att bjuda Björn på middag. Men det gick ju bra.

Ja sen blev det några ytterligare dagar i Paris omväxlande med Savigny. Jag återkom till det gamla fina huset där jag kunde bo ensam utan Leif och njöt då av ensamheten. Familjen hade åkt själva ner till Nice och det stora huset var stängt. Men jag fick gå in i alla fall genom porten och till trädgårdsmästaren som bjöd på tomater och haricotsverts och alla möjliga grönsaker. Så jag fick korgen full av grönsaker och jordgubbar och ja allt. Grinda hette mannen, han hade varit trädgårdsmästarchef på de stora lyxhotellen i Nice och frun hade säkert varit en skönhet med sina vackra bruna ögon men var nu en förtorkad gammal gumma. Han var nog yngre så han verkade vara i form på alla vis.

Ja jag mådde bra där och jag tecknade lite grann men inte mycket. Sen tog jag adjö av Paris med siktet ensam liftande ut mot kusten, franska kusten för att se upp mot Belgien och Holland och norra Tyskland. Jag fick först en lift med en lastbil som hade varit inne med grönsaker till Hallarna. Sedan fick jag lift ganska snabbt av en mycket fin bil och jag var mycket förvånad för jag hade lagt mig till med skägg och det var väldigt sällsynt. Det var ingen som hade skägg i Paris, absolut ingen. Men jag hade skägg inte så stort, men i alla fall. Jag hade ju min ryggsäck och sovsäck och såg ju som jag själv tyckte lusig ut, men jag fick ju lift i alla fall och det var en fin bil. Jag vet inte vad det var! Med honom kunde jag prata tyska och han var konstintresserad och då blev det naturligtvis väldigt, väldigt, väldigt trevligt. Och de så att säga blev så intresserade så de bjöd mig faktiskt hem och jag skulle kunna få bo hos dem över natten. De hade ett stort hus vad jag förstod men jag vet inte var det var. Jag ville vidare jag ville hem och jag hade dåligt om pengar så jag tackade nej men jag minns att flickan var i min ålder. Hon hade tydligen tyckt att det var roligt med det här pratet och hon också så hon sa, det var väl synd. Hon tittade mig i ögonen och jag har inte än glömt de där ögonen. Men när jag steg av bilen och den körde vidare uppför backen och förmodligen var det huset som låg uppe på kullen som var deras hem. Då kände jag mig egendomligt ensam och tom och tänkte, varför gjorde jag så där? Ja det var inget annat än att fortsätta och jag fortsatte och kom så småningom fram på kvällskvisten till Cologne sur Mer, en stad som var väldigt illa åtgången. Det var kolossalt mycket hus som var trasiga och allt var ju mörkt och jag såg ju så dåligt men jag kunde i alla fall skymta. Och där hittade jag ett café parallellt med havet men inte vid havet utan en bit upp och det var ett stort café och även där blev det som vanligt en sandwich och kaffe. Det var ju mycket det jag levde på bortsett från dagarna då sökte jag mig till restauranger.

Jag satte mig i alla fall närmast dörren därför att jag inte behövde gå så långt, men när jag sitter där så hörde jag att det var folk utanför som pratade och den saken är klar att vid den här tiden var det inte så ofarligt att lifta för det var många lösdrivare på vägarna. Inte minst soldater från Amerika som dröjde sig kvar men det var i alla fall inte så att man ensam tyckte att det var precis kalas, men jag ville hem, jag ville hem!

Jag sitter där i alla fall och till slut säger mannen, nu måste jag stänga! Klockan var väl cirka 9-10-tiden. Jag fick ta min ryggsäck och sovsäck om magen och så öppnade jag dörren och såg ju då i ljuset från en lampa i kaféet att det var några som stod lite halvgömda. Jag tog ett steg, ett falskt steg framåt för att tänka, jag kanske får ett slag i huvudet direkt men det fick jag inte. Men med ett par snabba steg så var jag nere på gatan och vek av till höger för jag skulle ju norrut. Men genast märkte jag att dessa företeelser kom efter mig och jag hörde tidigt också att den ena som hade något slags träskor och jag kunde bara styra mig i mörkret. Samma som nu när jag inte ens ser när jag är ute. Så jag fick följa stjärnorna på himlen och gå så fort jag kunde men de hängde kvar. Och jag blev ju mattare och mattare i benen det är klart. Så småningom så förstod jag snart att byn var slut och då tänkte jag, jaha de ska ta mig ute på landet alltså. Men så rätt som det är så vek dom av till höger och försvann. Där tänkte jag att då var det inte mig de var ute efter. Men när jag kommit en bit på vägen så svängde vägen åt höger och då förstod jag att de hade genskjutit mig. Och när jag kom lagom långt bort så att jag skulle förstå att nu är de här i närheten så fick jag mycket riktigt höra dem tissla och tassla.

Dom stod efter vägkanten och jag var som gelé i hela kroppen absolut som gelé i kroppen. Jag bara hade givit upp men jag tog sovsäcken och la den vid nacken så att om de skulle slå mig huvudet så skulle jag kanske kunna parera lite grann. I samma ögonblick så rusade de fram och börja skrika men dessutom skratta och skrika och jag tänkte men vad är detta? Skratta och skrika. Och så hörde jag men kära någon det är ju flickor, två flickor. Jaha tänkte jag, det är ju klart de vill ju åt mina pengar. Det säger ju sig självt även om det bara är flickor. De är ju så fattigt. Så kom de fram och började prata med mig. Jag kunde inte franska men pratade tyska, det kunde de. Det hade de lärt sig. Den ena tog raskt sovsäcken och jag som fortfarande var skakis lät dem ta den men ryggsäcken behöll jag. Det var ju där jag hade viktigare saker. Pengarna hade jag ju lite här och var, i fickorna, i byxorna och i kavajen. Jag gick i alla fall och de gick jämte och pratade och skrattade och verkade faktiskt inte var otrevliga. Till slut hade vi gått ett par tre kilometer och jag började bli trött och säger att nu ska jag sova så jag hoppade över ett dike och ut på stranden. Det var sanddyner och längre ut var det en fyr som blinkade men blinkade väldigt snabbt så man hann inte se hur dessa människor såg ut. Men jag tog ryggsäcken i alla fall och sovsäcken och så rullade jag upp den och jag hann inte rulla ut den förrän en av flickorna klev ner i säcken och den andra fick fatt i mig och drog ikull mig och sen började trevande på mig som jag tyckte verka konstigt och skrattade och jag höll mig på det ena och det andra men de var överallt på kroppen. Den ena tjejen skrattade lite konstigt och den andra var lite mer diskret. Efter en bra stund så fick jag fram och jag förstod vad de var ute efter så konstigt det låter så otroligt konstigt det låter så jag sa det att vi kan ju dela på er sa jag och det accepterade de och då valde jag den flicka som verka vara lättast i kroppen. Den andra var kraftig och hon, den kraftiga gick iväg och jag började ju prata med den här flickan och ganska snabbt så sa hon, det var min kompis idé. Jaha sa jag men jag kan följa dig en bit tillbaka. Ja sa hon.

Vi gick en bit tillbaka och under tiden så ljusnade det lite i alla fall. Så när vi skildes så såg jag lite grann av ansiktet och framför allt så såg jag tänderna hon hade en glipa mellan två framtänder och jag har alltid älskat sådana där deformeringar i ansiktet. Lite snedvriden näsa eller nåt sådant där. Något av Picasso trots allt. Och sen sa vi adjö. Hon hade en väldigt grov schal, en säkert hemvävd och kjolen var säkert hemvävd också. Det var hon som hade haft träskor och så sprang hon iväg och jag sprang jättesnabbt tillbaka och fick fatt i min ryggsäck och min sovsäck och sprang över vägen och hittade en grop på andra sidan vägen och mer eller mindre trillade och där blev jag liggande, dödstyst och hörde hur den andra kommer springande tillbaka och ut på platsen där jag hade varit och hittar inte mig och hon börjar på att vråla, vråla, jag tror att hon att hon ryckte upp grästorvor men hon kastade saker och ting omkring sig och sen blev det alldeles tyst och sen började hon gå tillbaka och jag somnade in. Och på morgonen när jag vaknade så hade också en syn som jag aldrig har haft. Då var det fullt av kaniner som satt runt omkring mig på kanten och tittade på mig. Men så fort jag rörde mig så försvann de alla samman in i hålorna under grovkanten på gropen. Sen var det inte långt kvar utan jag kom till franska gränsen och passen har jag glömt att nämna. De hade vi varit och hämtat på svenska ambassaden. Sen kom jag då till gränsen och tackade Frankrike för en upplevelse som inte och aldrig kommer att komma ut ur min kropp.