1952 - Fernand Léger

På hösten 1952, i september, bar det av till Paris och Fernand Léger, över London med båten Patricia tillsammans med min dåvarande fästmö Brita. London låg då fortfarande i efterkrigs-stämning. Maten var hårt ransonerad. Det engelska måleriet kände jag väl till genom tidskriften The Studio. Jag var speciellt nyfiken på den engelska färgtonen, som skiljer sig starkt från den franska.

I Paris kom vi att bo i Savigny hos en familj Agid som kom att visa sig, under många år, få den allra största betydelse för mina Paris-år under 50- och 60-talet. Brita fick arbeta som barnjungfru hos familjen. Den morgonen i det lite höstdisiga Paris, utan att kunna mer än ordet timbre och café au lait fann jag i alla fall en telegraf och poststation och en enorm telefonkatalog, där jag började söka mig fram för att se om mina gudar hade telefon. Matisse fann jag på Boulevard Montparnasse, men inte Picasso. Fernand Léger fann jag på Rue Notre Dame des Champs. Att se att Matisse hade telefon, det hade jag aldrig trott – telefon till en slags gud. Jag begrep att jag var i konstens Mecka.

Men viktigt var Fernand Léger och hans skola. Jag hittade gatan och numret. Jag minns att det var en brant, smal trappa, dörren till vänster, ett ark papper fastsatt med ett häftstift. LEGER med stora bokstäver. Léger, denne store mästare fanns alltså här innanför denna dörr. Jag tog fram ett papper och skrev ner école efter att ha kollat i min parlör. Så knackade jag på och ett muttrande hördes. Jag visste inte vad men gick in och där nere stod han i sin ateljé. Om han gick upp eller jag gick ner, vet jag inte, men det enda jag fick fram var lappen. Han såg på mig och frågade ”Scandinave”. Jag nickade. Han gav mig ett brevpapper, där adressen stod tryckt. Jag nickade och han såg på mig. Det var inte första gången han mötte en ny stackare.

Skolan låg sedan något år ute i A , en trerumslägenhet med utsikt över ett skrotlager. En vaktmästare tog emot och på tyska fick jag lite order. Jag skulle komma tillbaka på torsdag kl 10.00 eller något i den stilen. Léger var där och jag fick visa lite foto på en målning jag gjort. När han såg fotot sade han: ”Nu skall ni sluta måla som Picasso.” Jag var Picasso-inspirerad. ”Hos mig skall ni måla som jag, så nära ni kan för jag har inget intresse av er personlighet, men vad jag kan så kan jag lära er grammatiken, gyllene snittet, balansen, formen, färgen, harmonin innanför den fyrkantiga ramen.” Det blev några månader där jag försökte mitt bästa, men jag blev kanske inte Légers trognaste elev. Han sade också att är ni personlig då glömmer ni mig på ett år, men ni har den grund som all konst vilar på oavsett epok i världens konsthistoria. Är det så att ni fortsätter att måla som jag, så betyder det bara att ni är en opersonlig målare och då kan ni lika gärna måla som jag som någon annan.

När Léger frågade ifall jag tyckte om hans måleri, svarade jag svenskt, det vill säga så där långsamt. Han frågade ja eller nej? Då begrep jag att det var dags att vara ärlig. Ja, sade jag. För är det så att du inte tycker om mitt måleri, skall du inte gå hos mig. Det finns andra skolor, för när du går hos mig skall du måla som jag, så gott du kan. Då kan jag direkt förklara grunderna. De är desamma i all konst. Om du sedan fortsätter att måla som jag, tyder det på att du saknar personlighet och då kan du lika gärna fastna hos mig som hos någon annan! Jag hade aldrig hört något liknande, men jag har, i hög grad, senare förstått.

Han korrigerade oss, snabbt fick alla ställa upp sina dukar framför honom på ett staffli och han högg så direkt, som en slaktare som styckar ett djur. Det gällde färgen, formen, kompositionen, helheten. När man inte begrep tog han penseln och blandade och strök. Det stod direkt klart, speciellt när han kritiserade de andra eleverna för då var man själv fri. Det är oftast så på skolor – man lär genom de andras misstag.
Efter några månader räckte det och vi for till Ibiza. Där efter stränderna, i bergens former fann jag en inspiration för många år. I Santa Eulalia fann jag flytande föremål på stranden, växtdelar och strukturen i berggrunden och på något vis så kände jag igen lite av mina barndomsdrömmar i vattnet i min trolldamm i Frödings barndomsskog, där han levde från det han var sju år till det han var sjutton år, varje sommar i ett litet sommartorp.