1952 - Leif och Bengt på resa

Leif Knutsson och jag utnyttjade tyvärr inte det fantastiska lilla huset i Savigny-sur-Orge med sin lilla trädgård så länge. Det enda jag minns egentligen var att Leif var duktig att laga fransk sallad. Jag hade aldrig ätit ordentlig sallad i Sverige, med vinäger och lök och peppar och tomater och andra grönsaker. Det var som en värld öppnade sig, även vad det gällde sådana saker. Leif var ett trevligt sällskap. Han var generös och hjälpsam, absolut. Han var inte heller snål på att ge uppskattning för vad han såg. Vi beslöt att vi skulle lifta tillsammans ner mot Collioure, där redan några av våra kamrater Lisa och Gunnar Larsson och Endre Nemes och hans familj och dotter var. Samt även några andra som vi hade mött i Paris.

Vi rustade oss, jag med min ryggsäck och min sovsäck och jag tror att Leif, som ju var en betydligt elegantare typ än jag hade ordnat sig på ett kanske inte annorlunda sätt men i alla fall – han hade inte så mycket bagage. Han hade någon bra filt som han hade fått eller lånat. Vi stack iväg vid middagstid från Savigny ut mot motorvägen vid den tiden tror jag National 7, som den hette ner mot Fontainebleau-hållet. Trafiken var kolossal redan då och att stå på en motorväg och försöka lifta, det visade sig vara mycket svårt. Ingen vågade för trafikens skull stanna till och absolut inga långtradare som redan var uppe i god fart. Men rätt som det var så hände det en olycka. Två bilar, en lastad med virke och bräder, körde ihop vilket gjorde att det blev en kaskad av långa ribbor i luften medan vi då med en gång räknade med att nu kanske vi kan få lift. Och mycket riktigt, snabbt kom det en liten bil och stannade vid kanten. Leif satte sig i framsätet han kunde ju franska och jag kunde ju bara några ord.

I Fontainebleau släppte han av oss och då trodde vi, att där skulle det bli lättare. Men det hade faktiskt redan börjat på att bli afton, så nu visade det sig att det inte var så enkelt. Där delade sig vägen, National 7 gick vidare ner mot Lyon och vidare mot Avignon medan en annan väg som var lite mindre tog av till höger. Vi tänkte att det nog var bättre kanske att ta den, så vi började på att gå. Nu hade det blivit mörkt, men vi hade turen att hitta ett litet café efter vägen och där tror jag att vi fick lite att äta. Vi satt tjusigt under ett tygtak ut över marken och med lamporna inne i caféet bakom oss kunde vi se nattens nattfjärilar och fladdermöss och andra företeelser. Det blev ett skådespel av rikedom av dans. Men vi tänkte att vi väl inte skall bli sittande här utan vi går vidare, så kommer vi en bit. Vi hade ju också faktiskt bestämt oss att vi skulle sova första natten utomhus. Det var ju mycket varmt det var faktiskt 36-37 grader, alltså kroppstemperatur.

När vi hade gått ett stycke kom en bil i ganska hög fart och bromsade in mycket hastigt men hamnade i alla fall en hundra meter framför oss. Vi började på att gå mot bilen, men bilen backade tillbaka till oss vilket vi ju tyckte var fantastiskt. När vi kom fram till bilen, det var en Citroën. Där inne vid ratten satt en fantastisk skönhet, en mörk verkligen skönhet och hon öppnade dörren och sa vill ni åka med, vilket vi naturligtvis ville. Leif i framsätet och jag i baksätet där jag hamnade bland en massa säkert exklusiva pälsar och en doft av parfymer som jag aldrig varken känt eller upplevt tidigare. Hon satte igång att köra med gasen i botten och det var inga krusiduller. Leif som var gentleman pratade ju så vårdat han kunde och damen var trevlig och de småskrattade.

Efter en halvtimme, timme skulle jag tro frågade hon Leif var vi skulle sova i natt. Leif svarade med en gång att vi skulle gå så långt vi kunde och går det inte så sover vi ute, sa han, för det är så varmt. Nej, men det är väl synd sa hon för jag har möjligheter. Det sista förklarade Leif för mig. Hon säger att hon har möjligheter och att vi kan bo hos henne eller övernatta där. Nej, sa jag. Nej, nej det skall vi inte göra. Du ser ju sa jag, vad det är för en märklig människa. Det vet man ju inte vad det där är, sa jag. Ja, det är nog inte så farligt. Ja du, det vet inte jag sa jag. Nej, säg du att vi skall gå. Och han sa det faktiskt, men efter ytterligare en kvart frågade hon igen och sa att det är ju dumt detta. Men jag sa till Leif på skarpen att nu säger du till ordentligt. Men så värst ordentligt var det inte för hon sa, jag tycker att ni skall åka med. Du får ta det på dig, sa jag men jag är inte för det.

Strax därefter svängde hon av till höger på en mycket liten väg så att varje kurva kändes och så spelade Citroënens gula ljus runt i naturen, det vill säga lamporna de var vid den tiden fortfarande så vackert gula. Vi åkte förbi byar som ju var mer eller mindre medeltidsbyar och utanför varje by stod gamla rostiga skördemaskiner, harvar och andra taggiga föremål. Det var säkert sådana som fortfarande användes i dessa byar, som för övrigt var fullständigt mörka och klockan hade säkert blivit både elva och halv tolv.

Efter en stund så kom vi i alla fall fram till en stad, men även den låg helt i mörker. Jag vet inte om de fortfarande hade kamoufleringspapper för fönstren, men det var inget som lyste. Nere vid sidan av en flod där sken det längst bort och när vi kom fram dit så tutade hon kraftigt och ut kom en lika raffinerad blondin. Jaha du, sa jag till Leif, nu vet du var vi har hamnat. Vi tog ut våra grejor i alla fall och kom in i baren. Det var en restaurang och bar och så fort vi hade kommit in stängde de dörrarna med en bom som gick att snurra på, alltså den var fäst på mitten och så vred de den på rätt sätt så bommen kom att blockera båda dörrarna.

Vi slog oss ner och så försvann de. Jag var vid den tiden ganska vältränad. Leif hade ännu inte börjat sin boxningsundervisning, så jag ansåg nog att jag var den som skulle kunna ta hand om den där stora killen om Leif öppnar dörren. Så han satt där och måttade och jag fightade i luften. Rätt som det var så fick vi höra lite väsen som steg undan för undan snabbt till ett verkligt väsen. Ett oväsen av skratt och dån och vi undrade men vad är detta. Vi satt där och tänkte att vi måste ju komma ut härifrån. Hade vi tänkt oss för så hade vi ju kunnat göra det när vi var ensamma, men vi hade ju slagit oss ner. Rätt som det var öppnade sig en dörr och in kom åtta stycken enorma karlar, som alla var mer än ett huvud större än vi och breda över bröst och kropp, en del var flintskalliga och en del var tatuerade och så lika många vackra flickor, åtta stycken fantastiskt söta flickor som luktade parfym och de dansade runt där och pussade varandra på kinderna och det var full rulle.

Värdinnan kom fram, det var blondinen och frågade vad vi ville dricka. Då sa jag till Leif, som redan var van att dricka vin och även whisky, nu dricker vi vatten sa jag. Vichyvatten! Du får säga att vi är scouter och han lydde mig faktiskt. Vi scouter vi dricker ingen alkohol. Oj, blev ju reaktionerna naturligtvis, scouter i detta främmande gäng. Vi satt där medan de då och då var framme och klappade oss lite på kinderna och skrattade. Efter en stund, en halvtimme så sa jag till Leif att ta nu och säg till och fråga var vi skall få bo. Det blev lite protester, men då sa vi att vi nog gärna ville lägga oss i alla fall oavsett om det är ute eller inne. Då följdes vi upp på andra våningen och vi fick ett dubbelrum. När vi kom in i rummet så drog vi för det stora skåpet med svårighet, framför dörren och barrikaderade så mycket vi kunde och sedan la vi oss tillsammans i dubbelsängen. Det fanns ingen risk vad gäller mig och på den tiden tänkte man inte så, för man visste ingenting om den här andra världen. Men vi låg där i alla fall en stund och hörde golvet gunga och hörde vrål och skratt, men sedan somnade vi.

På morgonen när vi vaknade så sken solen in och vi öppnade fönsterluckorna och utanför flöt en flod så underbart vacker i virvlar och hundratals svalor och andra fåglar flög nerefter vattnet och fångade sina flugor och flög upp till sina bon som de hade runt omkring under taksnibbarna. Ja, det var en sommar det, det var precis som en barndoms sommar när jag var en sex-sju år, då man bodde på landet och det var varmt varje dag som man tyckte då och svalorna kvittrade överallt och gräshoppor och annat.

Vi tvättade oss i handfatet och klädde oss och så gick vi ner med våra grejor, drog naturligtvis tillbaka skåpet med ännu mer kraft tycker jag, än på kvällen innan och ställde det rätt något så när och så gick vi ner. Där var en tystnad som snarare var totalt hundraprocentig i motsats till kvällen innan. Ljud kan liksom leva vidare efter ett tag, en bombkrevad kan leva vidare och det sitter ju i kroppen efter en fest en massa ljud, men nu var det tyst. Till slut uppfattade vi att det gick en dam och städade med sin långa kvast och hon kom fram till oss och ryggade till lite grann. Det verkade som hon undrade hur vi liksom kommit in, för bommen var stängd fortfarande. Förlåt, sa Leif mycket artigt får jag fråga vad var det här igår? Hon tittade på oss spefullt och sa det måste ni väl ha reda på. Nej, sa vi, vi har bara sovit här i natt men vi såg ju i alla fall dessa människor och förstod att det var något exceptionellt. Ja, det var åtta kastbrottare från Paris som hade fest med flickorna, prinsessorna från Pigalle. Så då hade vi fått förklaringen. Vi fick också kaffe och damen mjuknade ju när hon förstod att vi fortfarande var scouter nästan.

Sedan började vandringen med ryggsäcken ner genom Loiredalen och jag köpte ett vykort på den vackra bron och skickade hem. Jag visste att frimärke hette timbre, det var det första franska ord jag hade lärt mig, när jag kom till Paris för att genast skriva ett kort hem att allt var väl.

Dagen gick och vi fick lift här och var, ibland med språksamma människor ibland tysta och färden gick vidare ganska bra. Jag tror faktiskt att vi kom ända fram till Saint-Étienne. Där var ju kolgruvorna och där hade ju bara någon månad innan varit en kolossal kommunistisk strejk som Leif var mycket insatt i för han var kommunist. Han hade till och med hållit föredrag som ung på Järntorget i Göteborg. Han kunde allt om de här gruvorna och där kom nu gruvarbetarna upp ur gruvhålet, upp till restaurangen som låg på andra våningen, där det var ett långt bord och där gafflar och knivar var fastsatta med kedjor och vi blev serverade i bleckskålar. Det var köttsoppa och den var god och vi åt den med bröd. Bredvid oss satt en man, en gammal man med skägg och mustascher och han sörplade i sig soppan. Han reste sig upp och så sörplade han i sig soppan. Då kom servitrisen och tog honom i nackskinnet och doppade honom rakt ner i soppan och skrek till honom ”Har jag inte sagt att du inte får ha så ohyfsade fasoner.” Han hade soppa både i ögonbryn och mustasch och överallt och såg ju minst sagt lycklig ut.

Det var Saint-Étienne, en stad som även var känd för sin manufakturhistoria. Det var centrum för kan man säga postorderförsäljning, en jätteindustri av yppersta slag inte minst av jaktvapen. Vi kom därifrån i alla fall och fick, minns jag lift med en man som såg lite konstig ut och det visade sig också att han var konstig. Han satte en ära i att köra om när det var möte, så det var bara centimeter kvar och när det var så där riktigt tätt och han hade lyckats, så skrattade han. Som en absolut galen människas skratt. När vi så småningom blev avsläppta, föll jag i alla fall ner till marken och tackade att jag var hel.

Sedan fick vi lift med en långtradare som körde upp oss på flaket och det var väl inget fel i det. Det var bara det att kanterna, jag vet inte vad den hade transporterat, men kanterna var så höga att vi inte såg någonting av landskapet och det var verkligen tragiskt att veta att vi då rullade igenom Rhône-dalen, som man hade hört talas om så mycket, som så vacker. Så vi skakade och hoppade för fullt på det där flaket och kunde överhuvudtaget inte se någonting. Så småningom var vi framme i Avignon och då klev vi av och upptäckte en underbar stad. Där hittade vi ett litet hotell intill floden med målade fönsterluckor och fönsterramar i blått och färgglada gardiner och himlen utanför kristallblå och jag tyckte absolut att jag hamnat i en målning av Vincent van Gogh. Det var precis någonting av Vincent van Gogh.

Efter detta gick färden vidare och jag minns inte så mycket av den. Jo, vi låg vissa nätter, det glömde jag och sov ute och vid ett tillfälle, det var nog faktiskt mitt i Frankrike. Vi låg ute på ett gärde där vi kunde dra ut lite hö ifrån en hötapp som Leif fick lägga sig på och jag i min sovsäck. Leif han var inte van med naturen, jag var ju naturmänniska så han låg vettskrämd för varje prassel och sa det kan ju vara ormar. Ja, det kan det säkert vara sa jag, men ligg alldeles still. Vi somnade väl och så vaknade vi på morgonen och gick in på ett café och där fick vi vårt vanliga underbara café au lait, ofta i lerskålar och det skall var i lerskålar man skall dricka café au lait med bröd naturligtvis bakat av bagaren alldeles intill och med denna fantastiska paté de campagne som jag älskar i varje fall förr i tiden när de gjordes av slaktaren eller charkuteristen.

Sedan bad vi att få tvätta oss och det fick vi. Först gick Leif in och han stängde inte dörren utan stod där och tvättade sig. Det var ju inget farligt med det, för det var ju en liten skrubb men det som var det komiska det var att mannen som hade caféet han stod på andra sidan väggen och med en vattenkanna hällde han långsamt, långsamt vatten som rann ner i en krok genom väggen och ner i kranen och där stod Leif och visste ju ingenting. Det var hur komiskt som helst. Sedan blev det ju min tur och då sa jag vänta skall du få se på något som du aldrig har sett förut. Han kunde ju inte hålla sig för skratt utan gapskrattade. Mannen blev ju lite generad men det funkade. Det var alltså en sådan där upplevelse som man kunde få vara med om på den tiden, när man liftade. På natten var vi äntligen framme i Collioure. Det vill säga inte på natten utan tidigt på morgonen.