I Paris fick jag den första upplevelsen av att Picasso lever. En dag när jag är inne i en färghandel på rue de la Grande Chaumière. Castellucho, det är en dam från Spanien, lite ofärdig, en stark kvinna som driver en stor, fantastisk färghandel. Många färger, många dukar, människor spikar ihop ramar, och det är en verksamhet som nästan har gamla tider över sig, då det verkligen är fart, hantverksfart, kring måleriet. Där får jag se flera stora dukar, och på en lapp, en ganska stor lapp, står det ”Picasso”. Jag frågar henne, om det är till Picasso. ”Och ja, det är till Picasso”, säger hon. ”Oj”, tänker jag. ”Tänk att kunna köpa så många fina dukar. Vilken dröm!”

Själv tar jag ju gamla lakan och preparerade, gardiner, ja, vad som helst i tygväg och preparerar, och här står det fantastiska kilramar och fantastiska dukar. Och så frågar jag henne, om Picasso köper färg där också. Han köper inte färg där.
”Nej, det gör han inte”, säger hon.”Han köper inga konstnärsfärger.”
”Picasso arbetar med Ripolin båtfärger”, förklarar hon, ”för han är alldeles för snål för att köpa ordentliga material.”

Jag blir naturligtvis chockad. Ripolin, ja, vad är det? ”Det kan du gå till vilken färgaffär som helst och köpa i burkar”, säger hon. ”Men det skall du inte göra, för de kommer inte att hålla.” Ja, det är det närmaste jag har kommit Picasso dittills, men på Moderna Museet finns några stora målningar av honom, några mäktiga, och på gallerierna finns det många av hans verk, men där finns också av Matisse och Léger, och det finns ju fortfarande impressionister. Renoir ser man ganska ofta och många av de andra stora.

Förresten Matisse, han har sin ateljé snett emot Castelluchos färghandel på Boulevard Montparnasse, högst upp i ett av husen har han sin bostad, men han är inte längre så ofta i Paris. Han är redan nere vid Rivieran, och han är inte riktigt frisk, säger de, så han finns inte längre i Paris. Men jag har i alla fall tagit reda på exakt var han bor, helt enkelt genom att titta i telefonkatalogen. När jag får se Henri Matisse, Boulevard Montparnasse – en måleriets gud för mig – blir jag förvånad, att en gud har telefon. Jag är i alla fall fräck nog att ta mig dit. Alla ytterdörrar öppna står öppna, så det är bara att knalla in och uppför trappan. Allra längst upp till höger, nej det är faktiskt till vänster när man kommer upp, är där en dörr, och där innanför ligger Matisses våning. Jag står länge framför dörren. Jag tar i handtaget och tänker på hur många gånger han har gått där. Vad märkligt, tänker jag. Sedan går jag långsamt ner igen.

Vid den här tiden är det många målare, som håller till i de här kvarteren. Man ser fortfarande Giacometti, ja, många andra, under många år till faktiskt. Man kan stöta på vem som helst där. En dag kommer jag in i Kahnweilers galleri, Louise Leiris, på en gata som heter rue Dastorgue. Det är inne på gården och i en verandaliknande byggnad, stora fönster åt gården, en dörr med ett enkelt lås, där innanför hänger tavlor. Den här dagen är det en utställning av Laurens, med hans skulpturer och teckningar.

Och där mitt på golvet står Picasso och jag blir naturligtvis som förstenad. Säkerligen alldeles stel. Det första jag tänker var hur liten han är. Jag har aldrig kunnat tro, att han är så liten. Och vad vacker han är med sin bruna, solbrända hy, sina fantastiska ögon och ett grått hår, lite snaggat. Hans ögon känner vi alla till från olika fotografier – den genomträngande blicken – men i verkligheten är de ännu mycket starkare. Han står där tillsammans med sin sekreterare, Sabertes, som är lika kort.

Om vi skall jämföra Picasso och Sabertes, har Picasso en slags värme i formen, trots att han är dynamisk, nästan djävulsk människa, medan Sabertes närmast liknar en sparvhök, en näsa och klor, tycker man, och han ser minst sagt obehaglig ut. Så finns det en till, och det är Kahnweiler, en stor man med utstående öron, och en ännu större man, en amerikan klädd ett stort, vitt ”Gandhi-rockskynke”, och det har också Picasso, han har en vit regnrock. Det pratas och skrattas, och amerikanen verkar mycket nöjd. Han har tydligen köpt en eller två målningar av Picasso, en av de där flickorna med hästsvans, verk som senare kommer att bli väldigt uppskattade och kända.

De flesta som kom till Picasso hade alltid någon gåva med sig, det hörde till och amerikanen hade tydligen haft med sig en halsduk, en halsduk som hade samma färg som ett Gauloises-paket och den färgen, den blå, den älskade Picasso nästan maniskt. Han hade svårt att kasta bort ett Gauloises-paket. Han slängde, sägs det, in dem i ett rum där det lär ha legat hundratals ja, tusentals för att en vacker dag göra sig nytta av dem kanske i ett collage. I vilket fall som helst, denna halsduk den var i samma blåa färg och Picasso hade fått en sådan.

Själv hade mannen en likadan, men det var bara det att mannen han var ju en tvåmeterskarl och Picasso han var ju nästan bara en och en halv meter, så det var ett väldigt glapp mellan hjässorna så att säga. Picassos halsduk den nådde nästan nedanför knäna, medan amerikanens den hamnade ju långt uppe på magen, nästan under bröstvårtorna. Och det där fick Picasso se när han tittade upp, han liksom ryggade tillbaka och tittade på sin halsduk som nästan gick ner till golvet och så på amerikanens som bara gick så långt. Så bad han att få låna amerikanens halsduk och så tog han sin och så mätte han och det visade sig ju att de var lika långa. Han skakade på huvudet ungefär som hur kan detta vara möjligt. Han tyckte det var roligt. Han blev inspirerad.

Han tog den ena halsduken och gick fram till en Laurens-skulptur och snurrade den runt från hjässan ner till fötterna. Till en annan något liknande. Sedan började han på att riva papper som han klistrade med saliv på skulpturerna. Han hittade andra föremål som han satte på huvudet på dem och så höll han på. Till slut var det fullt av papper, som han hade ritat på eller inte ritat på och efter en stund var hela utställningen av Laurens’ skulpturer – det var väl ett femtontal skulle jag tro – helt förändrade till Picasso.

Det var ett trollslag och det hade gått så fort och det var så lekfullt, att jag blev fullständigt tagen. Jag tyckte att jag bestod av Picasso själv. Sedan när det var klart så väntade han liksom på applåder och det fick han också på något vis. Sedan tackade han och gick ut. Vid den tiden var jag tillsammans med min fästmö, min första fru, och hon hade samma näsa som en av Picassos modeller, tyskan som han fick en dotter med, ni vet alla dessa målningar som blev runda till skillnad från Dora Maars ilskna taggiga. Han tittade på henne och jag förstod precis vad han tänkte. Så försvann han ut och jag var som sagt förstummad.

Jag hade upplevt Picasso på ett sätt som få människor har fått vara med om. Få människor har sett Picasso måla, få människor har sett honom arbeta, men här skapade han en hel utställning. Det var en happening, en happening av världsklass mitt framför ögonen på mig en grå oktoberdag. Jag hade på några ögonblick förstått någonting som jag aldrig hade förstått tidigare, nämligen att Picasso han lekte numera fram sina verk. Jag hade trott att han stod och kämpade, kämpade, kämpade men han lekte faktiskt fram det. Hans suveräna kunnighet, hans enorma akademiska skolning gjorde, att det kvittade om han stod på händer, så hade han kunnat måla. Det finns violinister som kan spela bak-och-fram, Picasso skulle väl ha kunnat stå på händer och måla, lekfullt.

Jag studerade Picasso så noga under de här åren att jag trängde mig in innanför hans egen väst på något vis. Jag började på att kunna känna vad han tänkte, vad han tyckte, vad han saknade. Jag vet att jag kände väldigt starkt att han saknade Spanien. Han saknade det här grova från Spanien och jag saknade också det i hans måleri. Den här vackra villan i Cannes som hette La Californie, det var ju en överklassens sockerkaka kan man säga. Den passade egentligen inte Picasso, men det är klart han hade utrymme, närheten till vattnet och badet som han älskade, men det var inte riktigt Picassos kött och blod. Det hade han haft några år innan, då han för en kort tid fått låna museet i Antibes och där han också gjorde några helt otroligt bra målningar.

Det är synd att han inte fick stanna kvar där. Det är synd, att han inte hade köpt det där gamla förfallna slottet 20-30 år tidigare, för då tror jag att Picasso hade varit ännu bättre som målare än han nu blev i det här sockerkakshuset. Jag förstod att han längtade till substansen i Spanien, men han ville inte tillbaka till Spanien så länge Franco fanns där. Han var ju kommunist – det vill säga han var ju absolut ingen kommunist, men han var ju absolut ingen fascist. Han hatade Franco och kommunist var han ju absolut inte på annat sätt än att han hade uppskattat den ryska armén som hade slagit tyskarna, vilket nästan alla var imponerade av.

Själv var han ju den största individualist och kapitalist som fanns i Frankrike och politik intresserade honom inte speciellt mycket. Det var Dora Maar som ledde in honom i politiken under den tiden då han gjorde Guernica. Att han blev skräckslagen och engagerad i Guernica den saken är klar, men det var hon som med sina fotocollage och annat tog fram mycket av det material som finns i Guernica. Det känner man inte så mycket till, men hon betydde väldigt mycket. Hon var den där taggiga bruden som skulle till för att skapa Guernica och hela den epoken han då var inne i.

Efter La Californie så köpte han ett tungt gammalt slott, en riktig borg uppe i Vauvenargues, högt uppe och där tänkte han slå sig ner, men när hösten kom och fukten dröp från väggarna och det hela blev väldigt ensamt, så orkade han inte med längre och han sökte sig tillbaka och fortsatte några år. Han separerade senare från Gilot.