Det var som vanligt vid jultiden jäktigt med maten och julklapparna och alltihop. Även om det var festligt så var det jobbigt och jag hade hållit på hela dagen nere i Göteborg och sökt julklappar till alla omkring mig och det var ganska många. Familjen var ganska stor uppe i Kristinehamn. Innan jag åkte hem så hamnade jag på ett gammalt wienercafé uppe vid Linnéplatsen. Det hade allt som ett wienercafé skall ha, goda bakelser, gott kaffe och mysiga ägare. Jag kopplade verkligen av innan jag skulle åka vidare hem. Jag behövde ha en stund för mig själv i mina tankar.

Intill mig satt ett par män i 35-årsåldern. Den ene var liten och satt och verkade vara kort även i sitt tänkande, medan den andre var lång och lite mörk i håret och såg ut som en känslig person. Man kände tydligt att han var en drömmare på något vis. Då sade han den här långe, jag har alltid tyckt om blommor – det stod en hyacint på bordet. Ja, sade den andre, det är fint. Ja, min mamma, förstår du, hon hade alltid blommor i fönstren och hon pysslade med dem och var så stolt över dem.

Så en dag, förstår du, när jag kom och körde med hästen så halkade vagnen i väg lite grann på en stenhäll och vände upp och ner på en del tuvor som hade legat på stenen. Jag gick av och tittade på de där tuvorna, för de hade vänt sig och jag såg en massa nästan maskliknande rötter. Jag började på att undra vad det där var för rötter. Vad var det för blommor och växter som fanns här? Och då slog det mig, förstår du, att det ju var vitsippebacken, där det på våren var fullt av vitsippor, så jag plockade med mig lite sådana där rötter hem. Det här var ju på hösten så jag lade dem där på ett fat, ett sådant där soppfat, och så lade jag lite mossa över. Jag sade till mamma att jag trodde det var vitsippsrötter. Ja, det kan hända, sade mamma. Hon ställde fatet i närheten av fönstret och när hon vattnade sina blommor, så vattnade hon även det. Efter bara några dagar började det komma upp små skott eller stjälkar och, du förstår, att det som kom upp det var vitsippor. Det här var ju strax före jul och de slog ut, förstår du, precis lagom till jul. Det var så festligt. Jaha, sade den andre. Var det många? Nej, det var inte så många, men det var i alla fall en del. De var inte så höga i stjälken som de är ute i naturen, men de var i alla fall en 5-6 cm. Jaha, tyckte den andre.

Du kände ju min mamma. Hon var, vet du, inte vilken människa som helst. Nej, hon var snäll. Ja, hon var snäll, men hon uppfostrade oss på ett speciellt sätt. När vi höll på att leka och stoja och gjorde dumheter under dagen, så skrek hon sällan åt oss, om det inte gick för långt förstås, utan i stället samlade hon oss barn vid bordet när vi hade ätit kvällsmat – där satt ju pappa också – och då gick hon igenom dagens händelser. Där kunde hon i lugn och ro säga till mig att jag inte skulle göra på det där viset. Det är inte snyggt, det är inte trevligt, utan tänk dig noga för i stället. Till exempel när det kommer folk stå inte bara där utan hälsa artigt. När det kommer grannar som bär tunga grejor, så kan du ju fråga om de behöver hjälp. Vi fick alla ett litet råd att vi skulle försöka hålla oss rena och vara rädda om kläderna. Men, du förstår, det där tyckte inte pappa riktigt om, för han var svartsjuk på något vis. Han ville ha mamma för sig själv, men det fick han väl sedan när vi hade gått och lagt oss. Men det var någonting med pappa, han satt alltid och skruvade på sig när hon pratade med oss.

Jag är aldrig hemma i Dalsland. Nu är mina föräldrar döda visserligen, men när de levde åkte jag sällan hem tyvärr. Du förstår, att när jag var en skolgrabb på 7, 8, 9 år så en dag säger min mamma här har du 5 kronor. Var nu rädd om dem och gå till skomakaren och gör det på ditvägen till skolan, för annars kan du tappa den där femman, och hämta skorna som han har lagat. Här har du ryggsäcken att ha skorna i. Jag gjorde som hon sade och jag fick pengar tillbaka, vet du, mest småpengar men i alla fall. När jag kom till skolan visade jag mina kamrater pengarna precis som här skall ni se en som är rik. Sedan när vi kom in i skolsalen så hade det varit inbrott. Någon hade brutit upp vår sparbössa. Det var en sparbössa med många lådor, lika många lådor som vi var barn i klassen och där stoppade vi en och annan slant, när vi fick någon. En del oftare och andra mindre ofta. Jag fick inte så ofta men ibland hade jag gjort något ärende och då stoppade jag slanten i sparbössan, för det där skulle vi ha till en skolresa in till Åmål. När det så visade sig att alla pengar var borta skrek barnen, att det var jag som var tjuven för jag hade pengar.

Jag blev alldeles chockad och började gråta och fröken klappade mig på huvudet och sade att jag inte skulle gråta, men mer blev det liksom inte och när vi kom ut på skolgården skrek alla barnen ”Tjuven, tjuven, tjuven” och jag blev alldeles förtvivlad. Jag gick hem och talade om det här för mamma, men tråkigt nog så förstod hon nog inte riktigt tragedin, för hon sade bara att det där skall du inte bry dig om, för det vet vi ju att det inte var du. Men barnen tog avstånd från mig på något vis och kallade mig tjuven. Därför sökte jag mig fort ut i livet och när jag har varit hemma då har jag gått hem men jag har aldrig gått ner i byn. Jag har väl någon gång mött kamrater som jag har förstått att det var den eller den, men jag har inte låtsas om dem. Fy fasen, sade den andre, det var inte roligt. Nej, det var inte roligt. Så satt de där och pratade och folk hade börjat på att lyssna. Nästan alla där lyssnade med stora öron. Han hade fångat publiken genom sin berättarkonst.

Jag gick väl sedan säkerligen hemåt, men varje gång jag gick förbi den där restaurangen, tänkte jag på den upplevelsen. Nu är huset, det var hörnhuset, rivet. Det var ett magnifikt hus och det revs på ett sådant där modernt sätt – det helt sonika sprängdes så det rasade ner i backen och spred damm över stora områden. Nu finns där ett liknande hus, men det skulle ha kunnat vara ännu bättre, och det finns en restaurang där nu igen. Sist jag var i Göteborg var jag där och åt och det var en riktigt bra italiensk restaurang. Tiderna förändras men vissa minnen och upplevelser glömmer man aldrig även om detta var för länge sedan.