1954 - Första utställningen

Sebra Film - Har producerat flera filmer om Bengt Olson.
Klipp från filmen "Bengt Olson - Mellan himmel och jord" gjord av Sebra Film i Torsby

Tillbaka till Göteborg, Gråberget, med en enorm rulle av teckningar, pasteller och målningar, hjälpt av Endre Nemes till min stora utställning på Galleri Aveny. Han ordnade allt. Utan hans stöd hade jag varken orkat eller vågat.

När jag kom upp till Valand första dagen och hälsade på mina gamla och även några nya elever, så var det med fest och glädje. Alla var ju nyfikna på att höra vad som hade hänt och skett och jag berättade så levande och glatt, att än i dag så pratar Sven-Erik Johansson, den fantastiske surrealisten som lever än, ofta om just när jag kom tillbaka från min resa.

Jag hade en hel rulle med papper med mig, inte några som helst dukar. Det var teckning och pastell jag hade ägnat mig åt och det var faktiskt förståndigt. Jag återkom flera dagar, för då arbetade min pappa också som vaktmästare på skolan, så det fanns flera anledningar. Nemes var också väldigt glad faktiskt, visade väldig glädje och bad att få se mina grejer. Jag frågade om jag kunde få komma hem till honom, för jag ville inte visa mina kamrater vad jag hållit på med men däremot gärna för Nemes i lugn och ro och det fick jag. Han bodde på Viktoriagatan alldeles intill Restaurang Viktoria.

Jag började på att rulla upp det hela och dra fram papper efter papper, långsamt för det var ju pasteller också och jag hade inte haft möjlighet att fixera. Nemes hoppade upp på en stol och ställde sig att titta och visade verkligen väldigt stor uppskattning och glädje och sade, att det här måste vi göra en utställning på. Jag blev ju häpen. Jag skall tala med Lodin, sade han, på Galleri Aveny, och det gjorde han. Lodin litade ju på Nemes och tyckte säkert, att det verkade väldigt spännande.

Detta var då på hösten och på våren sedan 1954 var det färdigt för utställning. Jag hade under tiden jag målade inte visat något för någon mer än för de äldre, absolut inte mina kamrater, även om Gunnar Larsson bodde i huset bredvid, så ville jag inte visa någonting. Jag ville inte bli störd eller ha något prat vid sidan om.

Jag målade och jag hade som tur var en mycket fin afrikansk skulptur hängande på väggen, en som en missionärsson, en konstnär som hette Ziffra, köpt i Kongo. Det var en typisk sådan med mässingstrådar och den där ytan fascinerade mig mycket och även vissa former i stringensen i näsan, utan att jag förstod det, men den hängde ju där hela tiden på väggen.

Men jag hade ju framför allt bergsskrevorna och vattnet i Santa Eulalia och alla småkryp som den huvudsakliga inspirationen. Jag började arbeta färdigt först pastellerna och det blev en hög lång sak, som jag fortfarande är mycket glad i. Jag hade även målat en olja i Savigny under tiden jag gick hos Léger. Det var ett mellanting mellan Picasso och Léger i den. Den kallades Djuphav. Det var den enda olja jag hade haft. Jag hade aldrig haft med den ner till Ibiza utan den var kvar hos S , så den tog vi på hemvägen.

Efter ett tag började jag också med olja och det gick faktiskt verkligen lyckligt. Jag målade och slet och spillde inte bort en enda minut på någonting annat. Det var en koncentrerad period i vår lägenhet på Kabelgatan. Det blev större oljor och faktiskt i väldigt konstruktiva former mer och mer. Jag gjorde till exempel en helt rund målning, som jag sedan aldrig har återsett och gärna skulle vilja återse. Jag gjorde också en målning som jag kallade Skärvor från Mykene. Det var lite gamla bitar från Grekland, som jag hade fått av någon vän som varit där och de fascinerad mig mycket i formen, tillsammans med Ibiza-målningarna och kanske också skulpturen. Det flöt ihop, utan att jag förstod det hela.
Jag målade också en målning som var väldigt intensivt röd, enormt intensivt röd, och en hög och ganska svart och violett i färgen, som jag kallade blå från djuphav. Sedan gjorde jag en liggande där strukturen från Ibiza hade blivit mer som ett mönster över hela duken. Den blev närmast egendomligt rosa, laxfärgad och rosa, och den finns på Örebro Konstmuseum, vilket gläder mig väldigt mycket. Sedan kom den sista. Det var den största och längsta och där tyckte jag verkligen att jag fick schvung i färgen. Där började det också bli lite pastost och det var samma inspiration och kanske mer från den afrikanska skulpturen.

När detta var klart ramade jag in allt hos min rammakare i med ganska ordentliga påkostade ramar, mycket ek-list och blandat material. Jag hade också gjort en stor rödaktig målning, som jag kallade Klippa. Det var en stor reslig sak där materialet blev väldigt påkostat. Jag blandade sand i färgen, så det blev lite grann av stående former från Ibiza.

Det blev en väldigt trevlig liten katalog, där min vän fotografen Ulf Thorén fotograferade mig. Så kördes tavlorna i väg till galleriet och bars upp och hängdes upp. I entrén i trappan upp hängde jag en stor pastell, som jag hade gjort i Savigny. Det var egentligen min första dekorativa beställning, min första monumentala beställning. Detta var pastellen, skissen som jag sedan gjorde i olja och den hängde kvar i Savigny i deras hem i det stora vardagsrummet tillsammans med annan konst.

Det var spännande dagar under hängningen och så blev det vernissage och alla mina kamrater kom. Det blev mängder med folk. Det var verkligen fullt och det var en väldig glädje bland mina kamrater, bland annat Leif Knutsson och A-son och men även Norrell. Han var helt begeistrad av mina tavlor och satt där sedan mest varje dag och tittade på utställningen. Det blev väldigt mycket kritik. Det var Gösta Andrén, Birger i , professor Sixten Strömbom och även Bäckström, men den kritiken fick jag aldrig tillfälle att se av någon anledning.
Därefter tågade en del av oss till restaurang Victoria, med Nemes och Katrin i spetsen och pappa och mamma och Britta och Leif Knutsson och A-son och Hardy Stridh skulle jag tro också. Ja, det blev en väldigt fin fest, riktigt hög klass. Det stod till och med på löpsedlarna ”Värmland separatutställer”.

Ja, bättre hade det aldrig kunnat gå. Jag blev Nemes första separata utställare och det dröjde länge, innan det blev någon ny. Det var Leif Knutsson och då på Lorensbergs Konstsalong. Det var också en absolut spänstig utställning, men ingen av de där gamla eleverna, Törning eller Bror Persson, Bengt Lundin eller Ulf Trotzig, Åsling eller Brandt eller någon, som fick någon utställning på 10-15 år vad jag vet. Det var märkligt. Det var en rivstart och Sixten Strömbom skrev, att min hemstad borde ta var på Bengt Olsons monumentala dekorativa förmåga, vilket också ledde till mitt första monumentala arbete – trapphallen i det nya Nämndhuset.

Jag hade bestämt mig för att arbeta med betong och vid den tiden var det någonting alldeles nytt att jobba med betong på väggar. Jag tecknade i min ateljé i Göteborg upp stora teckningar och det blev någonting av en fortsättning på min utställning – några intressanta grejer med både vassa former och runda former, lite halvfigurativt på sätt och vis. Det kändes som former som hade något att berätta. Jag kom sedan upp till platsen i fråga och satte upp de här skisserna på väggen och började på att arbeta, undersöka materialet – det var vaskolit, sockelputs sade man också för det användes som puts på socklar till hus. Det var krossad flinta eller marmorflis blandat med cement och det enda man behövde göra var att blanda med vatten. Det var ett intressant material. Dagarna efter tvättade man bort cementen så att det blev mer ren marmorflis.

Jag hade bestämt mig för att göra en svart fond och vita former och formerna skulle vara i relief, ungefär en centimeter tjocka, men när jag började på att tänka på skisserna och möjligheterna att jobba på det viset, sådana former, så började det på att snurra i huvudet på mig, för på skisserna, där hade jag ju runda grejer och former och det passade ju inte alls. Det var fyra våningar och som jag sagt redan, på den nedre var det svart botten och vita former, på den andra var det röd-brun botten och vita former och på den tredje svart igen och också på den övre – det var fyra våningar.

Jag höll på där och slet och tänkte på min tid hos Fernand Léger. En vacker dag slog det mig, att han hade sagt till oss elever att aldrig ta ett monumentalt arbete, förrän vi var totalt färdiga med oss själva som konstnärer – att vi känner våra former som egna. Det tyckte jag nog att jag gjorde, men jag hade ju ändå inget grepp om arkitektur och material, så att när min pappa kom upp från Valand och hade semester, så kom han och såg genast, att här gällde det att få fram värdet av spelet mellan det svarta och vita och ganska klart presenterade han för mig, att jag måste reducera precis som Fernand Léger hade sagt, reducera, och det hade jag ju nästan glömt bort och då blev det ett system faktiskt. Pappa sågade ut tre bredder på de blivande relieferna och sade att det räcker. Här har du tre olika, så jobba nu med det. Jag satte igång och förenklade och då och då dök pappa upp, det vill säga minst ett par gånger om dagen och jag fick faktiskt mycket hjälp.

Det var den varmaste och torraste sommaren – alla gräsmattor i hela Sverige var brunbrända och där hade jag stått ifrån april månad, april, maj och juni, och alla dessa tre månader hade däremot varit iskalla, så det var först i slutet av maj och början av juni som syrenerna blommade ut och bladen slog ut på björkarna. När det var som allra varmast sedan, om det var juni månad eller juli, som jag kom på morgonen och på den stora svarta ytan i bottenplanet var det ett papper fastsatt lustigt nog inte med ett häftstift denna gång som det var på Fernand Légers dörr med namnet Léger, utan här var det en spik rakt igenom papperet och så stod det Fernand Léger död och inget namn på vem som varit där.

Det hela gick sedan till på så sätt, att jag fick sätta upp ett listverk av träramar runt varje form som spikades fast med grammofonstift. Det var de enda spikar som tålde att gå in i betongen. Stålspik var alldeles för tjocka. Man klädde alla väggarna ända upp med ett trävirke, som min farfar varit nere och hjälpt mig att plocka ut, så det skulle vara så plant som möjligt. Mellan dessa lister blev det ett mellanrum och där i kletades denna massa av vit cement och vit marmor på och meningen var att det skulle fastna och det gjorde det inte för sommaren hade varit så varm, så ytorna som hade gjutits i början av året var snustorra.

Sedan har det blivit olika perioder beroende märkligt nog på vilka ateljéer jag haft. I en mörk mycket trist ateljé på Konvaljegatan i Göteborg blev mitt måleri kolsvart på grund av den tråkiga arkitekturen, med utsikt över en asfalterad skolplan, höstmånader, samtidigt som det kalla kriget rasade som mest. Det var det svartaste, mörkaste måleri som gjorts, svartare än Tapiès och Saura hos spanjorerna, där jag ristade i färgen med mina naglar och torra penslar för att få fram en struktur. Det blev en andra utställning och den hemskaste utställning som den stackars kvinnan, fru Lind, hade varit med om i sitt liv på Konsthallen. Dessvärre strejkade också värmen, men de två sista dagarna kom värmen tillbaka och då vågade hon sig ut ur sitt bås och gick runt och faktiskt sade: ”Men, kära Bengt, med värmens hjälp så kunde jag beskåda dessa så dramatiska och skrämmande målningar och då blev de ju faktiskt mycket vackra.” Det hade jag aldrig kunnat drömma om.

Därifrån tillbaka till Paris i en ateljé i ett gammalt rokokohus, fyllt av former och smidda räcken och takdekorationer under stora jättemörka kastanjeträd och popplar och andra exotiska träd, där började mitt måleri att få färg igen, brunt och grönt och blått, men strukturen, den tjocka pastosa strukturen fortsatte. Efter några år flyttade jag upp i ett modernt nybyggt höghus, som tyvärr förstörde den vackra parken. Jag kom upp på sjätte våningen och i trädens toppar i stället upplevde jag den fantastiska franska underbara himlen, som aldrig är skrämmande i sin dramatik utan mer smekande med sina märkliga blåa och blågröna toner och rosa kvällshimlar – och naturligtvis den blå timmen. Där började ett nytt måleri och mina trädrötter nerifrån marken blev organiska genom att färgen blev röd och violett, märkliga former och färger, som också ledde till min första utställning i Paris.

Bengt Olson - Galleri Aveny 1954
Bengt Olson - Galleri Aveny 1954