1955 - Att måla i svart

Det började egentligen 1955 med att jag gjorde en utsmyckning i min hemstad Kristinehamn. Det var två väggfält med svart botten och vita reliefer och sedan var det två väggfält med brun botten och vita former. Den utsmyckningen fick jag med anledning av min första utställning i Göteborg 1954. Sixten Strömbohm, professor vid universitetet, skrev att Kristinehamn borde ta vara på sin monumentala talang. Det blev fyra väggfält i en trappa.

Min sista utställning då på Galleri Aveny var sträng i formen, strikt med mycket vackra färger och mycket välmålad. När jag hade gjort den här utsmyckningen åkte jag ner till Paris. Jag hade fått franska statens stipendium. Jag åkte till Paris och därifrån till Honfleur. Honfleur är en stad som ligger ute vid Engelska Kanalen, det riktiga vikingalandet mer än Danmark, Norge och Sverige, för där finns byggnader som är fullständigt vikingabetonade. När jag gick och såg dessa kyrkor och klockstaplar blev jag väldigt fascinerad och tagen av den här rustika miljön.

Jag målade i Paris den vintern och kom sedan hem tillbaka till Göteborg. 1958 hade jag en ateljé på Konvaljegatan i Göteborg, en gata som namnet inte alls passade till som stämningen nu var. Det var en ganska lång gata, på ena sidan landshövdingehus i tre våningar med nedre botten av tegel och de andra våningarna i trä. I och för sig inte så vackra men ändå inte obehagliga, medan däremot på andra sidan gatan en lång sträcka av 50-tals HSB-hus, ett långt, långt trist hus, där alla entréer var precis likadana, och gatan var naturligtvis asfalterad.

Längst bort, i norra änden av detta HSB-hus, på tredje våningen, det vill säga under takåsen, hade jag en ateljé med ett fönster åt norr. Det var egentligen ingen otrevlig liten ateljé, men det var heller inte en direkt lycklig historia och absolut inte heller inspirerande, men jag målade där. Det var under den spänningsfyllda tiden då Berlin-krisen eller i varje fall det kalla kriget pågick och vilken dag som helst var man närmast beredd att det bara skulle braka loss med hundratals atombomber på vardera sidan. Under en resa med bil från Paris och upp hade jag mött långa kolonner av tanks och dessutom en lång tingest som låg på en lång järnvägsvagn, kanske en atombomb.

Jag målade svart, bara svart, men inte bara därför att stämningen var sådan, utan jag hade börjat måla svart i protest, för vid den tiden var svart mer eller mindre en förbjuden färg att arbeta med. Göteborgs-koloristerna hade aldrig använt svart färg, utan när de skulle ha svart så blandade de ultramarin och terra och det blir nästan svart, men inte svart – den blir ren på något vis. Svart har en benägenhet ibland att bli lite död, sotig. Men mina tavlor var svarta och jag ristade i dem eller använde mig av torkade penslar som jag drog över ytan och då uppstod ett skimmer i ytan – ungefär som ett svart sidentyg. Framförallt ristningarna var nog en känsla av nervositet, kanske utav det som hände ute i världen.

Men det var också sputnik-tiden. Man gick ofta och tittade upp i rymden för att se en sputnik, vilket vid den här tiden inte alls var helt omöjligt. Förresten, en ganska rolig historia. Min farbror Tage, han hade tagit namnet Näver, bodde Västerås och arbetade på ASEA och var från födseln en mycket städad person. Han gick upp på Djäkneberget i Västerås för att studera himlen för att se om han kunde få se en sputnik. Då kommer det en dam och just i samma ögonblick, så får han se en sputnik och i glädjen över detta skriker han till damen ”Satelliten, satelliten”, skriker han. Och damen svarar ”Vad säger mannen? Vad säger mannen? Har han en för liten? Har han en för liten?”. Min städade farbror hade ändå humor och fann sig i situationen och skrattade och fick kvinnan att titta upp mot himlen, men hon begrep faktiskt ingenting utan gick lugnt vidare.

Man ser bara den breda penselns struktur över de helt svarta ytorna. Jag tror inte att han har kommit fram till denna punkt genom en trist miljö utan genom en logisk utveckling i sitt måleri. Men i mitt fall var det miljöns torftighet som drev mig. Där blev mitt måleri undan för undan svart, kolsvart det blev svartare än någon annans måleri. Det var inte bara elfenbensvart, det var blandat med ultramarin och bränd terra också så det blev ett himmelssvart måleri.

Räddningen för mig var en bok kring Picassos liv och familj, där man såg honom måla, äta, leka med barnen, allt medan palmerna vajade utanför hans fönster med utsikt ner över Medelhavet. Fotografen var den kände krigsreportern Duncan. Med bildernas hjälp fick jag min energi. Boken blev sliten, varje bild blev genomanalyserad, jag levde genom Picasso, så långt att jag började kunna känna vissa ting i hans förändringar och behov av förnyelse.

Jag fick uppleva både palmer och utsikt över Medelhavet och intressanta möten. En av bilderna, en skulptur, ett rör med en tredelad spetsig överdel, som hade en kvinnlig profil. Bakom hade han på ett papper ritat en horisontlinje, bruten av en dammvippa som blev till en palm samt några små figurer i papper vid foten av det hela, så stora att jag kunde tro, att han menade att denna skulptur i verkligheten skulle vara 15 meter hög. Där i den här boken fanns det färg och det var det då som jag fick lust att måla. Helt sonika färgen och stämningen räddade mig från det svarta hålet.