Brita och jag har varit ett par gånger i England, Frankrike och Spanien och ibland har vi haft bagage för fyra personer. Vid varje Metrostation eller på gator så får vi gå två gånger och hålla ett avstånd på, ungefär tio meter, så att vi har ögonavstånd till bagaget. Det är staffli, rullar med papper, material och det är kläder och allt, för vi skall ju vara borta ett halvår. Att ta taxi är det inte tal om, för en taxi, även om den inte är så dyr förkortar vår utlandsvistelse med ett par, tre dagar.

1955 har vi bestämt att nu ska vi ha en bil. Jag har tagit körkort på våren i Göteborg, inspirerad av en grannfru, annars har det nog inte blivit av. Jag minns inte hur länge jag fick hålla på och köra, men så blir det dagen för uppkörning. Vi är tre styck i bilen och jag sitter där bak. De två, damen min granne, jag avundas henne litet grand för jag tycker hon kör bra när det gäller farten, att hon vågar. I vilket fall som helst, jag blir sist, och dom andra har misslyckats.

Jag sätter mig tillrätta och börjar köra och jag kör mycket mjukt, mycket försiktigt säkert kan man säga. Är uppmärksam på både stoppljus och vad annat det kan vara. Och en fickparkering lyckas jag med suveränt. När han, inspektören säger, att det är fegt. Tänker jag; har jag misslyckats? Jag vet, säger jag, men jag har diarré, öppnar dörren, springer rätt över gatan in på ett kafé. När jag kommer tillbaka säger han: Ja, det gick ju perfekt. Jag klarar mig. Dom andra tycker att det är orättvist och jag kan nästan hålla med.

Därefter kör jag ingenting förrän i slutet av september när arbetet i nämndhuset i Kristinehamn är klart. Det har varit den varmaste och torraste sommaren som kanske jag någonsin upplevt, och det stora monumentala arbetet har varit väldigt besvärligt.

Det är dags att köpa bil och jag går ner till en försäljare på Ford, en gammal bekant sen jag var liten. En hederlig bilförsäljare, Larsson heter han. Jag frågar om dom har några bra bilar, jag skall göra en resa till Frankrike. Ja, säger han, här har vi en. Vad är det för bil, undrar jag. Det är en Moskovitz, förklarar han. Vad är det för något, frågar jag. Det är en rysk bil, säger han. Ja, men det kan jag väl inte ha, svarar jag. Den är inte dålig, försäkrar han, en exakt kopia av Opel, en mindre Opel. Och det gör, förstår du, att du kan hitta reservdelar till den i hela Europa, för den såldes mycket förr i tiden. Jag tycker det låter konstigt.

Men så säger han: Här har vi en annan, och pekar på en stor enorm bil, svart glänsande fullständigt ny. Det är en Buick, säger han. Men kära nån, säger jag, en sån kan ju inte jag köpa. Lustigt nog säger han att det är samma pris som den ryska bilen och den har bara gått 10 000 mil. Den andra hade gått mycket mer. Jag undrar hur den kan vara så billig. Ja, det är en träförädlingsman som har haft den och han ska byta bil. Och det är ingen här i stan som kan köpa den bilen, svara han. Jag undrade varför det. Ja, den är så fantastisk, att den kan bara en direktör ha, säger han. Men jag är ju ingen direktör, tillägger jag. Nej, men du ska ju åka till utlandet och där har dom ju såna här bilar, kommenterar han.

Jag provar bilen med radio, och allt är mycket fint. Jaha, tänker jag, jag står verkligen i valet och kvalet. Men så säger jag i alla fall: Ja, och så står jag mitt emellan dom två bilarna och har ansiktet riktat mot Moskovitzen, det bara blir så. Då säger vi det, slår han fast, Moskovitz av allt. Och jag som tror litet grand på hjälp från ovan svarar: Ja. Jag har nämligen tänkt säga ja till den andra. Men det blir Moskovitz. Han skall göra den i ordning. Dagarna går och det blir lördag.

På eftermiddagen vid tretiden då är det lugnt på alla gator. Jag får bilen och kör ut igenom porten till höger och sen strax därefter också till höger och så rakt fram. Då är jag på Västerlånggatan, kör förbi det första farliga korset och där tar jag det mycket lugnt. Kommer upp och svänger till höger och förbi järnvägsstation och sedan den tillbaka en gata ner och där skall jag ta in till vänster, en liten gata, för att sen är jag inne på tysta gator. Men just då när jag börjar svänga, då kommer det en bil backandes nerifrån och svänger in, häftigt in, på den gatan. Och jag kan inget annat att göra än att ratta fort, fort och lyckas köra upp med ena hjulet på trottoaren och så smäller det mot lyktstolpen, men inte värre än att jag studsar ut på gatan igen och bilen stannar inte. Men efter kanske 50 meter hör jag att det smäller. Krasch! Och jag ser folk på gatan på andra trottoaren som tittar upp men jag låtsas som ingenting, men så ser jag att lampglaset på lyktstolpen har lossnat och fallit ner på gatan.

Jag kommer så småningom hem och visar bilen. De är mycket förundrade. De har inte sagt någonting. Den blir mycket noggrant granskad. Och där upptäcks det naturligtvis att skärmen på vänster sida är bucklig. Och alla säger att det där kan du väl sett till att få lagat. Ja, säger jag, det är väl ingenting att prata om.

Dagen där på, utan någon som helst träning, så börjar resan. När vi kommer till Mölndal är jag så trött att jag går ur bilen och lägger mig i gräset, för arbetet på nämndhuset har varit fruktansvärt. I vilket fall som helst har det gett ekonomi och jag har fått franska statens stipendium. Och hör och häpna, den som hjälpt mig till detta är Robert Martin du Gard, Nobelpristagaren och Roman Gary, en fransk minister.

Vi kommer i alla fall ner till Helsingborg första natten. Morgonen där på, den första punkteringen. Men den ordnas. Över till Danmark och genom Tyskland. Men så fort vi kommer upp i sextio kilometer i timmen börjar bilen att hoppa väldigt konstigt. Den skakar, så över sextio kilometer kan vi inte köra. Men vi kommer ju, efter fem dagar till Paris på kvällen kan man säga, till Nordafrikakvarteren. Bilen är full av grejer och den går heller inte att låsa. Ingen av oss vill stanna kvar i bilen, det vill säga, jag kunde väl ha gjort det, men vi vandrar i väg i den mörka kvällen och hittar så småningom ett hotell som jag känner till. Bilen är full av grejer. Vi får dra in det och kånka tre trappor upp. På morgonen så ser vi att det finns en hiss. Men mannen på kvällen som hade tagit emot oss måste ha njutit av att se vårt slit.

Sen är vi i Paris ett tag och det är en mycket mild vinter och vi bor i en ateljé. Men hela vintern har varit mild och blommorna har kommit upp för länge sen. Vi rullar ut ur Paris på en eftermiddag på väg mot Rivieran. Vi kommer så småningom till Changlie, en trevlig liten stad i Bourgogne där vi tar in på ett litet hotell som faktiskt är litet lyxigt. Men vi tycker att vi är värda det. Där står fullt av fina bilar parkerade, några Jaguarer och andra lyxiga bilar där min Moskovitz rullar in. Den är inte direkt väl lackerad. Den är fullständigt matt som sandpapper. Jag vet inte hur den har kunnat bli så brun. Att polera den är omöjligt. Men den får sin plats i alla fall. Vid en bensinstation får frågan om jag vill ha vatten. Vatten, sa jag, ska man ha vatten? Ja, i kylaren, säger han. Det har jag inte vetat. Han öppnar på locket och sätter ner fingret. Tomt, säger han. Han kryper ner under bilen och öppnar en kran men det kommer inget vatten där heller. Men herre Gud, det finns ju inget vatten, påpekar han. Nähä, konstaterar jag.

Han sätter in vattenslangen i kylaren och trycker till. Så småningom börjar det droppa ur kranen under bilen. Klart Ketchup! Det vill säga det är rostigt vatten och det blir faktiskt en liten hög. Sen börjar vattnet rinna klart, och han stänger kranen, tittat på mig och säger: Det här har jag aldrig varit med om. Jag förstår inte att det har gått, säger han. Jag är tacksam. Men är ju så när man inte begriper något och så säger han: Du förstår att om det blir kallt så kan du bara skruva på den här kranen och då rinner vattnet ut, och på morgonen kan du fylla på varmt vatten och starta bilen med en gång. I annat fall måste du ha lite glykol i. Men det behöver du inte nu.

I vilket fall som helst där på gården på hotellet finns ju dessa Jaguarmänniskor som går omkring och tittar på min bil och ser nonchalanta ut. Då tänker jag att jag ska visa dom, så jag kryper under bilen litet grand, och lossar på den där skruven, det är det enda jag kan, och då rinner vattnet ut.

Det är fjorton grader varmt på kvällen men under natten har kylan kommit som en blixt från Tyskland. Det är under tjugo minusgrader och varenda bil fryser sönder och skapar en mängd skador på bilar i stora delar av Frankrike. Kylan har nämligen stått som en mur i Tyskland hela vintern och de som flyger säger att när de kommer ifrån värmen och sen flyger in i kölden är det som man nästan flyger in i ett berg. Och så har det varit hela vintern, men så den här natten har inte värmen i Frankrike lyckats hålla kylan stången utan den kommer in över hela Frankrike. Sen åker vi söderut och får uppleva kylan på alla oeldade hotell. På ett hotell får vi ett rum i ett stenhus på andra våningen. Rummet är iskallt och hotellägaren säger att dörren mot köket kan stå öppen, för i köket finns det trots allt värme. Jaha, säger jag.

Vi kommer till Rivieran och rullar in Graz, vi har åkt förbi Grenoble på en fantastisk väg. Bilen, den skumpar och går i sextio kilometer. Vi kommer till Nice, tar in på ett hotell, bilen står utanför. På natten kommer kylan och snön. På morgonen får man skotta och vi har inte tänkt oss stanna i Nice mer än några dagar, men snön blir allt tjockare. Meningen är ett vi skall åka till Grimaud, ett par mil från St. Tropez, för där håller Bengt Lindström på och målar. Han har sagt att ”kom ner till Rivieran, för här kan man stå i skjortärmarna och måla.” Jag har egendomligt nog svarat ”att du ska se att när vi kommer, blir det annorlunda”, vilket han inte trott. Men vi lämnar i alla fall Nice och åker efter kusten och det är trettio centimeter tjock snö. Vi kommer till St. Tropez och är där över natten och på morgonen ser vi människor som knackar bort isen från gatorna. Det fortsätter att snöa. Vi ringer till Bengt Lindström, som säger att han är insnöad, vi kan inte komma fram till dörren. Vi åker tillbaka och hamnar så småningom i Biot. Där fortsätter kylan och dessa blomsterodlare och mimosaodlare, dom går och vrider sina händer i ett par, tre veckor. Kylan har varit så stark att tusenåriga olivträd fryser.

En dag åker vi till Monaco och det är precis dags för bröllop mellan Grace Kelly och Prins Rainér. Hela kaktusodlingen har frusit och utanför kaféerna ligger det långa slemliknande historier. Kaktusar alltså, som bilarna har kört över här och där, men på vissa ställen ser man att det är kaktusar. Jag målar i kylan, då och då uppmuntrad av Hans Hedberg som först i början tror att jag är en amatörmålare. Men när han får se mina grejer, säger han häpet: Du kan ju måla. Ja, säger jag.

Under hela tiden så ligger jag och är nervös för hemfärden. Men vi tar i alla fall vägen förbi Arles. Jag vill se där van Gogh har bott och när vi rullar in i Arles på kvällen står solen så röd i horisonten och det är vackert väder. Jag har också sett fram emot Provence, men nu är vi Arles. Där hittar vi nog det snuskigaste hotell jag har varit med om. Men människorna är glada och trevliga och skrattar och sjunger. Vi går och lägger oss men vi drar ner madrassen på golvet och ligger på järnresåren.

På morgonen så smäller det. Det är som kanonskott och skrik och väsen. Vi går upp och klär oss och går ner och dessa människor som kvällen innan var så trevliga ser mer eller mindre farliga ut i ansiktet och är nu griniga och ilskna men det som slår är fönsterluckorna och dörrarna. Mistralen har brakat loss. Det är nämligen så att när mistralen börjar blir människorna nästan litet galna. Och det blev också van Gogh säkerligen också mistralen. Den är så jobbig. Man kan inte få skydd någonstans utan vinden går i cirklar, liksom små tromber som snurrar runt. Det river upp sanden så det blir som strutar och kallt överallt. Och när man tänker då på van Goghs målningar då han ofta målar dessa spiralformer så förstår man att han målar mistralen.

Vi råkar ut för ett blåsväder uppe på en platå vid Grenoble och där sitter jag och kör i sextio kilometer i timmen och gasar, men blåsten tar emot så hårt att bilen nästan stannar och inte nog med det, bilen börjar backa utan att jag har växlat. Jag bara åker bakåt. Jag begriper ingenting och ingen kan förklara vad som hände. Men tydligen är det en stormby som passerar, för sedan kan vi fortsätta.

Vad jag våndas för är Lyon, för där har jag kört ner för en så lång ganska brant backe och jag har varit rädd många nätter hur jag skall klara av den och undrat att var kan man köra förbi den. Då händer någonting märkligt. Bilen får nästan som en extra styrka och mer eller mindre for uppför den där långa backen utan några som helst problem och nu vet jag ju att det är det plan mark ända till Kristinehamn.