Det är många år sedan nu. Det är nog i början eller mitten av 60-talet, skulle jag tro. Nej, det är tidigare. Det är i slutet av 50-talet. Jag sitter på ett café, ett världsberömt café i Kristinehamn, som heter Gröna Lyktan. Varför jag vågar säga att det är världsberömt är för att alla artister som gästar Kristinehamn, vinter som sommar, hamnar förr eller senare på detta café, som är inrett av skulptören Rafael Rådberg och har en slags bayersk-tysk stämning. Alla stolar är handgjorda med läder, borden är gedigna och det är dekorerade valv på vissa ställen och så antikviteter. Ja, det är ett sådant där riktigt ställe, där folk som vill ha lite extra trivs.

Jag sitter där i alla fall och då kommer det fram en man till mig, helt hastigt, och säger:
”Hur mycket har du sålt för i år?”
”Tja”, svarar jag, ”det vet jag väl, men det vet jag inte om jag har någon lust att prata om.”
”Ja, du förstår”, säger han, ”när jag har dragit av alla mina omkostnader med hotell och utställningar och inköp av konst av en norsk konstnär, som jag är specialiserad på, då har jag faktiskt, när skatten är betald, 50 000 kronor över.”
En svindlande summa vid den tiden.
”Ja, det tror jag väl vad jag vill om”, säger jag.
”Jag har utställning just nu i Karlskoga”, berättar han. ”Vill du följa med?”
”Nja, det vet jag inte om jag är intresserad av”, säger jag.
”Gör det”, uppmanar han, ”så får vi pratas vid. Bilen står där ute.”
Det är en stor amerikansk elegant bil, så varför inte. Han är rolig och jag har inget annat att göra.
På vägen till Karlskoga säger han:
”Du skall aldrig ställa ut på museer eller konsthallar eller något sådant där, vet du, för de som går där, ser du, de har redan konst. Nej, du skall ställa ut i hobbylokaler eller små lokaler gärna intill mjölkaffären, speceriaffären och mjölkaffären speciellt för där kommer folk och ser.”
Jag tänker, men Herregud, det är en lustig ordning.

Och plötsligt är vi framme och det är ett område som kallas Skranta i Karlskoga, ett berg, en kulle med mer eller mindre nya HSB-hus och även några gamla. Vi kommer in i lokalen, en ganska stor lokal, som ligger nästan vägg i vägg med mjölkaffären.

”Du förstår”, säger han, ”du skall aldrig hänga upp tavlorna på väggarna. Du skall låta dem stå vid sidan så där och ibland kanske lite grann på varann, men häng aldrig upp en tavla.”
”Jaså, det låter konstigt.”
Och mycket riktigt, där står de utefter båda väggarna med stiliga guldramar och målningar av en norrman. Längst fram är det ett porträtt av konstnären. På ena sidan hänger den svenska flaggan och på den andra den norska och flaggorna är ganska långa, så de breder ut sig på golvet. På flaggor och dukar, så står det en massa pokaler med ristade årtal och namn av konstnären.
”Herregud”, tänker jag, men det är klart dessa människor har kanske aldrig varit på en konstutställning, men däremot har de varit på bilutställningar och det här är ju precis exakt arrangerat som om man skall sälja bilar i stället.
”Här har jag tavlor för 5 000, 10 000 och 15 000”, säger han.
Det kan hända att det är lite lägre pris, men i alla fall de finns i tre klasser. Det handlar nämligen om norska fjordar. En fjord kostar 5 000 eller om det är 500, jag minns inte. Två fjordar kostar 1 000 och tre fjordar.
”Det är något av det svåraste som finns att måla”, påpekar han. ”Tre fjordar, tre stycken fjordar som sticker i väg åt varsitt håll.”
”Och du vet, blir de intresserade, så börjar de ofta med en fjord, men sedan säger frun, att vi kanske skall ha två fjordar och så blir det två fjordar och ibland tre fjordar.” 

Och sedan har han också motiv från Hawaii eller Tahiti, målade à la Gauguin, mycket kladdigt – men färggrant. Under tiden jag är där – jag stannar kvar för han skall köra mig tillbaka till Kristinehamn – säljer han, faktiskt ja, för flera tusen kronor.
Sedan blir vi bjudna hem till en familj, en gjutare på Bofors, som är mycket god vän med denne man. Han bor i en trerumslägenhet och det finns inte en decimeter luft mellan alla hans tavlor. De har satsat hela sin inkomst och kanske dessutom mer på denne konstnär och de är lyckliga som barn och pekar på fjordarna som sticker i väg åt alla möjliga håll. Det är mycket trevliga människor. Jag glömmer dem inte.
Sedan åker vi tillbaka till Kristinehamn och där har han någon bekant dam, som han bott hos när han åkt runt i den här delen av Värmland och Närke. Jag måste säga, att en liknande konstförsäljare har jag aldrig mött.