En av de största upplevelser Crica och jag har varit med om är säkert resan till Påskön, dit vi blev inviterade av Thor Heyerdahl tillsammans med Bengt Jonsson, Åke Karlsson och filmteamet från Sebra. Påskön hör till Chile och vid den tiden hade Crica länge arbetat med och tagit emot flyktingar därifrån. De beskrev Chile som någonting fruktansvärt våldsamt, men Thor Heyerdahl sa att Påskön ligger fem timmar långt ut i Stilla Havet och där finns det inga som helst problem vilket gjorde att vi tackade ja. Vi landade efter en mycket jobbig resa över Madrid, Rio de Janeiro och Buenos Aires, över Anderna i Santiago där vi övernattade en natt. På morgonen fick vi en av de mest exklusiva frukostar vi skådat. Jag vet inte hur många olika juicer och bröd av olika sorter – vi kunde ju bara tillgodogöra oss en bråkdel innan vi fick sätta oss på flyget ut till Påskön.

Som sagt var, fem timmar tog det över ett enormt blått vatten och blå himmel. När piloten ropade ut i högtalaren att där långt nere ligger Påskön ungefär som ett knappnålshuvud blev jag verkligen rädd. Jag tänkte, herregud hur skall han kunna träffa prick på den där lilla grejen. Men genom tre styck nedåtgående cirklar landade vi på Påskön. Vi satt och tittade ut genom fönstret och den första reaktionen var väl, herregud vad skall vi göra här i åtta dagar. Vi möttes i alla fall av hula-huladansande skönheter med fullt av kransar med blommor som de la kring halsen på oss och sedan fick vi snabbt ta oss fram till vårt hotell, det vill säga ett privathus byggt i betong. Sedan genast ut med Thor Heyerdahl i spetsen. Han lät aldrig en minut gå förbi utan att någonting av värde ände. Från Göteborg hade vi med oss tre plantor av ett träd som liknar ett gullris och som fanns på Påskön första gången som Thor Heyerdahl var där, men som sedan dess fullständigt utplånats. Det verkade som att trädet inte tålde europeiska andetag, men det kan inte vara sant för just på prova.

Trädgården i Göteborg så finns en ganska kraftig stam i ett hörn med just denna växt – det enda trädet som finns kvar i hela världen. Det hade som sagt var Thor Heyerdahl tagit med sig första gången, för han är botanist. Vi planterade snabbt det första skottet vid museet, ett annat ute i en privat trädgård och det tredje tog Thor Heyerdahl tillsammans med Bengt Jonsson och Åke Karlsson ut till någon speciell plats på ön.
Nästa grej var väl så intressant. Nämligen – första gången som Thor Heyerdahl var på Påskön hade han hittat en lång mörk sten som överhuvudtaget inte fanns på Påskön. Det finns en mörk hård gnejs, men den här är inte gnejs utan ett annat slag av sten som han tog med sig till Oslo och Kon-Tiki-museet. Han köpte ju saker på den tiden av civilbefolkningen, för de hade ju en hel del. De tyckte att de behövde ha pengar, så han fick med sig väldigt mycket.

Nu hade han den med sig tillbaka för gången innan hade han hittat något liknande längst ner i en konstruktion till ett fundament till en av de stora skulpturerna. Det var stor spänning när man skulle prova om det möjligtvis fanns någon samhörighet, vilket mycket snabbt visade sig. De föll samman. Det var fantastiskt och den fördes ju genast in i museet och placerades naturligtvis i centrum av alla saker. Varför det var intressant var därför att den gamla sägnen på Påskön nämligen säger, att de första som kom från Chile och från Sydamerika hade med sig en gudinna, en kvinna som de satte mycket högt, med stor respekt. Och denna skulle alltså kunna tänkas vara just denna gudinna. Det visade sig också att den var feminin.

Man baxnar för det märkliga att långt bak i tiden så har folks traditioner nötts in hos varandra på millimetern noggrant vilket gör att man hos folk i Afrika kan få höra personer berätta om vissa saker från Jesus tid för de hade speciellt intelligenta ungdomar som fick sitta och lära sig exakt berättelser från generation till generation. Så var det säkert också här.

Det visade sig ju att nära nog tusentals skulpturer låg mer eller mindre utspridda över hela ön. Många av dem hade aldrig kommit fram till sin plats innan de säckat ihop och gått sönder, men några kom ju ändå fram och det är de som man har lyckats resa. Den största av alla skulpturerna som de hade gjort den blev inte färdig. Den var över 20 meter, ännu inte helt uthuggen ur klippan, men det fordrades säkert inte mer än några månader så hade även den blivit frilagd från sitt läge. Vad de sedan skulle ha gjort med denna enorma best, det kan man inte förstå. Man vet i alla fall att de har gått – på så sätt att de har vickats fram till höger och till vänster och naturligtvis med enormt många lianer från toppen ända ner till marken och med enormt mycket människor till hjälp. Men den här bjässen fick alltså inte leva på Påskön.

Det som var mest märkligt på Påskön var att alla skulpturer var vända inåt ön, mot centrum inte ut mot havet och detta kan ingen förstå. Jag kan väl säga att jag har en egen teori och den har att göra med att jag ju har tecknat mycket perspektiv och horisonter och jag märkte att när man stod på Påskön lite grann upp, så var horisonten långt bort så oerhört starkt blå i färgen och styrkan mot den vita himlen gjorde att den kändes nästan som att där man stod var horisonten minst ett par människolängder. Det gjorde att man fick en känsla av att alla dessa skulpturer tittade gemensamt ner i ett och samma hål, som man då trodde hade varit början till hela historien. Det är min egen teori. Jag har inte ventilerat den alls med Thor Heyerdahl.

Det fanns så mycket man skulle göra och vi åkte runt, Cric och jag. Vi hyrde en av öns tre jeepar och åkte upp på det högsta berget där urbefolkningen hade skapat små grottor i berget, som de kunde krypa in i och ligga under nätterna. På denna del av ön fanns det en klippa där man kunde se uthuggna former, som bland annat påminde om en papegoja, en papegoja som faktiskt förekommer i många danser i Mexico. Vi stod där uppe på höjden och det svindlade för det var mycket högt, det var säkert 80-90 meter ner till vattnet. Det handlade också om öns historia. Öns alla unga karlar tävlade varje år om att bli hövding för ett år på Påskön. Det handlade om att man skulle rasa ner för den stora klippan, ut i vattnet, simma över till en verkligt spetsig topp och klättra upp och fånga in ett ägg av en viss fågel, ta med sig det tillbaka ner och simma tillbaka och sedan klättra upp och hoppas komma fram till platsen där uppe och överlämna detta heliga ägg. Det lyckades tydligen, men om det var den första eller den andra som kom upp med ett färskt friskt ägg, det vet jag inte, men han blev alltså hövding för året på Påskön.

Vi var i alla fall samlade där en stund och Cric filmade med vår kamera, men rätt som det var så började vi känna ett väldigt obehag. Det var som om någon stod och tittade på oss och det där har jag känt vid två tillfällen redan i Sverige på utsatta egendomliga ställen. Till slut blev det så starkt att vi rusade in i bilen och Cric, som skicklig bilförare, körde som en vansinnig nerför berget, ner till fast mark, där vi gick ut och fick så småningom lugnet tillbaka i kroppen. Men det var som om vi hade genomsyrats av en form av enorm elektricitet.

Det var som sagt var åtta dagar, men det slutade aldrig att vara spännande. Sedan på återvägen kom jag att sitta bredvid Thor Heyerdahl. Han hade ju då första klass men jag blev bjuden att sitta jämte honom, för vi hade ju talat om mina arbeten i Paris. Det hade han hört talas om och han var mycket intresserad av hur jag kunde åstadkomma dessa grejer. Det märkliga var att på tillbakavägen till Chile, så flög man mycket lågt över havets yta, bara en hundra meter ungefär, och vi började ju undra vad det där berodde på. En av kvinnorna hade sagt till någon, att det är en väldig turbulens uppe i luften i dag, så vi spar bensin om vi åker utefter vattnet och det var ju tryggt. När vi kom fram till Chile visade det sig, att vi hade varit bombhotade, för det var ju fortfarande oroligheter på fastlandet.

Vi gick ju runt i Santiago ett par dagar och njöt av den vackra arkitekturen och rikedomen och sedan åkte vi med en buss hundra mil söderut, med en buss som var så luxuös att jag aldrig sett dess make. Den var dubbeldäckad men vi fick sitta mitt emot varann, Cric och jag, och på kvällen fick vi klä av oss lite grann. Vi fick en över och underslaf och samtidigt ett blixtlås att stänga till, så att ingen skulle störas under natten. Under natten åkte vi hundra mil med en hastighet av säkert 130 km i timmen minst på en permanentad väg fram till en fiskeby som såg närmast ut som en fiskeby i Bohuslän. Där åt vi en god fiskrätt och sedan var det dags för oss att gå vidare och ta bussen över till Argentina, men precis innan vi kom fram till bussen så passerade vi en öppen plats där de hade byggt upp en talarstol för Pinochet skulle just komma och tala någon timme senare.

Det gick väl en tre fyra soldater och vaktade platsen, men vi kom fram till bussen. Sedan bar det iväg över upp över de stora bergen, delvis med buss och delvis med båt och delvis med buss och båt igen. Så småningom kom vi in i Argentina och hamnade på kvällen i Mar del Plata känd för sin enormt suveräna choklad. Där övernattade vi för att följande dag ta flyget tillbaka till Buenos Aires och ifrån Buenos Aires ut till norra delen av Argentina mot Brasilien till de enorma vattenfallen, där just då min hemstad Kristinehamn hade avslutat det största arbete de någon gång hade gjort, att bemästra ett av de stora fallen. Det skulle ge elektricitet till stora delar av Argentina, vilket man aldrig fick höra talas om i Kristinehamn. Det var sista arbetet sedan såldes hela kalaset till Norge och KMV, Karlstad Mekaniska Verkstad som de hade kallat sig fick slå igen sina portar och folk blev arbetslösa.

Däruppe upplevde vi en plats som var fantastisk, en Inkastad som var byggd av katolska munkar tillsammans med indianer. En stad av stora hus och tempel som var fullständigt otroliga. Dessa indianer hade till och med skapat instrument av europeiskt slag. De byggde fioler och spelade klassisk musik. Men sedan blev det en annan ordning i Vatikanen i Rom och den ordningen ville inte alls höra talas om att civilisera dessa indianer och då föll alltsammans samman.

Det var en lång resa med enorm värme, men vi mådde bra och lyckades som sagt var komma tillbaka till Rio de Janeiro. Sedan åkte vi upp till New York, där vi fick ytterligare några briljanta dagar, boende mycket exklusivt alldeles intill den fantastiska Central Park.
Det var en resa till Påskön, som vi aldrig kommer att glömma och den är lika fantastisk fortfarande men nu är det ju ett turistmål utan like. När vi gick där och badade ensamma på stränderna, då var vi ju verkligen där i rätt tid. Ja det var sagan tillsammans med pojkarna från Sebrafilm, Bengt Jonsson, Åke Karlsson och Thor Heyerdahl.