I Cannes störtar jag så upp på tåget till Paris. Jag sitter nu i en riktigt tråkig vagn med en massa riktiga grisar, men skall se mig om efter en annan plats, kanske en cousette. Det är i alla fall en natt på tåget. Och jag sover gärna om jag kan. Visserligen är det 17 NF för en slät bädd med filt och en kudde. Tyvärr är alla cousetter upptagna, och jag får återvända till min sittplats, som då är upptagen av en Madame. Jag sätter mig på platsen mitt emot. I Toulon stiger en Mademoiselle på, som reserverat den andra platsen jag satt på. Jag ilsknar till och ber den ganska gräsliga Madamen att flytta på sig och det går faktiskt.

Annars är det en utsökt samling bakgårdsfransmän på tåget, absolut inte trevliga att se på. Men äta kan de, åtminstone mycket. Börjar själv bli hungrig. Fiskrätten som jag bjöds på blev jag inte mätt på. Särskilt som jag inte heller vågade äta så mycket. Jag känner mig alltid rädd för att äta hos fransmän. Tyvärr har jag fel. Även den plats jag har satt mig på är réservé. Det kommer en brunbränd kille med röd skjorta och kortbyxor och talar om att platsen är reserverad för honom. Och vad är att göra? Jag får flytta mig med en ganska obehaglig känsla, särskilt som jag en stund tidigare kört iväg kärringen så stöddigt. När vi kommer till Paris är jag både frusen och trött. Jag tar en taxi till Gare de Michel och så tåget till Savigny.

Åker in till stan och vandrade så upp till Gallerie Huvec och frågade efter Ulf Trotzigs utställning, men den börjar först om några dagar. Men jag får i alla fall hans telefonnummer, så jag ringer honom och han är som vanligt vänlig. Han bjuder mig ut till Villiers le Bel, och talar samtidigt om att Erik Törning är i Paris och på väg ut till honom. Ulfs galleri är samtidigt en sällsynt fin bokhandel. Jag tittar lite på några konstböcker, men det är nästan för mycket för att intressera. De är också så vackra att man blir bortskämd. Det är ju en fin framgång för honom med denna utställning. Det kan inte sägas att det har gått särskilt lätt, han har under flera år fått kämpa. Men det ser nu glädjande nog ut som om det är på väg att lyckas. 

När jag kommer till Trotzigs är Erik redan där, det är roligt att se dem alla. Nästan omgående slår vi oss ner vid matbordet i köket, som vi i våras hade målat. Det har nu blivit mycket trevligt med en massa fina loppmarknadsfynd. Vi sitter där länge och resonerar om både framtid och minnen. Senare flyttar vi upp i biblioteket. Vi diskuterar vår skola, Valand, under Endre Nemes. Jag tycker den blev en vagga för hela den linje i Sverige, som sedan dess har blivit den starka och som är ett parallellfall till hela det moderna måleriet i Europa. 

Det är nu också 13 år sedan jag började på Valand, det är ingen liten tid. Men det har ändå gått fort med min utveckling. Man får nu bara hoppas att detta med Frankrike blir till den glädje jag så har trott och hoppats. Jag får försöka att göra mitt bästa och inte minst vara skötsam. Det är inte det minst viktiga. 

På söndagen väcker barnen Trotzig mig vid elvatiden. Vi dricker kaffe i biblioteket. Samtidigt diskuterar vi att åka till loppmarknaden. Jag handlar en grön vas samt ett gallerliknande lite föremål, lämpligt till underlägg för varma karotter. Vasen får jag säkert glädje av, då jag tror att min lägenhet blir ganska fylld av blommor och kvistar.

Vi vandrar på loppmarknaden några timmar och det finns mycket att både se och köpa. När jag kommer igen till Trotzigs så sitter alla i köket och har ätit, gott som vanligt. De kan verkligen på ett snabbt sätt få ihop en måltid, även om blandningen Ulf gjorde i lördags inte var så bra. Själv var jag på min vakt och åt bara det som jag såg var stekt. Vi pratar och berättar så historier till klockan är nära 12. Ulf berättar om familjeresan till Spanien med gamla mormodern, som dog på resan. Samtidigt som bilen blev stulen och aldrig återfunnen.

Nästa dag åker vi till loppmarknaden igen och hämtar Ulfs spis, som verkligen blir passande. Egendomligt, de har inte min ängslan för morgondagen. Fast de inte äger mer än 200, så kan de köpa direkt en sak som de tycker om, utan att tänka på att de behöver kanske pengarna till något annat nödvändigare.  Han hjälper mig att köra över mina prylar, och även hämta mina tavlor på Gare de Nord. Det kostar 8 NF i hyra. Jag får också ta upp mitt paket och visa tullaren, men han är hygglig och det går bra. Vi äter middag uppe vid Montparnasse. Jag bjuder Ulf, samt lånar honom 70 NF.

Ulf tycker att jag haft en otrolig tur, och han säger också att jag kan vara helt lycklig. Mina tavlor tycker han också om, och tycker det är nästan egendomligt hur påfallande de liknade vad jag tidigare gjort, fast nu renare och friskare. Själv är jag heller inte direkt missnöjd med dem, även om jag nu i ny miljö hoppas kunna slita mig från det svarta en del. 

Idag, den 3 oktober, är det exakt 13 år sedan jag för första gången gick till en riktig målardag, det var till Valands målarskola uppe vid Götaplatsen. Det var en vacker dag med dimma som sakta höll på att försvinna i ett solglitter. Nu sitter jag liksom då inför något nytt. Jag satsar ännu en gång på mitt måleri, liksom på nya kula. Det är ju visserligen inte första gången för mig i Paris, men den här är den allvarligaste och mest krävande. Lyckas jag inte nu bita mig fast, så får jag nog klart förstå att mitt tillfälle inte återkommer. Mycket talar dock för att denna gång, till skillnad från tidigare, borde gå.

Men jag innehåller inte lika stor lust som jag gjorde för 13 år sedan. Mitt sätt är för tungt, kanske jag har slitit för hårt, eller är det inbillning. Jag bör nog satsa och i stället för att gräva ner mig söka glädje och lust. Det finns ju så mycket som man kan se och lära. Ja, kommer jag bara över sommarens sorger, så skall det nog bli fint.

Klockan fem åker jag till Ulfs vernissage, det är mycket folk, bl.a. en del svenskar, Georg Suttner, Torsten Andersson, Tor Bjurström. Jag talar med Bjurström och jag får hans adress. Suttner är vänlig och han påminner mig om att vi har råkats förr i Göteborg, vilket jag inte minns. Han är i alla fall rolig att tala med. Torsten Andersson, däremot talar jag inte med, men han är verkligen en lustig typ, en ny Olle Hjortzberg. Han har inte mycket i sitt utseende som tyder på att han är målare.

Ulfs etsningar är mycket vackra, absolut så är det de bästa. Ja, det vilar en feststämning över hela utställningen, nästan som på min första på Galleri Aveny i Göteborg. Från galleriet går jag mot Montparnasse och sedan hem till Marcel Pougets. De blir mycket glada när jag kommer, de har just talat om mig. Om några dagar skall de resa till Stockholm med en utställning på Gummessons. Det skall bli intressant att se hur det går.