Picasso har nyss firat sin åttionde födelsedag. Det var någon gång under hösten. Förra året gifte han sig för andra gången och just nu – vilken gång i ordningen? – slår han upp portarna för en stor separatutställning i Kahnweilers konstgalleri i Paris, en utställning som kanske inte har sin storhet i nya revolutioner, utan denna gång målar han sin hyllning till den vackra, nästan banalt söta, kvinnan.

Han har aldrig slutat med att måla människor, fast de har under årens lopp växlat i uttryck. De har verkat som barometrar för spänningar, krig och depressioner – trettiotalets nervösa nästan hysteriskt galna ansikten. För mycket länge sedan fanns det en blå melankolisk period. De figurerna var ruvande, väntande, dock ännu ovissa. Kvinnor med mer eller mindre halvnakna, magra barn, väntande, i dagligt tal på bättre tider.

Oftast har Picasso låtit engagera sig i tidens internationella stämningar, men då och då känner man tydligt, hur han drar sig tillbaka inom sin egen familj. Hans måleri och motiv blir då små blommor, barn lekande i en mer eller mindre rofylld värld, med små rosetter, hopprep och dockor. Det blir porträtt av en kvinna i olika ställningar, också i olika utföranden, men hela tiden med en ganska stillsam, återhållsam intensitet.

Dessa perioder av vila brukar inte väcka särskilt stor uppmärksamhet bland andra målare. Köppubliken däremot tycks vara ganska intresserad, men egendomligt nog tycks denna gångs vackra kvinnor hos de unga målarna ha blivit något av en påminnelse om att det dock tycks finnas värden långt från blodröda, drypande, pastosa kratrar eller mer eller mindre surrealistiska hängande testiklar, inflätade i hagtornskransar. Unga målarlejon ser man stryka fram mellan de utställda skärmarna, sakta morsande litet generat, då några kvällar innan diskussionen på La Dome gått högt, just över att nu har Picasso inte längre något att säga.

Man slår sig ner i en skön stol, sitter och tittar en stund rakt ut i luften, lokalen fylls mer och mer, klockan är över middagen, konstpublikens timma är inne. Lokalen fylls av olika, enormt olika, typer. Eleganta herrar och damer med mer eller mindre vassa, stora drag, kraftiga glasögon och talande rörelser. Mellan dessa smyger sig de lite lortiga intellektuella, de något medvetet trasiga, men med vissa mer eller mindre originella kläder, som om några år kommer att i en elegantare finish tillhöra den tidigare nämnda kretsen och då tjänstgöra som la grande mode.

En parentes kan det tyckas, men ingalunda, publiken tillhör tavlorna och tavlorna tillhör publiken – alltid hos en stor utställare, för liksom genom trolleri förvandlas tavlor och människor till en häpnadsväckande helhet. Allt blir ett flätverk, glasögon gnistrar, det gröna i en kappa möter det violetta i en tavla, ett mänskligt öga möter ett målat. Spelet drivs längre och längre, ögat har svårare och svårare att särskilja. Till slut är varje kvinna en picassisk modell. Man orkar inte längre, man söker sig därifrån, men spelet fortsätter även ute i trafiken. Det tar timmar innan man åter är fri från det picassiska greppet.