1961 - Vackra Cricia

En av de verkligt fina stunder jag upplevt tillsammans med Cricia det var när vi bodde ensamma i Nice i föräldrarnas mycket trevliga lägenhet inte långt från gamla stationen, Boulevard de René, tror jag gatan hette. Det var en halvtrappa ner eller en heltrappa ner till och med, alltså en källarvåning, så halva våningen var under jordnivå och resten var ovan mark. Den hade en fantastisk terrass, där man kunde skönja hela hamnen för ett tiotal år sedan, tjugo kanske, när jag först kom till Nice. Sedan har det byggts undan för undan, så nu ser man inte alls på samma vis.

Men ändå – vi satt där, vi åt och det var ljummet väder, skönt, och jag satt och tittade upp på slottet och njöt av palmerna däruppe. Så en vacker dag fick vi en vän, en turkduva, en turturduva säger vi. Hon är så underbart vacker i sin gråbeiga dräkt och ser så oerhört vänlig ut. Hon har ingenting av varken aggressivitet eller något som verkar lortigt och smutsigt. Nej, hon är faktiskt så ren och fin som hon kan vara.

Vi började mata henne först på golvet. Vi kastade till henne smulor närmare och närmare för att se hur långt hon vågade gå. Så småningom kunde vi till och med kasta upp några smulor på stolen, som stod bredvid, även om det tog ett tag så gick det och så undan för undan upp på bordskanten.

Under tiden när den här duvan hade vant sig vid terrassen och med oss lite grann, så hade det tillstött en annan, en liten duvmamma, men hon var svårflörtad så det tog lång tid innan hon kom så nära som under bordet. Men den dagen kom när även hon satt inte på bordskanten men nästan. Till slut var hon så tam att hon kunde ta ur nyporna som vi räckte fram, inte så där väldigt säkert men i alla fall. Till slut kunde hon plocka ur handen. Duvmamman började då bli så pass modig att även hon flög upp och satte sig på bordet och så småningom kunde hon också äta smulor från bordet. Jag vet inte om vi lät henne vänta eller vi väntade tills hon kom och tog ur vår hand, men låt oss säga hon kanske kom.

Så en vacker dag när de båda kände sig väldigt, väldigt tillfreds, de kuttrade båda två, så inleddes en dans på den lilla delen av bordet som gick att dansa på. Rätt som det var så fick vi på den ena kantens vaxduk fick vi uppleva ett veritabelt kärleksmöte mellan honan och maken. När det var klart så kvittrade de båda två och sträckte på sig åt oss som vi tyckte och sedan flög de båda två runt hörnet och förmodligen fram till platanen, trädet som stod på trottoarkanten, där de säkerligen redde sitt bo men det var så pass högt och svårt så det kunde vi aldrig se.

Men en dag, hur långt senare vet jag inte, så kom i alla fall både mamman och pappan flygande eller halvhoppande ner på terrassen och bakom hörnet förstod man att det fanns någonting som de sprang tillbaka till och matade. En vacker dag kom också de två underbara små duvungarna fram. De växte ganska snabbt men höll sig ändå avvaktande från oss. Alltså – vi hade en familj som vi fått uppleva från början till slut av dessa fantastiska duvor. De finns i alla fall nu också i Sverige på vissa ställen och där kallas den turkduvor.

Det här var en av de fina upplevelser som min fru Cricia och jag hade.