Jag orkar inte åka med bilen över till Fredrikshamn, utan den sista januari reser jag vid 12 tiden den vanliga vägen, efter att ha tagit adjö av Pappa uppe på skolan. Första anhalten är Kungsbacka och Folke Rudling, där jag blir bjuden på lunch, samt lämnar tillbaka en olja jag lånat. Åker sedan till Halmstad och Hardy Strid, och där jag också blir för natten efter att vi hastigt bestämt att Hardy skall följa med till Paris. Det är ju en skön känsla för då slipper jag ju till sist att åka ensam. Vi går och lägger oss ganska tidigt vilket är skönt efter lång tids nattsöl.

Jag väcks av att frukosten står på bordet klockan åtta. Det är en trevlig stämning vid bordet. Lillan fyller två år. Jag går och lägger mig igen, då Hardy har mycket att ombesörja, bl.a. pass. Ute snöar det en del och uppe i Göteborg har snön fallit rikt. Pappa ringen nämligen ännu en gång. Jag sover till tio då telefonen ringer och det är Brita och Lille Lars. Vi pratar länge och vi är båda lite uppjagade av resan, men vi önskar varann lycka till inför de kommande två månaderna.

Denna dag tycks annars ha blivit den stora naturens dag. Snön tycks ha fallit djup över hela vårt land, och det känns därför skönt att kunna söka sig mot södern, även om erfarenhet talar för att det även kan vara kallt mycket långt söderut. Men min kamin kommer att vara till god hjälp i fall det blir kallt inne.

Jag sitter nu i stort sett och väntar på att Hardy skall bli klar. För det vore skönt om vi alla fall kunde komma över till Tyskland i natt. Vid 1-tiden åker vi över Öresund, det är snömodd i luften, och det är inte särskilt lockande resväder. I Louisiana stannar vi, då jag gärna vill se detta museum. Men det blir något av en besvikelse. Visserligen är det väl det mest olämpliga väder med snö och gråmulen himmel. Samlingarna verkar inte heller så imponerande som jag väntat.

Vi åker därför ganska raskt vidare till Köpenhamn för att ta oss en titt på några gallerier som Hardy känner till. Men vi hinner bara till Börje Brick som just då har några Asger Jorn-skisser. Det är ett fint galleri och en trevlig typ, inte så olik Wiking Svensson. Men det blir bara en snabbtitt, sen åker vi vidare mot Gedser. Vissa stunder snöar det och vädret är minst sagt trevligt. Vid halv nio är vi framme vid färjan som skall vid niotiden. Resan över är docklugn utan gungning och det är jag glad för, då jag känner mig ganska trött.

Vid halv tolv är vi i Grossenbrode och åker in i Tyskland för att finna natthärbärge. Men det är svårare än vi trott, vi åker minst fem mil innan vi kommer till Neustadt. Där stannar vi vid ett hotell. Men fullbelagt. Där vill bilen inte längre utan där blir vi stående. Vi försöker få hjälp av en polis, men tji. Vi skjuter då bilen till torget, där den får stå över natten. Med en polis hjälp finner vi ett hotell. Men klockan är så mycket, jag tror minst två. Trots bekymret med bilen som strejkat, somnar jag.

Vid 10-tiden vaknar jag och jag går genast upp för att finna en reparatör, och det lyckas, så det blir bogsering och reparation. Det kostar 18 mark och påstås vara kortslutning. Vi får bilen vid 12-tiden. Under väntetiden sitter vi på hotellets servering och känner hur den tunga germanska andan lever och ser folklivet ute på gatan.
Resan går så genom Nordtyskland, genom ett ganska trist landskap, men på ganska snabba vägar. Inger särskilt händer. Förrän vi stannar vid 3-tiden för att äta, och det gör vi på ett jordbundet värdshus. Där landskapet utanför jäser av bördighet. Grisar, ankor och grisliknande människor rör sig. Men maten är riklig och god. Vädret är vackert, med solstrålar över det snöiga landskapet.

Resan fortsätter så vidare ännu en timma, och i en stad, Wildeshausen, tänker vi se till att få växlat pengar och det går fint. Men sedan står vi där med vår bil igen med exakt samma fel. Jag får åter börja sökandet efter ett garage, och det går ju så småningom. Men klockan är över fem och vi har inget annat att göra än vila för natten. Och vi hittar ett hotell som först är ganska trist och inte heller särskilt varmt. Men med alla underkläder och tröjor går det fint. Jag känner mig också piggare när jag vaknar om det är lite kyligt.

Det visar sig vara ett större fel på bilen, det är en grej som är utsliten. Nåja, när det är lagat rullar det vidare mot Holland, och vid tvåtiden är vi i Apeldoorn, där vi äter på en restaurang, Därifrån åker vi så mot Kröller-Muller museet, som alltid är svårt att finna, men som hör det finaste som finns. Fast vädret gör även denna konstnjutning mindre njutbar. Där växlar jag också min första check på 50 dollar, vilket blir 170 gulden.
Vi åker så ganska snart vidare mot Amsterdam, och vid sjutiden är vi framme vid Rembrandtplein, där vi också finner ett fint hotell för 18 gulden. Ganska snart är vi omklädda och ute på platsen, som är ett centrum för nöjesindustrin. Vi går snart in på en jätteservering, där även Brita och jag en gång varit, och där lyssnar vi till en orkester till klockan är 1.

Vädret nästa morgon, en söndag, är bättre, solen visar sig mellan molntapparna. Men innan vi kommer så långt, äter vi vår frukost i matsalen, men på första våningen, vilken är inredd i 30-talstil. Den stil som jag sett i gamla böcker som Pappa hade sedan den tid då han var möbelresande.
Vi tar så en liten runda i Amsterdams gamla delar. Och det är en underbar stad. En av de vackraste vi har. Jag åker så till min gamle vän Vieringen som jag inte sett sedan 1956. Han blir glad över att åter se mig och vi talas vid en timme, medan Hardy sitter nere i bilen och fryser.

Vi åker så mot Haarlem och njuter av den oerhörda vackra anblick de otroligt välskötta trädgårdarna med de underbart vackra husen ger. Frans Hals museum är som alla museer i Holland välskött. Underbara är just Frans Hals med sina grupperingar. Rotterdam är så nästa mål, där vi också äter middag i det moderna centrum. Men den moderna arkitekturen med tydlig amerikansk stil får mig att frysa. Den är minsann inte rolig. Så direkt vidare mot Breda. Där vi nu är på motell. Vår Hollandsresa har kostat 100 gulden.

Nästa morgon åker vi från Breda vid 10-tiden efter en natt som var vad Hardy säger mycket varm. Efter ett par kilometer får vi justera bromsarna. Färden går sedan mot Antwerpen. Och Delft, där vi äter på en restaurang belägen i rådhusets källare. Delft är en underbar stad, men vädret blåsigt och kallt och det gör att vi inte har lust att promenera så länge. Vi åker så mot Lille och vägen är ganska hoppig. Gränserna är denna gång något lättare att passera än tidigare. Tullen går nog igenom allt. Men till slut går det. Och resan vidare får bra, fast det är ganska arbetsamt. En punktering hinner vi också med.

Till Paris kommer vi vid åttatiden och åker då först och växlar de första pengarna på flygstation. Åker sedan upp och tar en kopp kaffe på Dome. Men ganska snart far vi så ut till Savigny och min lya. Den är som jag lämnade den. Hardy är imponerad. Han trodde att jag bodde i en källare. Ganska kvickt går vi och lägger oss, då vi är ganska trötta, och jag somnar nog ganska kvickt. Nästa morgon vaknar jag av att en elektriker ringer på dörren och vill bryta ljuset då jag inte betalt ljusräkningen. Och det är inget att göra åt. Jag får senare åka in och betala.

Vi åker in mot Paris, där vi vandrar omkring och ser en hel del, men mest skit. Vi går på eftermiddagen till Marcel Pouget. Det är roligt att åter se dem, de verkar pigga, bl.a. talar de om att de köpt en ny bil. De talar också om att jag genom otur undgått att få vara med på en mycket fin utställning, anordnad av Amerikanska institutet. Någon hade sett min sak hos Pougets, och hade önskat att jag skulle vara med. Pouget har som sagt målat en rad fina saker. Kanske de finaste jag sett av honom. De är friare och renare än tidigare. Vi är nu hemma och sitter till ljuset av ett ljus och skriver.

Vid middagstid åker vi till Trotzigs, på vägen skall vi växla pengar och det är en lång historia med stor uppståndelse. Hos Trotzigs blir vi som vanligt vänligt mottagna. De bjuder på god fiskrätt. Vid 11-tiden är vi åter hemma. Några dagar senare får jag en inbjudan att vara med i Svenska klubbens utställning, roligt. Får nu försöka att så fort som möjligt komma igång att arbeta. För detta skall jag köpa lim, grundfärg. Jag vill också köpa till en kamin ifall värmen kommer att strejka av någon orsak. Kanske jag också bör köpa hem lite konserver och ris, spagetti, ifall det blir oroligt och maten sinar. 

Vi söker upp Jörgen Nash på hans hotell Le Select. Det är roligt att träffa honom, han är frisk som typ. Vi har sedan sällskap till utställningen på Amerikanska institutet som jag kunnat få varit med på om jag haft lite tur. Det hade ju varit roligt, men samtidigt så är det en mycket fult ordnad expo, så tavlorna kommer inte till sin rätt. Mycket är förresten dåligt. Hardy, Jörgen, hans fru och jag går sedan till Le Dome där vi sitter och pratar en stund innan vi åker hem.

Dagen därpå är Hardy inne hos Jörgen Nash. Själv spänner jag upp duk på kilramar, vilket inte går så fort som man kan tro. Träffar Hardy på gatan, han har inte hittat till sina vänner, men skall nu träffa dem. Vore roligt att ha fått hänga med, men Hardy är rädd för att presentera sina vänner, det har han alltid varit, och kanske att jag är lite dum när jag inte mer direkt håller mig framme, men det går mig liksom emot när jag inte är i toppform. Men jag bör nog lära mig att hänga med på den punkten. Jörgen Nash är duktig på det, på ett trevligt sätt. Det är söndag och vi bestämmer oss för att vi skall gå på teater Odeon, men jag får av Jörgen N veta att Hardy trött och frusen rest till Savigny, och därmed är utelåst. Så jag far hem sedan Jörgen N meddelat mitt förhinder.

På måndagen reser vi till Jörgen på hotellet, far tillsammans i en taxi med en målarinna från Holland. Där det blir en intensiv diskussion på engelska som jag naturligtvis inte begriper ett ord av. Jag går därför för att ännu en gång tala med Yves om vissa problem krig ett par papper från polisen och skattmasen. Men han var oturligt nog inte hemma.

Vid sextiden åker vi så till Champs-Élysées till en biograf, där skall vi få se en visning av en film som gjorts av Asger Jorn. Men den är helt kort och utan större mening även om det finns vissa goda idéer i den. Asger Jorn bjuder sedan på restaurang Stockholm, oss samtliga, det vill säga 14 stycken. Och det blev inget billigt kalas, men han tjänar oerhört med pengar, så det går väl ihop. Det visar sig vara en kraftfull kille, som vet vad han vill. Och säkert mycket sympatisk. Som målare är han ju otvivelaktigt mycket bra. En av de bästa unga, om man får kalla honom så. Han är väl omkring 50 år. Roligt i alla fall att ha träffat honom.

Nästa dag målar jag lite, men har ännu inte mer än snuddat vid papperet. Det är alltid oerhörda svårigheter med själva börjandet, beroende naturligtvis på att man inte har en direkt konkret uppgift. Ibland ängslas man för att även det färdiga resultatet är värdelöst. I kamerans tidevarv har måleriet mist så mycket, att det knappt är något kvar, mer än det rent dekorativa rumsbildandet, som vi kan berika vår omgivning med. Samt om vi kanske någon gång lyckas skapa tavlor med så stor konstnärlig andlighet och finess at de får oss att känna en fulländning. Men det är svårt att finna en aktuell linje som bär en fram på ett intresseväckande sätt, så att inte intresset svalnat innan duken kan sägas vara mogen för en avslutande konstnärlig akt.

Vi åker in mot Paris med Hardys målningar till Jörgens hotell. Tar en sväng ut mot Bengt Lindström, men som tyvärr inte är hemma. Besöker Picassoutställningen som inte är toppen, men inte heller likgiltig, utan rik på många sätt. Vi tar än en gång vägen över Jörgen, de är nu hemma, och har nyss sänt oss ett telegram, att vi nästa dag kl 11 skall komma med dem till Bengt Lindström på lunch. Vi åker sedan med dem till Asger Jorn som bor på 28 rue de la Tage , tar vägen förbi som visar sina skulpturer. Han följer med oss hem hit, och vi har en trevlig kväll.

Nästa morgon åker vi vid tiotiden. Det är skapligt väder med sol, men kyligt. Vi åker till Jörgen Nash på hotellet. Vi har Hardys saker med till Galerie Gruche. Vi tre åker sedan ut till Bengt Lindström, till hans fina ateljé ute vid Seine. Han är verkligen i arbetstagen. Stora dukar i våldsamma färger, alla rena Lappland, ser dagens ljus på löpande band. Mycket vackert, men jag står också undrande inför dem, jag tror nu inte, trots de senaste månadernas framgångar, är det bästa ur hans produktion, i längden. Det känns ytligt, men ändå vackert. Ja, det skall bli intressant att se om några år, hur man känner inför dessa jättedukar. De små är jag mer säker på, de har smyckets format och skönhet. Men hans målningar är ändå för närvarande helt speciella. Inget tvivel råder om vem som har målat dem. Och jag önskar honom all framgång, för allt slit och vår vänskap. Han har mer än någon försakat, slitit och haft det jäkligt. Men det börjar nog också så smått att synas både på Marie Louise och Bengt.

Vi äter sedan tillsammans hos chez Wadja, där vi pratar gamla minnen. Jag träffar Myriam Plellener på matstället, och hon vill visa mig några tavlor, hon bor intill Pougets. Jag åker dit och hon har en del del huvuden, som först tycks hemska, Men som så småningom på något vis växer emot en, men som jag, trots detta, på något sätt tycker om samtidigt som jag känner obehag och rädsla inför. Men säkert är de intressanta. En säker gallerist skall nog kunna föra fram detta till framgång.

Åker sedan hem och plockar fram skisserna sedan i höstas, och jag känner att det finns en hel del i dem som jag kan göra mig nytta av- Det är skönt att få lite material omkring sig. Men tyvärr ännu har jag fått något ljus. Annars tycker jag att jag har gjort den rond till bekanta och gallerier som är nödvändig för min ro. Hardy kommer hem vid tiotiden, han har varit och visat tavlor på Galerie Gruche, men jag förstår att det har gått ungefär som för Leif Knudsen. Och det är mycket svårt att få dem intresserade, de arbetar mycket långsamt och fordrar helst att man bor i Paris, så att de kan hålla kontakt och lätt finna målaren.

Det är lördag och Hardy rustar sig för att åka hem. Men tyvärr så har han blivit mycket förkyld, så det är lite otålig stämning. Jag är ju delvis rädd för att han också skall smitta mig, då det är ganska trist att ligga sjuk ensam. Jag följer honom till tåget som går vid 11-tiden. Och vi tackar varandra för trevlig resa, för det har det faktiskt varit. Han är mycket bussig och lättsam, aldrig besvärad och grinig. Men det skall ändå bli skönt att bli ensam igen, då man bättre kan råda och styra sin dag.