1963 - Picassoskulpturen

Genom min enorma beundran för Picasso, ett inträngande i hans konst och hans tänkande, kände jag att eftersom han aldrig fått göra något monumentalt, varken målning eller skulptur, förstod jag att han nu drömde, enorma önskningar. Han ville se sig själv i storformat, något som de flesta artister drömmer om men ytterst få i vår tid får uppleva.

Vid den tiden var jag ordförande för Grupp 54 och vid ett möte på Röhsska Museet, som skulle handla om att i Göteborg fanns en gammal fond på 250 000 kronor – en fond som skulle användas till att köpa ett skulpturalt verk av en känd internationell konstnär. Det talades om Marino Marini, Moore och kanske någon mer som jag inte minns. Axel Nilsson ledde mötet, men där fanns också professor Simdahl, där fanns en känd skådespelare, som hade en fantastisk säker röst. Så fort han yttrade sig så verkade vi andra som gnälliga barn. Det fanns också en man ifrån Konstnärsklubben, en annan konstnärsorganisation i Göteborg.

I den konstkunniga församlingen började jag på att prata och säga att kanske man skulle kunna vända sig till Picasso och så berättade jag att i min bok fanns en modell som Picasso antagligen ville se som historisk omkring 15 meter och det kunde jag mäta upp med hjälp av de två små figurerna, som jag räknade med var kanske 1,60-1,70 m i storlek och att den skulle stå i vatten, vilket horisonten och segelbåten också berättade om. Varför inte vända sig till honom.

Han tycks ha en dröm att få göra stora monumentala verk och jag menar, med hans enorma kostnader för sin konst, kan han ju inte tro att någon plats direkt skulle kunna betala ett sådant stort verk. Vad är det som säger att han inte skulle kunna skänka en sådan här rent konstnärligt, medan allt skulle läggas på uppförandet, som naturligtvis inte heller var en billig sak. Och Göteborg, varför inte, den skulle kunna passa bra på något av de små skären på infarten till Göteborg. Det var något som helt sonika hade styrt mig i min entusiasm för Picasso, som jag förstod när jag hade pratat färdigt. Det hade i stort sett tagit alla mina krafter.

Alla tittade på mig uppifrån och ner, vilket man vid den tiden gjorde i Göteborg, som om man var smutsig eller luktade illa. Man sade ingenting och jag sjönk ner djupt på stolen och förstod att jag väl hade gjort en tabbe. Men man köpte i alla fall en fantastiskt fin skulptur av Henry Moore som står uppe i Slottsskogen, kanske lite alltför diskret. Den borde synas och på ett ställe där lite mer människor rör sig. Men i alla fall – det var ett mycket gott köp.

Senare reste jag med min familj i december månad i Frankrike. Det regnade och var grått och vi kom in på en liten dålig landsväg. Den var inte dålig, den var asfalterad för i Frankrike var vägarna i allmänhet asfalterade, men den var ju trång. Den var närmast omöjlig att mötas på. Rätt som det var låg det en VW-buss framför mig på vägen, en grå VW-buss och från Norge. Då på något sätt så tyckte jag det var roligt att retas lite grann eller göra någonting, så jag började på att tuta, vilket gjorde att mannen ifråga fick köra in på vägkanten. När jag åkte förbi och tittade upp så såg jag att stackaren hade skägg. Jag förstod att det var en konstnär, så jag stannade ju och mannen ifråga kom ut.

Han gick som en norrman, så som norrmän gör som har gått ofta i fjällen, med långa egendomliga steg för att hålla balansen också. Han presenterade sig som Carl Nesjar och jag svarade vem jag var och han nickade. ”Då förstår jag att damen som sitter inne i bilen är Inger Sitter”, sa jag. ”Akkurat”, sa han ”det är det”. Jag frågade om de var ute i Frankrike och turistade. ”Nej”, sa han ”vi bor här.” ”Jaså”, sa jag ”gör ni det. Jaså, var då? I Paris?” ”Nej, i Savigny-sur-Orge.” ”Men det gör ju vi också”, sa jag. ”Hur länge har ni bott här?” ”Ja, vi har bott här i tre år”. Jag hade bott där i fem år, men staden var sådan att man kunde bo i olika delar och inte mötas.

Han bjöd oss hem till sig på te och vi kom hem till ett litet hus med trädgård och där satt vi och pratade. Och så säger jag till honom: ”Vad gör ni nu för tiden? Målar ni eller fotograferar, för han var en mycket duktig fotograf. ”Nej, jag lager skulpturer og arbeider åt Picasso”.” Picasso”, sade jag ”har du sett honom?” ”Javisst”.” Känner du honom?” ”Javisst, både Inger och Gro och jag har varit nere hos Picasso många gånger”. Jag blev alldeles, alldeles tyckte jag, ställd. ”Kom, skall du se”, sa han och så gick han upp på andra våningen. I ett litet rum stod det ett tiotal skulpturer i olika storlekar och den största av dem var den skulptur som jag hade pratat för på Röhsska Museet och som var i min bok.

 Och så gick vi upp på andra våningen och där får jag se dessa skulpturer. Den första jag får se, det är den som jag har pratat om och läst mig in i för flera år sedan i Göteborg. ”Vad menar du”, sa jag ”att du gör?” ”Ja, du vet”, sa han ”att Picasso, han har aldrig fått göra något, i hela sitt liv egentligen, något monumentalt och nu vill han gärna se sina saker i stort och genom att det finns materialet betong, så är det på det viset, förstår du”, sa han ”att då går det att göra stora ting. Dessutom, förstår du, så skänker han idén, om omkostnaderna läggs på uppförandet, för det blir ju väldigt dyrt, vet du”, sa han. ”Du”, sa jag ”vill du berätta det där en gång till.” Javisst, sa han och så drog han det en gång till och då rös jag i hela kroppen. Jag tyckte att jag fick som en hand som tog mig i nacken och pressade mig framåt ungefär som om min idé, exakt min idé hade gått jorden runt, jorden runt, och nu träffade mig i nacken i Savigny-sur-Orge.

”Men den skulpturen”, sa jag ”som står där 15 meter hög, vad kostar den?” ”Den kostar akkurat 150 000 kronor”, sa han. ”Men du”, sa jag ”varför har du inte gjort något sådant här i Skandinavien?” För han hade berättat att han gjort en del småting någon annanstans. ”Nej”, sa han ”de tror ikke på mig. De tror inte på att det är Picasso.” ”Men kära du”, sa jag ”det var konstigt. Kan jag få ta med mig den här skulpturen hem till Sverige?” ”Javisst!” Det var inte långt, bara någon vecka, före jul detta. Så jag fick med mig skulpturen och när vi åker säger han: ”Men du, det är bråttom för New York var här bara för några dagar sedan och de är nu hemma i New York för att se om de kan finna en bra plats.”

Jag tog skulpturen med mig i bilen och körde så fort jag kunde upp genom Europa, genom Sverige förbi Göteborg upp till Kristinehamn, för där, där visste jag att det fanns 150 000 kronor i en fond till en skulptur och hade funnits i många år. Det sammankallades ett möte ett par dagar före jul och det kom en del, inte alla, av stans styrande, men de kom med sina påsar skramlande eller klirrande och undrade på vad fasen är det här för någonting. ”Vi hade ju avslutning till Lucia”, sa de. ”Ja”, sa Göte Berg som då var ordförande ”jag vet inte, men det är Bengt som har en idé här och jag kan inte göra annat än att kalla på er. Det verkar så konstigt”, sa han.

De tittade på mig och nickade och kände nog igen mig lite grann. När vi hade satt oss vid det långa bordet, så började jag berätta om Picasso. Vem han var, hur han målade och hur stor han var och det ena med det andra. Jag höll på länge och jag tyckte till slut att dessa gubbar började vrida på sig och såg snart ut som griniga Picasso-ansikten. Då tog jag upp skulpturen på bordet och så sa jag det att Picasso, han har aldrig fått göra några stora grejer i sitt liv, men nu vill han se det förverkligat och därför skänker han idén, om pengarna läggs på uppförandet.

”Den här skulpturen, 15 meter hög, den kostar 150 000 kronor att göra och den skulle kunna stå här någonstans i naturen i Kristinehamn, vid vattnet eller var som helst”, sa jag. ”Och jag måste också säga, att nu är det så, att New York är hemma och söker en plats för skulpturen, men om Picasso skulle föredra Kristinehamn framför New York, vem av er skulle våga säga nej för framtiden?” sa jag. Göte Berg tog klubban och slog och sa att är det för fan så att Picasso tycker bättre om Kristinehamn än om New York skall väl inte vi säga nej! Nej, sa de allihop och så pang sa det när klubban slogs i bordet och beslutet var taget.

Sedan reste sig alla upp, önskade varandra god jul och med klirrande och prasslande påsar försvann de, lättade att de kommit så lindrigt undan mötet och naturligtvis trodde ju ingen att skulpturen eller Picasso skulle föredra Kristinehamn framför New York. Jag ringde genast till Carl Nesjar, talade om att pengarna fanns i Kristinehamn. Han svarade men vad skall jag säga till New York? Det är inte mitt problem sade jag.

Påsken eller i närheten av påsken året därpå så skrev Picasso på ett foto taget av Carl Nesjar, där Picasso står tillsammans med sin skulptur ”Oui, Kristinehamn” och signatur Picasso. Han hade alltså valt Kristinehamn. Ett år senare vid midsommar, så invigdes skulpturen – 15 meter hög, uppförd i cement av Skånska Cement och Carl Nesjar, som hade stått för blästringen efter Picassos intentioner. Det blev en märklig midsommarfest där de flesta människor stod förundrade över denna märkliga företeelse. De hade aldrig mött Picasso tidigare. En del förstod kanske vad det handlade om, men de flesta var förundrade, men lyckliga ändå för de förstod att någonting måste det ju vara, eftersom det är seklets mest omdiskuterade och kända konstnär. Göte Berg höll ett som vanligt bra tal och hovpoeten Bo Setterlind läste poesi.

Sedan dess har folk från hela världen besökt Kristinehamn för att beskåda Picassos största monumentala verk och de flesta har stått förundrade över hur det varit möjligt att den har hamnat i denna lilla stad, i detta ändå ganska vilda landskap, långt från det kulturella landskapet i till exempel Frankrike. Men där har den stått, nästa år i 50 år, i regn och sol, i blåst och ensam under nätterna med endast himlens stjärnor som tindrat och beskådat verket. På samma gång som skulpturen på något sätt verkat som en nästan färdig raket att ge sig iväg ut i universum, nästan lika främmande som stenstoderna, skulpturerna på Påskön, som ingen egentligen vet varför de har blivit till och varför de står så märkligt, alla med blicken in mot centrum av ön, inte ut mot havet. Alltså en gåta och det kommer alltid att bli en slag av gåta, då det inte finns någon direkt klar beskrivning av hur det hela gick till. Det finns en enkel text men det räcker inte med tanke på att detta trots allt är ett fenomenalt fenomen inom konsten.

Det var en märklig upplevelse att veta, att Picassos största verk genom alla tider kom att hamna i min hemstad Kristinehamn. Där står den än i dag. I regn och rusk, i sol, vinter och sommar och den är lika fantastisk. Den är så självskriven på plats som figurerna på Påskön. Det är en oerhörd internationell upplevelse inom konsten, som varje år drar internationellt intresse och mycket genom denna skulptur har Kristinehamn fått en plats på kartan, en kulturell plats på kartan. Kulturen har blivit ansedd ha ett värde i Kristinehamn. Genom den så har staden trots en fruktansvärd rivning, där 90 % av all bebyggelse revs, byggts upp igen och börjat på att få ett trivsamt utseende. Det var mitt tredje möte med Picasso. Den 22 juni, midsommaraftonen, fick jag ett signerat kort av Picasso, som också gällde, för den dagen fyllde jag 35 år.

Picassostatyn Jacqueline i Kristinehamn
Jacqueline

15 meter höga Picassoskulpturen i Kristinehamn.

Hör Bengt berätta historien hur den kom dit.

Pour Bengt Olson, Picasso.
Pour Bengt Olson, Picasso

Ett signerat foto som Bengt fick som tack av Picasso när statyn stod på plats i Kristinehamn.