Kanske av alla gathörn där jag upplevt mest är där Raspail och Montparnasse korsar varandra, där Rodins skulptur Balzac står halvgömd mellan platanernas lövverk och där nordanvinden är hårdast i hela Paris under vintern. Runt om hörnet ligger Le Dôme och La Coupole och på andra gatan Select. Detta vet alla som varit i Paris eller bara läst om det i resebroschyrer. Varje kväll under många år parkerade jag min bil på trottoaren utanför Hôtel Raspail. När jag kom in från Savigny-sur-Orge för att äta hos Vadja på Grande Chaumière, där borden var så små att faten inte kunde få plats mitt emot varandra, där salladsbladen ibland låg halvvägs över hos grannen, men där man ändå inte minns att man någon gång hade något som helst sällskap vid bordet. Man åt för att äta. På trottoarserveringen vid de runda borden på Le Dôme kunde man sitta länge bara för att titta och njuta till en kaffe. Inte heller där var grannen speciellt intressant. Man brydde sig bara inte. I Paris kan man leva mitt uppe i vad som helst ena dagen och den andra helt lugnt ensam. När mannen skulle betala från sin stora bondportmonnä föll pengarna ned på det sluttande bordet och båda började plocka pengar från golvet.

Det var när vi böjde oss ner under bordet och hjälpte åt att samla ihop hans utspillda småpengar och lämnade över, fortfarande under bordet, en grabbnäve full av småmynt, det var då jag kände igen honom. Varsågod, sade jag på svenska. Tack så mycket, var hans svar. Det var Ivar Lo Johansson jag hade stött på. Är ni svensk? Ja svarade jag.

När vi sedan hade satt oss tillrätta, frågade han hur jag kunde känna igen honom, även om jag inte helt trodde på att han tyckte det var märkligt. Hövligt nog menade jag på att ett så personligt ansikte känner väl alla svenskar till. Han frågade vem jag var och jag sade att jag var målare och hette Bengt Olson. Det säger mig inget, sade han. Nej, det förstår jag för jag lever här i en slags tysthet, för att få möjlighet att mogna fram mitt eget måleri. Jag känner den och den och den sade han och nämnde namnen på några, som jag också hört talas om.

Så frågade han varifrån jag kom och jag svarade Kristinehamn. Jaha sade han, det är en märklig stad. Jovisst, inföll jag. När jag var ung cyklade jag Vänern runt och skrev om detta i Dagens Nyheter. En kväll kom jag till Lusasken, förresten varför heter det Lusasken, insköt han. Jag talade om att det fanns en sparbössa på Kungsbron, där man lade i sina lusören och som vittjades varje Lucia för hjälp till barnhemsbarnen. Jaha – i vilket fall som helst så gick jag ner till hamnen och där låg en gammal skuta, som numera fungerade som menageri. En gigantiskt stor och tjock afrikansk dam, som kallade sig drottningen av något land, satt nere i lastrummet med ett leopardskynke snott om kroppen. Runt om henne fanns det fullt av burar med olika slag av apor, lejon, ormar – ja, allt vad du kan tänka dig. Men vad du inte kan tänka dig, det var den enorma stanken. Den var verkligen djurisk. Detta skrev jag sedan om i tidningen med den påföljden att både djurskyddsföreningen och hälsovårdsnämnden kom på besök och tvingade den stackars damen att så fort som möjlig försvinna från Sverige. Jag skall säga dig, att det är en av de få gånger jag beklagat vad jag skrivit.

Så satt vi där en stund och då återkom han ändå till att han tyckte det var märkligt att jag hade känt igen honom, då ju faktiskt ingen läser mina böcker längre i Sverige, sade han. Och ingen frågar heller efter mig. Han hade med andra ord kommit in i den där perioden som nästan alla artister kommer in i, i ett litet land som Sverige då liksom vågen av intresse gått över. För att pigga upp honom, så påminde jag honom naturligtvis om att jag kände till och tyckte mycket om hans böcker, inte minst ett reportage i Vi för många år sedan, där han hade beskrivit, att han hade gjort ett huvud av Kristus samt även en dopfunt för sjömanskyrkan i Rouen. Han såg faktiskt nöjd ut.

Det där med Kristinehamn förresten, det är ju en märklig stad detta, med världens största Picasso-skulptur. Det är ju helt enkelt inte klokt. Jag känner den som gjort den. Det är en norrman som heter Carl Nesjar. Han och jag satt en kväll hemma hos familjen Heland, han som var chef för tunnelbanebygget. Carl berättade då hur det hela hade kommit till. Det var ju en helt enkelt märklig historia om hur en kille hade fått politikerna att nappa på en sådan grej. Jag instämde, att det nog trots allt var en märklig sak. Men vi, Carl, Heland och jag, satt halva natten och pratade och Carl berättade en massa märkliga saker som den där killen varit med om. Jaha, sade jag. Och så började Lo berätta några ting, men för att det inte skulle gå snett talade jag om att den där killen, det var faktisk jag. ÄR DET DU! Sade han? Är det sant allt det där? Vilket då, frågade jag? Ja, till exempel den där mannen som hade dött, när ni försökte hålla honom stilla i den där bilen eller då du höll på att bli våldtagen av två stöddiga flickor ute på sandstranden vid Engelska kanalen. Är det verkligen sant? Ja, sade jag. Du, vi går och äter. Jag bjuder dig på La Coupole!

När jag träffade Lo en del år senare på, hade vågen hunnit ifatt honom på nytt och jag hade haft mina första utställningar i Paris. Han höll då på med att ordna en utställning av arbetarmålare och deras motiv. Kan du tänka dig, att den bästa arbetarmålningen är målad av en kvinna. Det är en stor målning av ett murarlag som håller på att mura med tegelsten och kan du tänka dig, hon har förstått varenda gest rätt, medan Amelin om du tittar noga på hans arbetare, så är de okunniga om själva jobbet. Nej, Amelin var bäst målare i början, när han målade blommor. Det är märkligt, men det kände han verkligen för, det var äkta.

Även om jag inte visste något om damens målning visste jag ju en del om Amelin och hans sätt att vara. Vad gällande Lo’s känsla och begrepp om måleri fick jag ju se, riktigt på allvar, på en liten utställning av hans egna målerisamlingar på Moderna Museet. Det var inte alltid så stora ting, även om det också fanns några större, men det var en samling av någon som hade känsla och begrep vad som var äkta.