Min gode vän Göran Tunström, för jag tror att jag vågar kalla honom så, vi blev bekanta första gången i Paris, innan han någonsin fått se sina ord i bokform. Det var på Cercle Suédois i deras enormt pampiga lokaler på Rue de Rivoli med utsikt över Tuilerierna och även mot Place de la Concorde. De stora salarna med sina höga speglar i guldramar, de gamla förgyllda franska möblerna, allt på ett parkettgolv som knarrat i många hundra år och säkert slitits av många med djupa rötter i historien.

Detta var i mitten av 60-talet. Själv var jag långt ifrån varm i kläderna på detta ställe och kunde väl närmast se mig själv som en inkräktare. Men det var ju de svenska tidningarna som man någon gång ville ta del av och de var ju naturligtvis uppsatta på träkäppar som ju faktiskt var mycket praktiskt, men som tycks vara allt mer ur modet. Bakom en dylik tidning satt jag i varje fall långt in i stora salen, medan de andra stolarna var upptagna av män från de stora svenska företagen och som var och en var mycket djupt försjunken i studiet av nyheter, doften av cigarrer och annat fint rökverk fanns alltid i rummen, men vad som fanns mest utav var en laddad tystnad. Endast någon rökhosta bröt då och då det hela som när en tidningssida skulle byta plats. För min del bedrev jag nog varje sidbyte mycket varsamt.

Allt tyst alltså, tills några mer glada röster tydligen kommit in genom ytterdörren och så småningom tittade in bara med sina huvuden i salen. Jag liksom flera andra hade sänkt sina tidningar för att se vem som hade vågat bryta tystnaden så pass mycket.

Det ena huvudet var högre än det amdra, men båda drog sig tillbaka, medan det ena med värmländskt tungomål sade bara att honom känner inte jag. Jo, intygade den andre, han är från Kristinehamn. Ögonblicket efteråt var de på väg in rakt mot min plats, men nästan redan mitt på golvet så höjer han sin röst och frågar:

– Är du från Kristinehamn?

– Ja, svarade jag.

– Och är du konstnär?

– Ja, kanske, svarade jag.

– Det var märkligt. Jag känner ju allihop där, men inte dig.

– Nej. Jag hade nog lämnat stan, innan du kom dit.

– Har du jobbat där blev ju min fråga.

– Nej, jag har varit på Marieberg, alltså hospitalet.

– Har du arbetat där?

– Nej, jag har varit intagen.

– Jaså, men är du bra nu då? menade jag.

– Jo, intygade han, nu var allt i ordning.

Tidningarna hos dem alla återgick till sitt höjda läge och vi drev, minns jag, ut på stan.

Mycket snabbt blev jag medveten om hans känsla att få fram det exakt rätta ordet på ting som han såg. Därför blev jag heller inte förvånad, när hans första poesibok kom ut med titeln ”Maskrosbollen”, även om jag tyckte att namnet var ett strå vassare än jag hade väntat mig.

Sedan möttes vi ofta, både i min ateljé och vid de härliga festerna uppe i Sunne, där Selma-priset skulle utdelas i början av augusti varje år. Vid ett par tillfällen hade vi, för öppen ridå, tokiga dialoger, då vi också då och då hurrade fram varann.

Något av de sista åren sade han till mig efteråt, att varför sa du inget i år? Nej, tyckte jag, det går ju inte bara att komma in och prata efter att Ingemar Eliasson hållit sina enastående tal. Ja,ja menade han på. Jag menar ”nôtt stôllit”.

Alltsedan i lördags är han borta, detta Värmlands stora ordgeni. Han som en gång fört Värmland och Fryksdalen långt utanför Sveriges gränser och det är säkert bara början. Hans böcker kommer att växa i kraft och betydelse, som flera av de tidigare stora berättarna från denna del av vårt land. När allt annat är borta från en epok av slit och släp, så är det just dessa djuplodande, beskrivande tankar som lever kvar, av allt.