Jag satt på La Coupole tillsammans med några svenska målare och Marcel Pouget, fransk målare, och åt förmodligen löksoppa med lite extra bröd bredvid och lite vin och lite kaffe sen. En mycket god rätt och man blir mätt, men ibland så tyckte man också om att festa lite grand och i mitt fall har jag alltid tyckt om grillade grisfötter och de är väldigt goda på La Coupole. Det är ju inte vad svenskar som kommer ner hastigt till Paris väljer, men har man ätit de där andra målrätterna av franska grejor, så tar man gärna sådant. Ibland har de faktiskt till och med stekta grisöron och det är ju mycket speciellt. Det är ju mest brosk, men tycker man om brosk, vilket jag gör och min syster också – hon älskade brosk – då har man en stund att tugga.  Så tar man ofta ett ordentligt glas rödvin till som är lite mustigt.

Vi satt där i alla fall lite så där halvvägs nersjunkna i våra funderingar och våra svårigheter med ekonomi och annat och drömde om att på något sätt få ställa ut eller någonting i den stilen. Det var väl egentligen innan jag började ställa ut, förstår jag. Marcel hade ju redan börjat, så han var ju på väg, men inte de andra svenskarna som jag faktiskt inte riktigt kommer ihåg. Det var ju ganska många svenskar nere, det var det ett tag. Jag minns en som då och då kom och det var Lage Lindell. Han var alltid besviken på franskt måleri och vi tittade på honom och nickade och varför inte.

Vid sidan om oss, bakom oss, hörde vi rösterna på en fyra stycken högljudda människor, som arbetade inom kulturen i Frankrike, det vill säga den ekonomiska, politiska kulturen. De som hade en säker lön och resor kors och tvärs i Frankrike, men framför allt så satt de ju och pratade om sina långa resor till alla världens hörn. Någon sa att de började få kontakter med Kina. Tänk om vi skulle kunna få åka till Kina. Jag vet inte hur många gånger vi har varit i Amerika och i Sydamerika och till och med i Australien – ja, var som helst i världen men inte i Kina. Det vore ju toppen! Och då satt de där och berättade om upplevelser på museer både i Amerika och Kanada, Sydamerika och Japan också. Vi kände oss verkligen nerböjda, vi som var de skapande människorna, vi hade inte en chans att få resa, men vi var vana vid detta. Vi fann oss i vårt öde. Vi hade valt jobbet och ingen av alla dessa åtta hade tillnärmelsevis en sån spännande dag som vi som skapade och trodde liksom och vissa ögonblick lyckades – och hur det gick till kunde man dagen därpå inte förstå. Det var som ett ständigt sökande och då och då ett vinnande steg framåt. Det var ju konsten alltså. Och det är ju klart att dessa resor och ögonblick som de hade upplevt på museerna, det är klart att det var väl roligt för dem, men vad de lärde av det, det vet man inte. Men det som vi konstnärer har skapat, det kan man beskåda och i all evighet dessutom. Det är det som är fantastiskt. Tavlorna kan ju försvinna flera hundra år från något gammalt lager eller vad som helst och dyka upp och begrundas och förstås eller motsatsen, men det blir i alla fall en stund av betraktande tillbaka i tiden när de gjordes och man kan eventuellt dra jämförelser med kända konstnärer från samma epok, som har lyckats att verkligen slå igenom. Många av tavlorna kommer förr eller senare att få sin plats. Ja, det är skillnad det att skapa.

 Men naturligtvis måste ju dessa museimänniskor vara med och göra dessa inköp i tron då på framtiden. De gör ju också sina utställningar på Musée d’Art Moderne i Paris och på Louvren och överallt och vi konstnärer går ju naturligtvis dit – inte alltid men ofta – och känner oss glada när vi ser dessa föregångare till oss, som har lyckats och lyckats lång efter att de är borta och dessutom tyvärr som har skett på senare år att vissa människor och artister

Som fabrikationskonst på något sätt så att tavlorna känns på långt håll att det är en Matisse eller Picasso eller Soulages eller vem som helst alltså. Med vem som helst vill jag inte mena att de är vem som helst, men jag menar att Bernard Buffet till exempel en kilometer bort med kikare kan man ju se att det är en Bernard Buffet. Många målare som har varit mer intimister de får räkna med en lång period av tystnad. Ja, så är det med konst. Men de flesta målare blir ganska gamla, om de inte dör unga på grund av missbruk.

Då och då dyker det upp en människa som säger jag har en målning av dig som vi köpte på en auktion. Vad bra säger jag. Då har ni i alla fall inte överbetalat den. Nej, det vet vi att vi inte har, för vi har ju tittat sen på utställningspriserna och då förstår man ju att man gjort en bra affär. Ja, det är roligt att ni känner er nöjda. Som tur är på utställningar med en bra galleriägare, så säljs tavlorna i allmänhet till de priser som konstnären behöver för sitt skapande, men som sagt var i dag har ju auktionerna blivit någon slags egendomlig jag vet inte vad man skall kalla det. I ena änden höjer man en människa som kanske bara gjort några grejer till miljonklassen utan något som helst värde mer än att några människor som har tyckt om det och som har pengar har slagit klorna i den människan och vill ha just den tavlan, då kan den kosta en miljon.

 Det finns ju sådana ungdomar som koncentrerar sig på en målare med hjälp av vissa gallerier. Men om man tittar på den lugna strömmen av måleri, så kan man i dag på auktioner köpa jättefina målningar av tidigare mycket kända och fortfarande uppskattade målare som hänger framstående på museerna. Ja det är en röra man lever i i dag. Allt har blivit så uppochnervänt.

Till alla som kommer och frågar mig om de skall bli målare eller arkitekt, så säger jag att är det så att du tvivlar på måleriet, så för Guds skull bli inte målare för den saken är klar, att det kommer dagar då du knappt har råd med mer än ett par ägg och en löksoppa. Så bli du arkitekt, alltid finns det någon kommun eller annat som kan ha behov av dig. Det finns faktiskt advokater, arkitekter lite överallt för de förstår ju i alla fall, om de gått genom Chalmers eller Tekniska skolan i Stockholm mer än många andra, även om de har fallit för frestelsen att erbjuda sina tjänster för att bygget i fråga är så billigt – det kostar inte mycket. Då kan man sparka dessa arkitekter där bak och säga att så får man inte säga utan man ska säga, den här byggnaden den är sån och sån och den är faktiskt värd sina pengar och svenska folket behöver denna uppskattning i sin vandring i sina städer.

Titta på Alvar Aalto som, tillsammans med andra arkitekter, verkligen fick Finland inte bara upp på fötter utan till världsberömmelse genom att de inte talade om ekonomiska saker utan de talade om arkitektur, och det berodde på att de hade fostrats i en skola specialiserad på arkitekter, inte som vi som har skolat arkitekterna i Tekniska skolan i Stockholm, där tekniken tar minst två tredjedelar av arbetet, där vi dessutom redan har byggnadsingenjörer som arbetar med teknik. Nej mer konstinriktning arkitekterna så de får lite roligare saker att bita i för det är inte alltid trevligt att träffa dessa arkitekter som från början hade tron att de skulle kunna göra vackert men sedan blir det något tråkigt och intetsägande.