Att växa upp i Kristinehamn innebär att man lever med ett mindre hav i söder. Det sätter sprätt på både lekar och drömmar till resor långt ut i världen.

Den ljuva blandskogen längs stränderna, solens reflexer med återsken på himlen ger ett friskt levande ljus över staden. Den brukade jorden mot Järsberg och Ölmeslätten, med kor och hästar. De stora mörka granskogarna gömmande små tjärnar och skrämmande myrmarker i norr. En skog så djup att den sträcker sig långt bort mot Sibirien. Allt detta i det geografiska bälte där vi klart kan avnjuta fyra säsonger med dess växlande färgspel. Mycket av detta bildar grunden i mitt måleri.

Men själva staden hade också ett rikt liv innanför staketgatoma. Det gamla gatunätet kantat av affärer gjorde att staden lyste i sin helhet. Sju herrekiperingsaffärer, lika många konditorier. Ja, fanns det inte till och med sju mataffärer av närmast lyxklass bara på Kungsgatan? Fyra biografer med två föreställningar varje kväll. Dans på Folkan och Statts festsal varje helg. På sommaren Folkets Park. Idrott och lekar av många slag. Världsmästare som Mix och Starke Arvid. Boxare som Tore Berglund. Ja, det var svårt att hinna med! Det enda vi var avundsjuka på i Karlstad var deras simhall. Och Epa…

Kristinehamn var vid den tiden också rikt på hantverkare och små industrier: mejeri, slakteri, KMW, Albin. Ja, det tycks som om vi nästan var självförsörjande. Vilken lycka för ett nyfiket barn att ha möjlighet att få se och ta del av detta rika yrkesutbud inför nästan öppen ridå. Staden som helhet kände jag som min egen ficka. Vi flyttade sju gånger på 17 år – kors och tvärs – så mycket snabbt blev jag klar över, hur olika områden satte prägel på lekar och påhittighet. Från Djurgården, då ännu med ganska orörd natur mellan husen, till Norra Staketgatan eller Byggmästargatans välväxta trädgårdar med sopade trottoarer, krattade grusgångar, där varje litet felsteg ledde till en tillsägelse. Eller skillnaden på vintern i Sanna, där solen inte nådde högre upp än till tallskogsröttema i Espingskogen, allt medan solen sken på Villastan i dess söderläge. Detta upplevde jag djupt och det fick mig att förstå tidigt, att miljön betyder mycket för sinnet. Och i mitt fall, eftersom jag senare har arbetat med konst i arkitektur, vet jag, att god miljö har stor betydelse för välbefinnandet.

Kristinehamn är i dag känt vida genom Picassoskulpturen. Men det hindrar inte att det har funnits och finns även annat. En gång hos min frisör, ej långt från Operan i Paris, kom jag att sitta intill en gråhårig, stilig gentleman, som frågade mig angående min nationalitet. Svensk, svarade jag. Varifrån? Kristinehamn, sa jag. Oh lå lå! Tallunden! Vilken fin, kultiverad publik! Vilken scen! Inte en trasig lampa! Och jag minns hur vi alla var klädda i välpressad kostym, blanka skor och slips, oavsett om vi kom från stan eller utifrån. Vi ville vara gentlemän i vårt uppförande, som mannen i frisörstolen bredvid — Maurice Chevalier.

Till slut en sak till som jag tycker berikat mitt liv är, att Kristinehamn ligger i Värmland, där folk fortfarande tycker om att prata och berätta. Och det har hjälpt mig, att franskan har mycket av värmländska i sig: dö o lö å si o sa ä samme sak.