Det hade väl gått ett år ifrån det att jag hade lämnat Galerie Maeght och följt Daniel till hans nya arbete. De låg inte långt ifrån varandra, i samma område med många gallerier på en gata vid namn Rue Miromesnil, alldeles intill Métro Miromesnil.  Det skulle bli min första utställning i Paris och det hade skett ganska mycket, verkligen mycket, under det sista året ifrån de målningar som Monsieur Maeght tyckte så mycket om och som var mycket mer dunkla och mörka, på sätt och vis svårare.

Nu hade ju färgen kommit som genom ett under genom att jag hade flyttat upp till sjätte våningen i ett höghus och i stället för markplanet under de stora mörka kastanjerna och trädrötterna där jag hade målat de mesta av målningarna som jag hade visat och hängt på Galerie Maeght. Det kan hända att om jag hade stannat på Galerie Maeght så kanske denna förändring i mitt måleri inte uppskattats, för dessa målningar var mycket mer speciella, till och med lite skrämmande. Ja, till och med väldigt skrämmande. Rött och violett och blått och vitt var väl färgerna.

Daniel hade fått krypa in i ett mycket litet kontor till skillnad från det han hade haft på Galerie Maeght och på väggarna hängde fullt av tavlor. Och där hängde en målning av mig, inte större än ett dubbelt skrivark med en blåton och vitt, nästan ett ljus som ett månljus i snö.

En dag kom Charles Estienne dit, den främste kännaren och poeten av lyriskt abstrakt måleri, en man som hade fört fram den nya skolan efter kriget och frågade: ”Vem har gjort den där målningen?” Ja, det är en svensk som skall ställa ut här nu om en månad. Det skulle vara intressant att se mer av honom, sade Charles Estienne. Ja men, du kanske kan göra ett förord? Nej, nej sade han så lätt är det inte. Och det var faktiskt en mycket inte fräck men i alla fall vågad fråga till denna så respekterade man.

 Han bor utanför Paris, i Savigny-sur-Orge, tre mil. Man får ta tåget. Ja, det kan jag väl göra. Det bestämdes, att han skulle komma och klockslaget och allting. Jag hade ju förberett mig, så att på min vägg med träpannåer hade jag spikat upp spikar lite här och var så att jag kunde visa flera målningar. Som min utveckling hade varit sedan jag kom till Paris, med bland annat en del av Maeght’s målningarna.

När klockan var tre var jag ju mycket spänd. Det ringde på dörren och där utanför stod en sliten man i en keps, som jag måste säga nog var använd i många år och en slipsknut som var knuten en gång och aldrig mer. Kläderna var verkligen ingenting att skryta med och jag vände mig snabbt om för att springa in och ta en slant, för jag trodde det var en av dagens vandrare och jag var färdig att sträcka fram francen, när han gick rakt in och sade ”Charles Estienne”. Händerna var inte mycket med, tyckte jag i alla fall. Jag stängde dörren och försökte säga att han var välkommen. Jag hade lärt mig att säga ”bienvenu”. Det hade jag läst i ordboken på morgonen ”Bienvenu – välkommen”.

Han ställde sig mitt på golvet, tog inte av sig ytterkläderna inte ens mössan och så gjorde han en gest, som betydde att jag skulle börja. Jag började med mina första målningar, som var nästan svarta och mörkblåa och ristade i organiska former, trädrötter och växtdelar och det övergick sedan sakta mer till grönt och brunt och han tittade, sade ingenting, bara tittade rakt fram på tavlorna. Det gick ganska smidigt tack vare att jag hade organiserat och ställt upp det så.

Rätt som det var så började färgerna ljusna, det blev en vit fond i stället för en mörk fond, det blev röda, violetta, helt andra färger och efter en liten stund med dessa målningar så vände han sig lite grand åt sidan och ställde sig och tittade ut genom fönstret. Då tänkte jag ”jaså, de här tyckte han absolut inte om”, så efter en stund slutade jag för jag kände mig ju misslyckad. Då säger han ”continue” och så vinkade han med armen, så jag förstod att ”continue” betydde fortsätt och det gjorde jag. Sedan mitt upp i alltihop frågade han: ”Har ni ingenting att dricka i det här huset?” Ingen alkohol, kaffe, sade jag. OK, sade han. Jag sprang ut i köket för att värma vatten, tog fram två koppar och Nescafé och så hällde jag upp vatten, ställde brickan på en pall. Han tittade på mig: ”Nescafé?”, sade han. Nej, det ville han inte ha, då får det vara.

Stämningen var inte rolig alltså. Efter en stund var det hela färdigt. Han tackade, tog inte i hand eller något sådant. Det hade vi inte gjort i början heller och han gick iväg ut och jag stängde dörren. Jag hade nog aldrig känt mig så nerslagen, verkligen nerslagen alltså. Det var ju den första och största kritikern i Paris överhuvudtaget, det var motsvarande surrealistledaren Breton, André Breton som höll koll på surrealisterna, så de vågade knappast andas eller ändra någonting i sitt måleri.

Jag väntade, inte stelfrusen men det kändes så några dagar, men så var jag ju tvungen att åka in till Daniel för vi skulle i alla fall ha en utställning och jag ville att han skulle komma och hämta tavlorna. När jag kom in på Daniels kontor, så sade han: ”Han skriver förordet!” Vad säger du? Han tyckte väldigt mycket om dina målningar. Nej, han tittade inte på mina målningar, sade jag. Han stod och tittade ut genom fönstret. Nej, han tittade nog, sade Daniel. Bara några dagar efteråt kom han med texten och Daniel kom ut till mig i Savigny och visade texten och sade fantastiskt. Om du visste vilken fin poesi och han förklarar det på ett rent sätt. Han är en mästare, sade han.

Katalogen trycktes i Sverige faktiskt, hos Isakssons Boktryckeri, med bilder och reproduktioner även i svart/vitt och ett foto på mig. Omslaget var ritat med tuschpennor, blått och rött på ett sätt som Dubuffet sedan kom att arbeta mycket med.

Det blev en vernissage i alla fall – helt fantastisk. Det var så mycket folk, många konstnärer, många kritiker och jag kunde ingen franska! Jag stod där tillsammans med Olle Zetterquist, för han och hans fru var då boende på Cité Université. Han var ensam för Denise var hemma och såg till dottern. Där var också andra svenskar. Då och då kom någon fram och började tala med mig, fråga mig saker, bland annat en kritiker, Mme Rousseau dotter till naivisten, den store naivisten. Hon var gammal, men hon hade varit en känd kritiker.

Jag trodde ju att alla utställningar var så här, men sedan blev det en hejdundrande fest på Flo uppe vid St-Denis i de lyxiga kvarteren med vackra flickor. Inne på en gård var brasseriet, det var ett brasserie från östra Frankrike på gränsen till Tyskland, det vill säga mustig mat, känd för sina grisfötter och annan liknande mat. Beno d’Incelli  bjöd på hela kalaset. Det var hans vänner och hans vackra fru och det var kritiker, det var Lévêque och Charles Estienne, en argentinsk fotograf och kritiker och målare. Ja, det var fest verkligen. Vi höll på länge. Sedan splittrades vi, men några av oss åkte upp till Montparnasse och där satt vi och pratade. Med en journalist, svensktalande och känd i Sverige bland många inte minst av Westman som var redaktör för Vi. De var goda vänner. Där fanns också Dickman, han var ung då han som jag, välklippt och slank. Charles Estienne var med och rökte och drack, inte så mycket men i alla fall och hans vackra unga fru, en slank mörk flicka.

Den natten åkte jag de tre milen ut mot Savigny och min bostad och ateljé verkligen lycklig, enormt lycklig. Även om jag inte hade förstått mycket! Utställningen gick med strålande kritik. Jag nästan skäms när jag säger att Les Lettres Francaises och Geneviève Bonnefoi, hon som förde fram Dubuffet, Michot, det var hennes jobb att föra fram den epoken, det var alltså nästa epok efter Charles Estienne. Hon skrev i Les Lettres Francaises: Äntligen en riktig målare en sällsynt företeelse i vår tid. Då hänsyftade hon på popkonst, som hon inte ansåg vara måleri. Jag läste ingenting av vad kritiken skrev, men det skrevs i alla fall två gånger i Le Monde och Boudaille skrev en strålande kritik som var mycket märklig avskräckande men respektfylld för han tyckte ju mina målningar var väl skrämmande starka.

Jag läste inte kritiken och det brukar jag inte göra oavsett om den är bra eller dålig, för jag vill inte bli störd i mitt eget tänkande. Ofta brukar det ta månader ja, år. I det här fallet sju år innan Geneviève Bonnefoi lustigt nog i Sverige i min bil på Varaslätten frågade mig: ”Nå, vad tyckte Bengt om min kritik i Les Lettres Francaises?” Jag blev ju stum. Jaha, det förstår jag. Den har naturligtvis inte du läst. Nej, det hade jag inte, men hon hade en portfölj med sig full av papper, kritik och artiklar. Vi var nämligen i Sverige för att hon skulle skriva en bok om mig och hon ville se mina rötter, lära sig förstå mina egendomliga färger, det violetta, var jag fick dem ifrån och mycket annat. Då läste hon goda kritiken medan jag körde. Jag måste säga att jag blev väldigt ledsen, för tänk om min pappa hade fått höra detta, men det var för sent då var han borta, han som hade följt mig med sådan nervositet varje dygn på Paris nattgator.