1967 - Den första blästringen

Sebra Film - Har producerat flera filmer om Bengt Olson.
Klipp från filmen "Bengt Olson - Mellan himmel och jord" gjord av Sebra Film i Torsby

Våren 1967 hade jag åkt på min vanliga vårförkylning, som jag nu börjar på att tro är en allergi. När det vackraste vädret visar sig i Paris, då alla träd och kvistar slår ut då börjar min förkylning. Denna gång låg jag förkyld på Hôtel Royal på Boulevard Raspail, därför att när jag bodde ensam ute i Savigny, så hade jag svårt med både mat och att handla. På den tiden var hotellen så billiga, att där kunde man ta in på skoj över en natt, om man inte hade lust att åka hem, dyrare var det inte. Men där låg jag alltså och hade både rum, värme, frukost och middag nere på restaurangen och bäddning och städning och telefon – ja, allt.

Då telefonen ringde och en man sa någonting. Jag hann inte uppfatta för jag hade 38,5 i feber och då brukar jag vara mycket försiktig. Jag sa att jag ligger sjuk. Ta en taxi, sa han. Rösten var mycket bestämd. Jag hann uppfatta, att de hade sökt mig flera dagar, så det var bråttom. Jag klädde mig, tog en taxi och åkte till adressen som låg någonstans upp mot Boulevard Haussmann. På övre våningen av ett stort hus, där våningen hade inretts till ett arkitektkontor, ett enormt kontor. Jag togs emot med vördnad på ett sätt och jag förstod ingenting. Jag var visserligen rakad, det tror jag, men jag kände mig lunsig i kläder och alltihop. En man tog mig med och förde mig in till rummets mitt där det var en stor oval byggnation utan fönster. Det var ett mörkt rum med ett stort långt bord och på båda sidor på väggarna fanns magnettavlor, där man kunde hänga upp stora ritningar med hjälp av magneter.

Det kom strax in fem yngre män, elegant klädda som var och en hälsade och slog sig ner mitt emot mig och började på att rulla upp skisser på ett ofantligt stort hus. Jag fattade ingenting. Det enda jag trodde faktiskt var att de måste ha tagit fel. Mig kunde det ju inte gälla och än den ene än den andre beskrev saker och ting och jag lyssnade men fattade ingenting. Först då den sista av de fem visade att regnvattnet skulle samlas upp på det vinklade huset och sedan störta ner på båda ytterkanterna i en ränna och sedan vidare i olika trappsteg ner till en sjö som låg längre ner, då vaknade jag till på något vis och förstod att det ju var något spännande. Det andra de hade visat, det hade jag inte brytt mig om.

Sedan försvann dom och Daniel Badani själv kom, en trevlig typ, lite italiensk i sin elegans. Som doftade också någonting behagligt. Han rullade upp en lång stor ritning och började tala om att detta hus som skall byggas här. Préfecture de Créteil à Val de Marne som planeras kosta en kvarts miljard. Här skulle estetiken få spela in och det gällde nu att göra en entré. Nästan halva nedre botten av huset bestod av en stor lokal. Ungefär som Centralen i Stockholm med en massa höga pelare åtta meter höga, 80 cm breda och en meter på längden. Och så visade han flera stora väggfält samtidigt som han också beskrev att det var genomlysning på nedre och andra planet ner genom landskapet och sjön nedanför.

Han hade poetiska besked, så det vattnade sig lite i munnen på mig. Det hela handlade om 800m2 och de hade sett mina skisser på min andra utställning, där det var lite mer landskapsbetonat och han hade även sett den första utställningen och beundrat den enormt och den kritik som jag hade fått, som inte går att beskriva. Men det gör det och jag vill knappast ens säga det, men jag säger det i alla fall. För nu är jag blind, så nu skäms jag inte längre. Det stod att äntligen en riktig målare, en sällsynt sådan i vår tid när det numera handlar om fotobilder och annat från Amerika. Detta skrevs i Lettres Francaises av Geneviève Bonnefoi, en av de främsta kännarna i Paris som hade byggt upp och skapat både Dubuffet, Fautrier och Michaux, de tre största vid den tiden.

När han hade berättat allting om att han ville ha blästrad betong, för det hade han sett på en utställning som jag och Daniel Gervis hade gjort tillsammans med tanke på att visa Picasso-skulpturen i Kristinehamn och som jag hade dragit ner till Paris i foto och som gjorde att Daniel ordnade en utställning på Musée Jean, för själv hade han just då min utställning på galleriet. Det som hade lockat honom var att det var luft och ljus, horisonter och en känsla av vatten och vegetation och träd och annat som gjorde att han vände sig till mig. Han ville inte ha Picasso och inte Chagall. Han ville inte ha stora figurer med stora ögon och kantiga former som Picasso. Han ville inte heller ha dansande fiolspelare på väggarna som Chagall, utan här skulle det vara något nytt, sa han, som vi inte har sett förut. När alltsammans var färdigt så sa han helt sonika: Har Olson mod att ta emot detta erbjudande? Har Bengt Olson mod att ta ansvar för det hela? Jag blev ju alldeles stum men fick fram i alla fall, med Guds hjälp: Jag måste ha betänketid. Hur länge då? Ja, tre veckor minst, sa jag för då räknade jag att jag skulle vara fri från förkylningen och hunnit diskutera det hela med Daniel Gervis, som jag förstod låg bakom det hela. Det var ju där utställningen hade varit.

Efter tre veckor träffades vi igen och då sa jag att jag kan ju göra lite skisser så får jag se. Och det gjorde jag, men jag hade missuppfattat honom. Jag gjorde skisser på min första utställning som var mer rund och utan horisont, dumt nog alltså. Nej, de vill jag inte ha, sa han. Det är de andra jag vill ha. Jag blev närmast besviken, kände jag. Men jag satt igång ute i min ateljé, diskuterade ibland med Daniel, som vi alltid har gjort om allting alltsedan vi träffades första gången.

En vacker dag, för att förenkla, så var skisserna klara och mannen som skulle blästra var Carl Nesjar. Han som hade blästrat åt Picasso i Kristinehamn och även åt Siri Derkert i tunnelbanan i Stockholm. Fast konsthistoriker tror fortfarande att det var Siri Derkert själv som stod och blästrade. Detta tunga redskap som var livsfarligt i alla avseenden. Det var ett sådant där typiskt journalistjippo, som hon var väldigt pigg på. Så hon tog äran från alla dessa tre blästrare som jobbade i flera veckor.

Allt gick vidare och jag var uppe hos Carl i Oslo och pratade med honom. Tyckte det var nästan genant att han skulle blästra åt mig, men det var ju bestämt så och jag kunde ju inte blästra. Jag hade aldrig sett det en gång. Kvällen innan vi skulle skriva på det slutliga kontraktet i Hôtel de Ville i Paris med polischefen, några ministrar och ytterligare några människor fick jag ett telegram från Carl Nesjar, att han inte kunde ställa upp för han hade fått ont i sitt ben vilket han hade ofta. Men som nu skulle opereras och han lovade att han skulle hitta andra blästrare. Jag blev verkligen chockad för det var ju Carl som jag i alla fall hade lärt känna.

Jag gick i alla fall på morgonen till mötet i det grandiosa Stadshuset och visade telegrammet för samtliga. De blev ju fullständigt ställda och sa att detta inte kan vara sant. Men jag tror att han kanske kan blir bra, sa jag. Så här får man inte göra, sa de. De var irriterade verkligen, men det står att han kan ordna andra som kan blästra. De tog fram kontraktet där jag fick skriva på min signatur för min konstnärliga teckning, men de tog också fram kontraktet där jag fick skriva på att jag skulle blästra om det inte kom någon annan. Jag blev ju mer ställd än någon annan. Tiden gick och blästrare kom både från Norge och Sverige och tittade på de stora ytorna och de förfärligt bristfälliga ställningarna och slog ifrån sig med båda händerna – inte ett ögonblick.

På våren 1970 stod jag där och bakom ryggen hade jag dessa mäktiga herrar som hade kommit ut för att titta på hur det gick till att blästra, så intresset var på topp. De hade kommit med sina svartlackerade bilar och motorcyklar och stod i en klunga bakom mig, ungefär tjugo meter bakom mig, där jag för första gången fick klä mig i en gummikostym och med handskar och med en hjälm som jag inte hade provat förut. Jag hade provat en annan variant i Sverige som var lättare. Men den här provade jag nu och den föll ju ner på magen och från nacken kände jag en slang, där friskluften skulle sprutas in så att jag skulle få övertryck i hjälmen, så att jag inte skulle få uppleva stendammet. För att stendamm är mycket farligt och skapade lätt stenlunga. Jag fick bland annat dricka tre liter mjölk om dagen för lustigt nog tog mjölken ut det eventuella stendamm som kom in i munnen och man svalde det ner i magen i stället för i lungorna.

Där stod jag alltså i en situation som jag aldrig hade stått i förut i mitt liv och jag hade aldrig gått i ställningar överhuvudtaget. Jag såg framför mig i en hastig fantasi att om jag istället finge sätta mig i en båt, i en segelbåt, trots att jag aldrig suttit i en segelbåt, med en kompass och lite mat och lite fiskegrejor och order att jag skulle åka ensam över Atlanten ner till Rio de Janeiro, så hade jag tagit det. Om möjligheten hade funnits för då hade jag ju förstått, att hade jag drunknat så hade ju bara mina släktingar sörjt men nu så kommer ju hela Paris-kåren av konstnärer och 20-30 000 att studera detta enorma jobb och inte minst både Picasso, Chagall och Miró.

Jag hade fått en hjälpare som skulle sköta dieselaggregatet och kompressorn. Det som alltså gav luft och sand, som skulle spruta ut ur den boaormsliknande snabeln, slangen, med ett munstycke längst fram utav stål. Jag hade aldrig sett hur Nesjar hade hållit i redskapet. Jag fattade med min högra hand i munstycket och la slangen över min högra axel snett ner över mot korsryggen, där jag fattade med vänster hand längst ner så jag fick ett grepp både där framme och där bak och så tog jag ett steg framåt och så vinkade jag till min mörkhyade man ifrån Mali, Simba hette han, det vill säga lejonets kung. Han skulle hjälpa mig med själva blästringen, men fem andra människor av fem nationaliteter skulle hjälpa mig att gjuta och bygga ställningar och städa.

Jag var verkligen i en situation som inte någon någonsin kommer att riktigt kunna förstå. Men jag var ju tvungen att vinka till Simba och han satte på apparaten och med en gång började denna stora boaorm att röra på sig på marken, ganska snabbt, mer och mer våldsamma rörelser kan man säga och allt närmare och närmare min kropp och mina ben. Men det kom ingen sand och ingen luft ur slangen och där stod jag och alltsammans bara darrade och jag darrade och svettades både av nervositet och annat. Till slut var jag ju tvungen att vinka av vilddjuret och så sakta la den sig till ro på marken och jag vände munstycket bort ifrån de som stod bakom mig. När jag sakta tog av mig masken så dröp vattnet omkring mig ända ner i stövlarna. Jag såg dessa tiotal bruna pepprade ögon och de var kanske också vita i ansiktet, för det var ju lika hemskt för dem som för mig egentligen. Allt stod på spel. Jag andades några tunga andetag och sa: Är det inte det jag har sagt hela tiden, att jag har velat ha svenska redskap och jag tänkte både på hjälmen men även på den där slangen, för jag hade sett nere på ett stenhuggeri, där de blästrade gravstenar, att det var en ganska normalt tjock slang och det mindes jag, att det hade även Carl när han blästrade. De tittade på varandra och så tvärvände de och gick in i sina bilar och motorcyklar och åkte in mot stan. Om det var värre för dem än för mig, det vet jag inte, men jag är säker på att det inte var roligt för någon.

Jag gick in och bytte kläder och duschade och kom ut igen till Simba. Vi vände upp och ner på sandbehållaren och tog ut sanden och upptäckte då med en gång att sanden var fuktig. Det hade nämligen blivit ett hål i sandsäcken och där hade då fukten gått in. Vi fick fram hela säckar och fyllde lagom mycket, inte så fullt som gången innan och så klädde jag på mig kostymen igen och ställde mig lagom långt ifrån väggen och så vinkade jag till Simba och då kom strålen med sju kilos tryck, farlig nog att skära igenom både stål och granit och den kunde döda en människa på en fem sex meter ja tio meter. Men strålen kom och började på att gravera in i den decimetertjocka extraytan på den redan konstruerade väggen. Men här gällde det en hud, en decimeter tjock utav makadamsten och vit cement, tjock som vispgrädde och stenen var blågrå och var ifrån Bretagne, alltså en kall sten som skulle behålla stenen inne i massan. Hade jag tagit en röd sten, en varm sten, hade den hoppat fram framför själva väggen. Allt var genomtänkt från min sida exakt.

Efter en halvtimme tog jag av mig masken. Jag vinkade ju av så Simba fick stanna naturligtvis. Jag la ner det hela och jobbarna, sju personer av olika nationaliteter kom springande och tittade och pekade på materialet. De hade ju aldrig sett något liknande tidigare. Ja, jag blev ju också bekant med dem mitt upp i alltihop. Där hade jag ju en viss vana faktiskt för jag hade ju varit yrkesman och arbetat med andra människor, som sockerbagare visserligen men ändå.

Efter en stunds vila så satte jag igång igen. Blästrade både fina linjer och ett brett stycke, ungefär en decimeter brett. När jag blästrade detta och blottade den krossade graniten blev faktiskt formen, nästan som barken på en tallstam och lyckan genomflöt min kropp. Jag kände direkt att är det bara så att jag är försiktig i varje steg dess nio månader som vi beräknade att det hela skulle ta så ska jag nog klara det hela.

När det var färdigt med den första pannån, som var tre meter hög och två meter bred var det dags för mina jobbare att sätta upp en form vid sidan om. Man kan säga att formen var som ett lock till en skokartong fast av tjocka bräder och den skruvades fast mot väggen och betongen, den bärande grå betongen, men uppifrån var den öppen. Därifrån stoppades sedan graniten och cementen ner, som vibrerades hela tiden. Formen hade två hål, där man kunde se att cementen sipprade ut på de olika nivåerna så att betongen, så kallad naturbetong, den skulle bli hundraprocent betong och sten. Ingen luft överhuvudtaget någonstans och därför så blev ju naturbetong det starkaste slag av betong som någon gång har gjorts och det var Erling Viksjö i Norge som hade ritat regeringsbyggnaden som hade uppfunnit detta fantastiska material.

Följande dag var fortfarande formen kvar, hängande, men de tog ner den och då blottades ännu en gång en vit närmast marmorglänsande betong. Vi hade gjutit mot perstorpsplattor och då blev den därför precis marmorlik, hur vacker som helst. Sedan var det min tur att börja på andra pannån, först genom att rita upp med vaxkrita efter min skiss som jag hade i min hand ruta för ruta, och sedan börja på att blästra, inte stressande utan motsatsen. Så när eftermiddagen kom så hade jag blästrat en platta till, men nu på tre meters höjd och tre meter i bredd.

Jag åkte mot hemmet, mot min ateljé i Savigny och vädret var vårlikt underbart och jag kunde ta en kaffe intill Seine och sitta och studera fåglarna där de sam och parade sig och vad de gjorde och sedan vidare hem för att sedan på kvällen äta på en restaurang och krypa ner i min säng och jag somnade av trötthet. Jag hade faktiskt längre fram hittat en bok av Sven Hedin, där han beskrev sina strapatser i Gobiöknen. Hur människor och kameler dog undan för undan och det var sand i allt vad han ägde och för min del var det likadant. Snart var det sand överallt i lägenheten, i alla kärl, i toaletten, i tvättstället, i badkaret, i sängen – överallt sand, sand, sand. Det var ett äventyr!

När jag hade kommit till mitten av den största väggen 33 meter lång, så märkte jag att jag hade börjat få obehag i mina luftrör och i munnen. Det smakade olja och då förstod jag, att det där dieselaggregatet helt enkelt spred olja i mina organ och då blev jag rädd, verkligen rädd. Men så flög min fantasi, jag vill säga uppfinnarfantasi igång och jag låg och tänkte en bra tid in på natten. På morgonen när jag vaknade så tog jag med mig min dammsugare, min handdammsugare med elektrisk sladd naturligtvis. När jag kom till jobbet tittade jobbarna på mig och undrade vad jag skulle ha den till. Jag bad att få en gummislang, en gummislang till ett bildäck. De såg förvånade ut men kom med så småningom med ett bildäck, som jag delade på mitten så jag fick en halva utan ventil, stoppade in min dammsugare i slangen och knöt till i båda ändar så det såg ut som en korv. Den änden, bakänden på dammsugaren där det blåste ut luft, varm luft, stoppade jag in i min slang som gick in i min hjälm och knöt till. Därefter hängde jag den här apparaten utanför, för att skydda väggen mot skada. Sedan tog jag på mig min dräkt och så kände jag istället för den där råa kalla oljekänslan lite varm ren luft strömma in, renad luft genom filtren i dammsugaren kom det ju heller ingen sand. Det var genialiskt, en verkligen genialisk uppfinning.

Sedan fortsatte jobbet. Efter ett tag var 33 meter klara och nu skulle man gå upp på andra våningen. Då var det jobbigare med en gång för varje kvart var jag nämligen tvungen att gå ut och byta glaset i min hjälm, för sanden, den där krossade flintsanden, studsade så hårt mot väggen så de pepprade glaset så att det blev matt. Det hade inte varit några svårigheter på nedre planet men på andra plan, då jag var jag tvungen att gå i blindo och ta mig fram till stegen och klättra ner utan att ta av min hjälm och så fick jag gå ut i friska luften och byta glas. Det krävdes en väldig försiktighet på dessa vingliga ställningar. Det var bara plankor som låg på snedställda rör och bakom ryggen hade jag bara ett rör i midjehöjd, ingenting annat, så när jag lutade mig bakåt stod jag på sisat plankan med stövelklacken och sedan bakom mig tomma luften.

Det gick bra första delen till höger där jag hade börjat från början. Nästa sattes upp. Allting gick som smort, men när jag kom tidigt den morgonen hade de inte hunnit ta bort skärmen eller formen, utan det gjorde vi då tillsammans och i samma ögonblick som vi lossade den lite grand så rusade hela alltet, betong och sten, ner över oss, men vi hann dra oss undan. Jag fick halva min stövel under stenarna, men det var ju ingenting. Det var gjort på en tiondels sekund med ett oerhört brak och alla kom springande. Den som kom skrikande på långt håll var chefen för säkerheten för bygget. Han skrek på långt håll att: ”Är det inte det jag sagt från början! Vad fan skall man experimentera med sådana här saker i Frankrike vilket man aldrig har gjort förr! Jag har sagt det från början, att det slutar med ett elände!” Ja, om han var grön eller blek i ansiktet vet jag inte. Jag stod där i alla fall men tog det lugnt som jag trots allt brukar göra och såg hur han höll på med armar och ben och försökte nästan klå mig om han hade vågat. När han hade gått tänkte jag efter men hur kan det ha blivit så här, när det gått bra nu i så många delar?

Frampå eftermiddagen kom det en portugis fram till mig och så sa han: Du skall inte låta Silva blanda betongen och cementen och stenen. Varför då, sa jag. Han kan varken skriva eller läsa eller räkna, sa han. Vad säger du, sa jag. Att han inte kunde läsa och skriva det hade jag förstått, men räkna hade jag ju inte fattat. Då hjälpte det ju inte att på ett diskret sätt säga till denna stackare att dra åt helsicke. I stället fick jag prata med honom och säga, att du nog får ta lite hjälp, för det är för jobbigt att hålla på och blanda det där på egen hand, sa jag. Han nickade och förstod inte det hela, men sedan blev det ju så att en annan räknade. Dagen därpå satt det hela som det skulle.

Sedan gick det ett tag i lugn och ro och så en vacker dag kom en av mina hjälpare, en svidare kan man säga, en lite halvfräck käck ordning, och så viskade han lite grand i mitt öra och sa: Är det sex du gör Olson? Ja, det kan hända, sa jag. Ser du sex så beror det nog på att du tänker på sex förstår du, sa jag, utan att förstå. Alldeles nyss var det en som gick förbi som sa: Är det landskap du gör, Olson? Han såg landskap han, sa jag. Han blev alldeles blossande röd och försvann, för vi den tiden var det fortfarande så prytt i Paris, så man tror inte det är sant, när man tänker efter. Det fanns inte en sextidning att köpa någonstans, utan de sextidningar som fanns i omlopp i Frankrike, de kom genom tullen i Belgien och Tyskland, där tullarna inte lyckats hitta dessa tidningar. Hittade de dem så gick de till deras egna fickor. Men det var så prytt så det enda som de fortfarande hade att sälja som var lite pornografi, det var faktiskt de där gamla foton från Pigalle som var tagna på 1800-talet. Ingenting annat, tro mig!

Men däremot gick ryktet om hur det var i Sverige. Det hade till och med nått min concierge, där jag bodde. En vacker dag kom han fram till mig och viskade lite grand och sa Malmö. Varför säger du det, sa jag. Jo, där finns det hur mycket fri sex som helst, sa han, för det hade han hört av en vän som varit i Malmö. Sånt förekom inte då i Paris utan det som förekom, det var de vackra flickorna som alla dessa människor från Arabländerna och Afrika fick besöka på lördag eftermiddag och de fanns det gott om då. Han kom i alla fall tillbaka och sa att jag ser allt dina landskap jag också!

Den andra våningen gick utan några direkta problem. Men på den tredje våningen då var det verkligen svårt att gå upp och ner med helt dimmig huva och ut och byta glas fyra gånger i timmen, för jag fick inte byta glas inomhus för stendammet. Så stod jag där en måndag och blästrade och rätt som det var så började jag på att dras bakåt. Jag kände att någon drog i slangen bakom hjälmen så jag var tvungen att blixtsnabbt sätta mig ner och slå knäna om plankan och hålla emot så mycket jag kunde i slangen. Då visade det sig att det var en man som sökte en elektrisk sladd och han hade hittat den bland andra sladdar och drog och drog i hopp att det var en elektrisk sladd, men det var det inte utan det var ju min sladd. Jag blev naturligtvis skakad, så jag tog nog en paus skulle jag tro för det gjorde jag alltid när jag blev lite extra trött, så försiktigheten var total i den mån det gick.

Några dagar senare då jag stod, också längst uppe och blästrade, det var en måndag och rätt som jag stod där och blästrade och höll min snabel, så kände jag en isande kyla av det värsta slag som jag upplevt i hela mitt liv. Jag fick en känsla av att jag höll på att blästra ut min hjärna ur huvudet. Det var iskallt, då riktade jag blixtsnabbt slangen uppåt i alla fall. Jag förstod ingenting och höll tag i mig så mycket jag kunde och jag hade turen att strålen gick upp i taket och hamnade i frigolitplattor för isolering. I en hast började det yra och snöa i hela lokalen, fullständigt fullt och då förstod ju Simba att det var dags att stänga av. Den dagen blev jag verkligen rädd för saken var nämligen den att under helgen hade det bildats kondens i slangen, som låg där på backen och det var iskallt vatten i den. Det vattnet var det som sprutat in i min nacke och hela ansiktet och hela min kostym, så jag blev ju dyblöt även ner i mina stövlar. Då blev jag verkligen chockad både på det ena och det andra viset och jag lade ner blästringen för den dagen och åkte hem och försökte ta det lugnt och fortsätta i min Sven Hedin bok.

Det var det sista farliga äventyret. Sedan gick det lättare, ställningarna var lite lättare också. En vacker dag var halva jobbet gjort och då var det egentligen dags att börja blästra pelarna och de skilde sig på så sätt att där var cementen grå och stenen gråblå, så den skulle bli stabil. En man blästrade åt mig. Han började och han blästrade vertikalt fram och tillbaka över stolpen, men då upptäckte jag till min fasa, att både stenen och cementen försvann. Han fick ju stoppa med en gång och jag undrade vad det där var. Pelarna och alltet hade nämligen torkat så under sommaren. Det blev då upp till mig att blästra runt varje sten mot cementen, åtta meter högt, 70 cm brett, nej smalt och en meter brett. Jag tror det var sexton pelare, men jag törs inte säga säkert. Det tog mig fyra månader och det var absolut ett arbete som inte krävde muskelstyrka men ett förfärligt tålamod och seghet att hålla på utan att tröttna. Det är faktiskt min läggning.

När det var klart så kom Badani och var stormförtjust i alltihop och han sa att pelarna, de hade han aldrig kunnat drömma om att de skulle kunna bli så vackra. Men nu är allting färdigt, sa jag. Ja, sa han nu är det fantastiskt. Men nu vill jag visa en sak sa jag, och så gick jag till den första väggen till vänster, den som man såg på långt håll när man gick in i entrén och där till vänster var den största formen, en rund form nästan som en gran eller en rotvälta, som jag hade inspirerats av och det var en mycket mäktig sak. Sedan lite mer till höger mot trappan uppåt, så var det två stycken björkstamsliknande former som stod och lutade lite och mellan de här formerna var det en horisontlinje men den gick inte ihop. Det var en decimeter som inte var blästrad. Jag sa till Badani, titta här nu. Den där stora formen och de där två björkarna och den där horisontlinjen, speciellt den, är så egendomligt spännande. Den verkar ungefär som när man håller en magnet och en spik. De vill liksom vara ihop och vill vara isär – det blir en ryckande rörelse, som spänner den här ytan på ett mycket märkligt sätt. Vad tycker Badani? Det är bra så det kan inte vara bättre. Låt det vara, sa han.

Så kom två stycken killar med varsin stor kamera och sa att nu ska vi fotografera Olson. Nu är det Olsons tur. Vi har ju fotograferat huset ifrån början och nu är det färdigt överallt, men nu gäller det Olsons fantastiska arbete. Nu vill vi att Olson sätter igång och blästrar lite grann. Jag blev alldeles stum och sa till dem, att nu är det färdigt. Färdigt, sa de! Vad menar ni med det? Ja, det är färdigt. Jag kan inte blästra en centimeter till. Det är genomtänkt varenda centimeter även om det är 800 m2, sa jag. De kunde inte tro det. Då sa jag: Vet ni att det finns någon som heter Mozart eller Beethoven? Känner ni till dem? Ja, det gjorde de. Kan ni sätta dit en punkt eller dra ifrån någonting, tror ni, sa jag. Nej, det går inte. Det är likadant här, sa jag. Och det lustiga är att trots att det är det största jobb jag har gjort så är det lika genomarbetat som mina avslutade målningar är, sa jag. De såg mer eller mindre snopna ut.

Men så kom tanken! Det här är kanske någon mening i, för jag lystrar nämligen alltid när det händer någonting. Ska jag vara aktsam eller ska jag göra det eller det, Kanske, sa jag. Jag har en decimeter att blästra, men då får det gå fort, sa jag. Ja, de var nöjda, inte riktigt nöjda men de verkade i alla fall hänga med. Så fick jag mina jobbare att lyfta fram hela det där tunga aggregatet med sand, så att jag kunde gå upp på ställningen och ta på mig min dress och så sa jag att nu blästrar jag med fyra kilos tryck så ni hinner med lite grann i alla fall. Och så blästrade jag så långsamt jag kunde denna decimeterlånga yta som inte var blästrad förut och då gick horisontlinjen ihop och vad som skedde var att i stället för spänningen så blev det en långdans genom hela lokalen. I alla väggarna så kunde man notera lite grand utav den horisontlinjen, så det blev en långdans, en värmländsk långdans, i varje fall en svensk-nordisk långdans!

Sedan var det då dags att säga adjö och det hade jag sagt några dagar innan till mina jobbare, att nu är det snart färdigt och det skall bli skönt, sa jag. Ska det bli skönt, sa de allihop. Ja, sa jag, det är färdigt. Ja, men då är ju det roliga slut, sa de. Då skiljs vi ju allihop igen och vi kommer aldrig att träffas något mer. Det är den sorgligaste dagen och den sorgligaste perioden vi har, sa de. Då förstod jag att sydlänningar och svenskar, det är två skilda släkten. Svenskarna vill ha allting färdigt, vill ha verandan på stugan färdig innan de kan bjuda in grannarna på lite kaffe, medan däremot sydlänningarna njuter av varje dag av glädje att vara tillsammans och ha ett jobb. Det var en av de stora ”vishetsgrejerna” jag fick med mig i livet och jag har försökt att jobba efter de principerna och lyckats faktiskt bättre än jag gjorde förr.

Därefter var det dags för invigning. Huset fylldes av besökare och Lagé, han stod uppe på trappan, alltså den trappavsatsen, så man kunde se landskapet både på nedre botten och andra plan. Där stod han och tog emot folk som ville hälsa på honom för att sedan vandra vidare upp i husets alla utrymmen och längst upp på den stora festen naturligtvis. När jag då kom, tillsammans med Daniel, så sträckte han fram handen till mig och sa samtidigt: Hör här ni alla som står kvar där nere i stora salen, detta är konstnären som har gjort den stora fantastiska utsmyckningen, som vi kommer att vara glada över varenda dag framöver.

Sedan kom jag upp, längst upp och då kom en man fram till mig och presenterade sig också som arkitekt och sa sitt namn. Just då brydde jag mig inte om det och han sa: Jag har aldrig sett ett sådant jobb som det ni har gjort här. Helt på egen hand när det gäller det konstnärliga och gjort en sådan harmonisk sak med arkitekturen. Han nämnde någonting om att han hade något jobb, men det blev inget mer om det den kvällen.

Préfecture de Créteil à Val de Marne
Préfecture de Créteil à Val de Marne