1967 - Jean Paul Sartre

På sextiotalet var det en stor livaktighet i Paris av skandinaviska konstnärer. I norr i Villiers-le-Bel fanns Ulf och Birgitta Trotzig tillsammans med Jörgen och Arne Haugen Sörensen, målare och skulptör av högsta kvalitet ifrån Danmark. Det fanns även andra. Det fanns en svensk ifrån Kiruna, en duktig skulptör som högg mest med motorsåg, men jag har glömt namnet. Han var minnesvärd i alla fall. I söder var det Savigny och där bodde jag sedan länge, tillsammans med Inger Sitter och delvis Carl Nesjar och Olle Svanlund, Leif Knutsson periodvis och senare också Bengt Lindström.

Men i stans centrum fanns Wenche Schmidt, alldeles intill Montparnassekyrkogården. Där hade hon en strålande alteljélägenhet i två plan och där samlades vi ofta och ofta var det min bil som tog med vännerna från Savigny in till henne och även körde oss tillbaka. Det var alltid liv i luckan och en dag hade vi till och med en mycket trevlig fest som vi kallade Trollfesten. Vi hade klätt ut oss på olika sätt och först klockan tolv tog vi av oss våra dräkter och många av oss blev verkligen förvånade – verkligen, verkligen! Ja, det var en strålande fest! Och där var Wenche Schmidt naturligtvis ledarinna, men där var också den amerikanska Betty Schmidt eller vad hon hette, hon som Gershwin hade skrivit Porgy and Bess till. Hon gifte sig så småningom med en norrman, en backhoppare och fick en dotter. Ja, det var en röra av folk av glatt slag.

Mitt arbete i sammanhanget var att gå ner med skräp, för Wenche Schmidt var mycket rädd för mörkret och soptunnorna och råttorna, så det var mitt göra och det var det även den här kvällen. Jag kom ner till soptunnan med tre stora påsar. Det stod redan en man där. Han hade redan lagt på locket, men när han fick se mig så lyfte han åter på locket och jag kunde stoppa ner mina påsar. Jag tackade naturligtvis för vänligheten. Jag berättade att jag har det här på min lott efter en fest uppe hos en norsk dam. Han nickade och i samma ögonblick förstod jag – det vill säga ett ögonblick hann jag uppfatta personens ögon i det dåliga ljuset och jag stod nästan förstenad för där framför mig vid soptunnan med locket fortfarande i handen stod Jean Paul Sartre.

Jag visste att han och Simone de Beauvoir bodde i huset men i en annan entré, så det var ändå inte helt överraskande, men ändå tillräckligt överraskande för att sätta djupa spår. Vi skildes med en nickning och bara en kort tid därefter upprepades det, likadant eller tvärs om. Det var jag som öppnade locket för honom den gången och han tackade för det och så säger jag att det är konstigt vad mycket avfall det blir från oss människor. Jag tror det blir mer avfall och skräp, sa jag, än vad det blir av värde. Det är sant, sa han, så är vår tid. Ja, vi skildes igen och träffades ytterligare en tredje gång. Då var vi ju lite mer bekanta och dessutom hade vårljuset kommit, så vi kunde uppfatta varandra ordentligt.

Men sedan hör till saken att jag hade sett både honom och henne många gånger på La Coupole, för där satt de varje kväll vid sextiden innan alla hade kommit eller få hade kommit för att äta. Jag kom också ofta vid den tiden och fick ju då så att säga maten perfekt. Den här gången skulle jag gå ut på toaletten eller ringa och gick då precis förbi där de satt, för de satt alldeles intill ingången till köket och dörren ännu längre bort var till toaletten och telefonen. Då var han och jag redan så pass kända till utseendet så vi nickade till varandra och sedan när jag precis hade gått förbi och skulle vända mig in mot toaletten, så fick jag se hur hon pekade bort mot mig och jag såg ju tydligt att hon frågade vem det där var och då är jag säker på att Jean Paul Sartre talade om att jag hade samma roll som han varje gång det hade varit kalas. Vi träffas nere vid soptunnorna för några ögonblick.

Närmare Jean Paul Sartre tror jag aldrig att jag kommer och det finns ingen anledning till heller. Jag vet inte om han är konstintresserad. Det är sådana där möten som jag sätter så stort värde på och det här är ju inte det enda. Jag har också haft andra märkliga möten med människor, men jag vill inte gå in på alltför många. Jag kan väl nämna ett som jag sett ofta, inte av en slump, det är skulptören med sina långa ben och armar, den fantastiska Giacometti. Schweizaren som är oerhört uppskattad och som jag också kan säga att jag uppskattar. Vi har ställt ut tillsammans också, så jag har ju träffat honom, men jag har aldrig pratat med honom.

Däremot har jag iakttagit honom ofta när han suttit och ätit, för under hela tiden han äter så tecknar han på bordsduken. Det gör han faktiskt alltid och börjar med att skriva datum högst upp och sedan sätter han igång mer eller mindre. Det blir ju många figurer och hundar och konstiga grejer och i samma ögonblick som han har betalt och reser sig upp och försvinner precis lagom mycket från bordet, så dyker naturligtvis kyparen fram och river till sig bordduken fort som sjutton. Eftersom det hela tiden eller i alla fall ofta har varit samma kypare, så lär han ha fått en stor samling, vilket jag hörde av Gudmar Olofsson som känner till det där. Han hade en stor samling av teckningar av Giacometti men såsom allt, slutar det ju sorgligt, det kvittar nästan vad det är, han blev bestulen. Men dessa teckningar finns och de kommer att bli värdefulla. Många gånger är det ju sådana där grejer som blir mer värdefulla än själva konstverket, för kanske är det mer konstverk i dessa teckningar.

La Coupole en levande plats på jorden – där har säkert alla människor vid något tillfälle varit och skall man överhuvudtaget möta folk skall man sitta på hörnet av Le Dôme och titta där dygnet runt, då har man förr eller senare sett varenda människa på jorden som överhuvudtaget rör sig. Paris, Paris, Paris – det är livet och har varit för mig i över sextio år. Jag har mött människor och även djur kan jag säga.

Till exempel en gång, så gick jag på Boulevard Raspail en kväll och just när en bil kom upp bakom mig, så flög det fram en uggla över trottoaren. Jag hann se ögonen och klorna på den och dagen därpå målade jag några, i alla fall en av mina allra bästa målningar, en målning av en berguv som jag var så glad i. Som måleri vill jag faktiskt anse att penseltagen på den, i den här mörka färgen – jag tror att den slår till och med van Gogh i penselstruktur. Tyvärr brann den upp som många av mina bästa minnessaker, men jag har så det räcker.