Paris håller på att ”borstas upp” och förändras. Staden skall bli vit. Den sedan i flera fall mer än hundraåriga svarta sotpatinan, som kanske i många fall gett staden dess charm, rivs nu av med stålborstar, sprutande vatten av män i gula oljeställ. Det ena monumentala huset efter det andra träder fram och blottar sin tidigare nästan beslöjade skönhet. Många framstår också som verkliga arkitektoniska skönheter, medan andra nog hade mått bäst av att ha särken på. Hur helhetsverkan blir kan man nog diskutera, kanske utan att komma någonvart. Parallellt med denna renovering händer dock det verkligt förändrande, nämligen nybyggnationen. I vissa områden gäller det hela nya kvarter, medan i andra ett hus i taget. Råkar man sticka upp huvudet ur någon takglugg eller hamnar på någon annan utsiktspunkt, undrar man om några slags skelettdinosaurier invaderat, för över allt ser man svängande, febrilt arbetande lyftkranar.

Mycket tätt står dessa i Montparnasse, konstnärernas del, och ändå har bara en liten början satts in. Om några få år är det mesta av de idylliska bakgårdarna med sina ateljéer borta. Mer eller mindre alla artister har fått sin varning, arbetslugnet har försvunnit, en mycket stor förändring håller på att ske, med stora följder, kanske för hela Ecole de Paris och vad det betyder för konst överhuvudtaget.

På caféerna diskuteras nu vid sidan om måleriska problem och gallerikontrakt även bostadsfrågan och för några finns det tydligen möjligheter att kanske för några år framåt finna en ny liknande idyll, men tydligen tycks ytterstäderna och de gamla bondbyarna bli lösningen för de allra flesta. Många har redan dragit ut och installerat sig i gamla tidigare ladugårdar, men nu omgjorda mer eller mindre i den populära stilen ”rustik”, det vill säga rester från de gamla jodbruksredskapen blandat med afrikanska masker och ibland slitna svenska trasmattor, men naturligtvis gjort på ett ganska gemytligt sätt. Många har skaffat sig väl omgärdade gårdar, där de fortfarande med skärmar och skynken kan stänga ute både sol och atmosfär, så att det med inbillningens makt ännu kan skapas i samma anda som i den totalt skyddade ateljén inne i stan.

För många kommer denna tvångsförflyttning att bli ett oöverstigligt problem, medan för andra att en viss förändring skett. Det har under det senaste året talats om att en ny figuration redan gjort sig synlig på gallerierna. Ja, man kan i vissa fall upptäcka händer och ansikten, som mer eller mindre skriker på hjälp, oftast ännu inte helt förlösta ur färgsjoken men mycket tydligt på väg. Här och var uppstår också små fyrkantiga partier som likt speglar återkastar en ännu så länge något grumlig landskapsvy och som får tavlorna att likna adventskalendrar. En stor inkonsekvens uppstår men spänningen inför det nya landskapets födelse tar för tillfället bort kritiska aspekter.

De mjuka kullarna söder ut från staden, som förr var tillhåll för Millet, Rousseau och Corot, eller de vackra Seine-stränderna väster ut som målades av Monet, Renoir och fauvisterna, har åter befolkats av målare, men denna gång inte bara som sommardomäner.

Vad detta kommer att betyda är svårt att ana, men blir det en ny figuration, ett nytt landskapsmåleri, så kommer detta ändå att bli annorlunda. Visst står träden, pilarna i Grenouille, och speglar sig i vattnet som på Renoirs dagar, och visst är aftonhimlen lika milt rosafärgad över de mjuka kullarna som när Millet målade sin aftonbön, men till skillnad från då tjuter nu en raketformad jetjätte varannan minut över ens huvud, samtidigt som en sexfilad autoroute skär genom landskapet och försvinner perspektivistiskt i fjärran.

För skandinavernas del har nästan alla för länge sedan flytt själva innerstaden, delvis på grund av att de aldrig egentligen har funnit någon människoduglig lya, men på något vis tycks de från början känt sig mer hemma i de mer idylliska småstäderna. Två kolonier kan sägas ha uppstått, den ena söder om Paris, den andra norr om, båda ungefär 20 kilometer från centrum. Närheten av själva staden känns ändå, som en mullrande jätte, men man känner sig på samma gång lugn, men hela tiden i ett förhållande till Paris sjudande, bultande brygd.

Savigny ligger söder ut. Man tar autorouten från Porte Orléans, kanske den rytmiskt arkitektoniskt vackraste vägsträckan i Europa. Det sägs att det var tre konstnärer med i projekteringen och på något sätt känns det som om så hade varit fallet. Man känner bättre här än någon annanstans vad det vill säga att bäras fram av sin bil. Alla doseringar känns direkt riktiga, vägar skär genom landskapet och gamla och nya arkitektoniska områden, som om man mer vore en seglande falk.

Broar, lampor, allt som tillhör är gjorda med en finess som borde varit självklar och som vi i Sverige själva dessvärre ännu inte förstått.

I Savigny bor norrmännen Carl Nesjar och Inger Sitter, svensken Bengt Lindström och jag själv. Bostäderna liknar varandra så litet som möjligt. De förstnämnda har funnit ett typiskt franskt småborgarhus från tiotalet, det vill säga först en grind som man låser alla timmar på dygnet, en ganska hög mur, därinnanför ett i lavasten krusidulliskt litet hus med ett par tre rum nere och lika många där uppe. Det vill säga så hade det sett ut förr. När dessa människor tog över det, blev det ett rum där nere och två där uppe. Alla vackra tapeter i silver och guld med rosor och fåglar målade över, fast i flera fall känns ännu knottringarna i den vita limfärgen. En trädgård förstås med rabatter i ordets rätta mening.

Bengt Lindström är nyinstallerad i ett mindre slott. Det hela bör ses. Det kan mest av allt liknas vid en liten tårta. Klarast kan man kanske beskriva det, om man talar om att det en gång för hundra år sedan var byggt av en rysk prins till en liten älskarinna, men då hörde en liten bondgård, en teater med plats för 100 personer samt svandammar, lusthus och en enorm park till.

Tiderna förändras snabbt även ett par mil utanför Paris och i själva denna slottspark reser sig nu jättestora långa höghus och någonstans uppe i himlen, med fönster på två sidor från vägg till vägg, nästan golv till tak, bor jag själv.

Norr om staden, på en något besvärlig plats vad det gäller kommunikationer, ligger Villiers le Bel. Dit kom först, i mitten av 50-talet, familjen Trotzig. Först hyrde de ett halvt hus, det vill säga ett halvt hus, resten var en mur. Sedan fann de ett hus som också på något sätt är halvt, om man ser det från sidan. Ser man det däremot framifrån är det hur stort som helst. Det dröjde flera år innan alla rum var inregistrerade och för varje gång man kom dit bjöds man på överraskningar i form av nymöblerade krypin.

Här uppe bor även konstlitograftryckaren Peter Bramsen, även han i ett hus i storlek med Trotzigs, det vill säga fortfarande finns rum att finna och snart skall vissa av dem bli till tryckeriateljéer med jättepressar.

Litet därifrån, ute på ett gärde, ligger en klunga hus helt idylliskt. I ett av dem bor skulptören Jörgen H Sörensen från Köpenhamn – i ett mindre hus, men med uthus som i gengäld är som en önskedröm för en skulptör. Det är rum, vinklar och vrår, som bildar fantasistarka bakgrunder och skydd för hans monstruösa skulpturer. Visserligen lär Paris planera att runt denna lilla husgrupp förlägga den nya jättebegravningsplatsen. Men som tröst lär det bli bättre väg in till själva stan.

Ännu lite längre ut bor Willy Örskov i ett liknande hus, och ganska nyinstallerad, och ytterligare ett stenkast bort, i Parismått mätt, till sist svensken Marklund. Den senare i ett nyinköpt stycke gammal krog och gästgiveri. Jag har inte själv sett det ännu, men de tidigare nämnda påstår att det är mycket stort, med enormt många rum, i så fall är det säkert enormt många rum.

Alltså – det finns två kolonier och kanske kommer de i en framtid att på allvar benämnas Ecole de Savigny och Ecole de Villiers. Än så länge är det dock bara ett skoj oss emellan. Men att dessa båda miljöer betytt enormt för vårt skapande och trivsel är redan ett stort faktum. Paris är på väg att ännu en gång, som så många gånger tidigare genom århundraden, ömsa skinn och på väg att ånyo skapa en ny verklighet.