1969 - Mitt liv med Cricia

Sebra Film - Har producerat flera filmer om Bengt Olson.
Klipp från filmen "Bengt Olson - Mellan himmel och jord" gjord av Sebra Film i Torsby

Sista dagen i månaden mars och första dagen därpå första april var jag bjuden till Wenche Schmidt i hennes andra ateljé tillsammans med vänner från Sverige. Hon hade varit en träffpunkt för oss och många andra i sin förra lägenhet på både små och stora fester och till och med maskerader men nu skulle hon flytta tillbaka till Norge. Hon hade hittat en man en läkare och blivit förälskad och nu skulle de bygga ett gemensamt modernt hus på Holmenkollen som Wenche höll på att rita. Svenskarna var Tommy Ejbrant, fotografen på SVT, och Lena Ejbrant. Det var också Håkan Nilsson och Magy Fulconis Nilsson. Håkan som var journalist för Sveriges Radio och även i Afrika, ett stort område. Vi var tillsammans bjudna och vi var alltså på så sätt jämna tre par.

Bordet var också dukat för det men någon timma innan så kommer Magys syster Christiane Fulconis från Dijon som alla kallade Cricia. Där hade hon i all hast lämnat sitt hem som har varat ett par tre år med en man vid namn André som hade visat sig snäll och trevlig till att börja med men genom att firman med bilar som de byggt upp tillsammans blev större med båda Peugeot, BMW och Volvo så blev han allt stöddigare. När han var ute och sålde sina bilar på kvällarna så blev det väl både mat och dryck och tyvärr en återgång till ett ungkarlsliv med flickor som verkade locka honom igen. Det gjorde att hemmet med Cricia, som hade gått in i ett äktenskap med fullt allvar, blev på kort tid ett helvete även med våldsamheter och till och med pistoler där hennes kära hund räddade henne vid många tillfällen med sin aggressivitet mot André.

Hon flydde över till några grannar och fick hjälp att resa till Paris vilket gjorde naturligtvis att hennes syster Magy inte kunde lämna henne ensam utan ringer till Wenche Schmidt och talar om vad som skett. Detta var faktiskt inte något som Wenche Schmidt var van vid i rederifamiljen Wilhelmsen i Norge in sin uppfostran att vara. Men hon kände sig liksom tvungen att ställa upp, Cricia kom i alla fall att bli sittandes snett emot mig på höger sida fullständigt förkrossad i sitt utseende. Tårarna hade runnit, det syntes på kinderna och där satt hon och kved för dessutom var det mycket kallt i ateljén. Wenche Schmidt var ju norska och älskade friska vindar.

Där sitter Cricia med närmast kort-kort sommarklänning. Så jag började ju på att försöka inleda samtal lite grann. Det som var lustigt var att Wenche hade gjort en liten fiskrätt till att börja med på makrill. Då sa jag att i Savigny där jag bor där är en man från Kina som är kock i en stor familj. En dag träffade jag honom på torget och så säger han makrill det är gott, men i Kina har vi en krydda som vi kallar dill. Ching chong dill, sa jag. Och sade det är klart att det är från Kina. Då log hon upp i ett leende ett ögonblick så jag såg hennes fina tänder.

Wenche berättade om sitt kommande liv samtidigt också så sa hon det på måndag kommer en stor händelse i konstnärskretsar i Skandinavien, men det gäller Frankrike, nämligen då skall Bengt dekorera Prefecture Créteil à Val de Marne det största hus som är byggt efter kriget. Där 15 miljoner människor ur olika sociala grupper och andra saker när huset är klart skall behandlas, alltså ett gigantiskt kontorshus. Detta hus består av en vinklad byggnad och entrén som i stort sett tar upp halva husets två våningar skall utsmyckas utav Bengt Olson en svensk 39 år gammal som genom sin sista utställning i Paris har fullständigt blivit antagen före både Picasso och Chagalle för de ville inte ha Picassos ögon och vinklar och inte någon fiolspelande ryss över taken i Ryssland. De ville istället ha någonting nytt och det var alltså mitt skapande det vill säga former som handlar om både vatten och vindar och träd och figurationer en ständigt växlande yta på byggnaden med 33 meter långa och 8 meter höga väggar och 16 stycken åtta meters höga pelare.

Bengt börjar på att blästra på måndag morgon klockan 10 inför alla dessa beställare från franska staten där Daniel Badani, arkitekten som har valt Bengt, Lucien Lalie, Paris polischef vid den tiden och alla ytterområden också plus en minister och andra höga människor skulle komma ut till Créteil och titta. Ett nytt material som kallas naturbetong och är ett material som gjuts på den tidigare bärande byggnaden med perstorpsplattor, frigolitplattor så att ytan blir som blank marmor. I detta skall alltså Bengt börja blästra fram sitt konstverk. Detta lyssnade i högsta grad denna lilla dam till.

När vi sedan skulle säga adjö och önska Wenche lycka till i Norge och gå hem så säger Cricia till Håkan, fattar du egentligen vad detta är frågan om? En 39 årig svensk som knappt kan franska får göra det största och dyraste arbete som är gjort i Frankrike efter kriget. Beräknat att kosta en kvarts miljard på planeringsstadiet. – Kan du inte fråga honom om vi kan få komma ut och se på detta, vilket han gjorde. Och jag som var på väg ut sa, gärna. I morgon är det söndag och då är det tomt bortsett från vaktmästaren som jag känner.

De sökte sig ut till Val de Marne och den var enorm i sitt uttryck för det var bara två våningar då som var byggda vilket gjorde att med dessa enorma pelare och stora ytor så såg det ut som ett Colosseum och sedan dessa märkliga redskap en sandbehållare och en stor dieselmotor och en snabel som en boaorm med ett munstycke av stål som skulle med 7 kg tryck spruta ut krossad flintsten och gräva sig in i denna fantastiska vita blänkande yta och åstadkomma alltså en effekt där man blottlägger den blågrå graniten som har lagts innanför i formen tillsammans med den vita cementen.

Hon stod fullständigt chockad och frågade saker och ting om instrumentet om hur det blir längre fram och framförallt med 8 meter höga bristfälliga ställningar hur skall man klara det? När hon samtidigt fick höra att jag hade blivit lurad in i arbetet på så sätt att det var jag som skulle ge teckningarna och Carl Nesjar skulle blästra men jag hade fått ett telegram kvällen innan från Carl där han säger att han inte orkar för han har fått ont i sitt ena ben och måste opereras men att han skall se till att han skall hitta andra blästrare. Jag visste ju att en som kunde det här materialet, naturbetong, det var Carl Nesjar de andra hade snuddat vid det bara.

Jag berättade där att jag åkt med bävan mot Hotel de Ville den morgonen med telegrammet i handen och sträckt fram det till Badani och prefekten och andra som genast reagerade på detta. Så här får man ju bara inte göra, sätta oss i en sådan situation med sådana enorma pengar och annat och bara tro att man kan smita sig förbi så lätt. De var mer än ilskna och dessutom såg på mig. Jag fick signera i alla fall mitt kontrakt men samtidigt också signera Carl Nesjars kontrakt. Så där stod jag naken kan man säga i en situation som ingen människa någonsin tidigare stått inför.

Sedan gick vi tillsammans och drack kaffe på ett litet café och det var riktigt varmt och skönt och vi sitter där och Cricia mitt emot och hon såg ju bättre ut den här dagen än kvällen innan. Jag såg ju att hon var enormt vacker hon var nästan en smultronblomma men jag hade ju helt andra tankar i huvudet och så fick jag se att vid hennes kaffekopp så var det något ludet brunt och jag trodde genast att det var en fjärilslarv så jag sträcker mig fram för jag vet ju att flickor i allmänhet inte tycker om sådana där ludna djur men hon hann före och jag säger jag trodde det var en fjärilslarv. Nej skrattade hon lite trevligt, det är en rostig spik som jag hittade på arbetsplatsen som ett litet minne sa hon. Det är nämligen en spik ifrån Napoleontiden just gjord i Le France-området. För olika områden i Frankrike kan faktiskt smida olika modeller och jag har en samling av rostiga spikar. Men kära nån tänkte jag en flicka som ser ut på det här viset och samlar på rostiga spikar.

Jag blev hembjuden med Håkan och Magy och Cricia, som vi kallade henne då och vi hade ju min bil så vi åkte till deras lägenhet vid Bois de Boulogne alldeles intill hästbanorna en enastående miljö måste man säga. Under tiden då så tar Cricia och byter sina linser som hade gjort att hon hade de mest underbara bruna ögon underbart vackra men i samma ögonblick tar på sig sina tjocka dubbelglasade glasögon med enorma kraftiga bågar och när jag fick se henne ryggade jag till och säger helt spontant. – Men vad vacker du är i dessa glasögon. Det hade ingen enda människa sagt till Cricia någonsin utan i stället liknat henne vid en glasögonorm.

Sedan satt jag satt mitt emot Cricia och åt och det smakade naturligtvis mycket gott, laga mat kunde Magy. Ovanför bakom henne så var det en tavla på väggen som föreställde en kopia av Leonardo da Vincis Nattvarden men den var helt kubiserad och kantiga former. I grått och svart och någon slags rostig färg, tre färger alltså och tillsammans bildade dessa en otroligt bra komposition i färger och uttryck. Det var en mycket bra tavla ni har där sa jag, inte alls sa Cricia för den har jag gjort. Jaha, men då talar jag om för er att det är den finaste tavlan ni har i hemmet sa jag till Håkan och Magy. Det är faktiskt ett riktigt verk.

Så varade kvällen men också så blev det tal om att Cricia ville ju inte bo för länge hos Håkan och Magy och slita på dem utan ville hitta en bostad. Jag kände många, både män och kvinnor som kom till Sverige och var ett tag och åkte hem till Paris igen så jag sa jag skall ta och sondera terrängen. En flicka som Daniel Gervis var tillsammans med ibland skulle flytta så jag frågade henne och mycket riktigt det var en liten lägenhet inne på en mycket trevlig gård så Cricia fick telefonnumret och ringde men den passade inte riktigt men jag ringde i alla fall och fick höra detta och i samma ögonblick så säger hon – Hur gick det för dig i blästringen? Jag har inte gjort annat än att tänka på hur fruktansvärt spännande detta är! Ja, sa jag det var det faktiskt. Jag är så nyfiken sa hon.

Tiden gick och jag ringde ibland till henne för att höra hur det gick med bostad och hon var genast på gång att fråga hur det gick för mig. Jag fick med andra ord en partner ett bollplank som jag verkligen hade stor glädje och nytta av. Det hade jag inte haft på många år i min familj som i stället visat sig fullständigt nonchalanta. När jag ville visa Britta och Lars. På vägen till Italien, åkte vi förbi och såg just då arbetet några månader innan hösten. Det stod då som en gigantisk enorm konstruktion. De gick inte ens fram en gång. Med Cricia fick jag istället en känsla av, ungefär som när det gällde min pappa, intresse och vi diskuterade och samtalade.

Tiden gick men en vacker dag var vi framme i juni och jag skulle fylla 40 år och då tänkte jag om jag kanske skulle fråga om hon möjligtvis ville följa med ut. Jag visste ju att hon hade andra kavaljerer och vänner och väninnor som hon umgicks med så jag väntade mig inget men hon blev så glad och sa vad trevligt det vill jag gärna. Så jag hämtade henne och vi åkte till en italiensk restaurang som heter Pepo och där hade jag varit några veckor innan tillsammans med Daniel Gervis och vi hade ätit väldigt gott. Så därför gick vi till denna restaurang och det var väldigt god mat igen. Där satt vi då och pratade ett språk som verkligen var primitivt men vi gestikulerade och drack lite vin och stämningen blev mycket trevlig och hon log och skrattade åt mina historier jag försökte berätta lite och det gick riktigt bra. Sedan så körde jag henne hem till Håkan och Magy.

Något senare ville hon se mitt måleri så då bjöd jag henne ut till Savigny och när hon kom dit och fick se mitt märkliga måleri som verkligen var märkligt vid den tiden så blev hon fullständigt och totalt fascinerad som ytterst få hade varit för det var inga lätta grejor det handlade om. Väldigt mycket om inre organ som såg dramatiska ut i färg och form till och med så en målning som jag hade gjort en dag innan som hade skrämt mig själv så jag vände på den med en gång mot väggen och lät den stå flera dagar innan jag vågade titta på den igen. Sådana tavlor var det en kollega till mig, en svensk, som frågade mig om jag använde LSD? Hur så, vad är det, sa jag. Det är den hemskaste drog som finns. Man blir helt galen, totalt galen med färger och former så man verkligen tror att man kommer på att spricka.

Sedan tog vi en tur ut i naturen och njöt av det franska landskapet och jag hade för första gången på mycket länge en människa intill min sida en kvinna som tyckte livet var värt att leva i Frankrike. Jag blev betagen måste jag säga vilket ledde till att vi åkte tillbaka till ateljén och jag gav henne två små målningar med dedikation och sedan föll vi i varandras armar.

Vi sågs vid helgerna och åkte ut på olika ställen och njöt av den franska maten och hon hade hittat en lägenhet som visade sig vara minimal men mycket sympatisk. Men att för mig tro något annat än små ögonblick, visserligen fyllda av lycka, när jag visste att hon hade andra kavaljerer och vänner så jag räknade jag ju med att det inte skulle bli något beständigt. Jag skulle ju åka hem till Sverige på semester en månad så vi ses säkert inte när jag kommer tillbaka utan då har det hela utvecklats på ett annat sätt.

Dagen innan jag skulle åka så står vi på gatan hos Håkan och Magy och så säger jag till henne – Ha nu en så trevlig sommarmånad som du kan, om det är i Paris eller nere i sydfrankrike och tänk inte på mig för jag är en trasa sa jag, en total trasa. Jag har ju först och främst detta enorma jobb framför mig och det tar ju lång tid, nio månader räknade jag med att blästra och dessutom så jag är ju som du vet och det hade jag berättat redan första kvällen, att jag är gift men mitt äktenskap är inte längre ett äktenskap. Vi gifte oss min första fru och jag, inte som någonting hastigt och lustigt och vi hade också en son tillsammans så därför var jag långt ifrån mogen att ta direkt ett steg även om jag visste att det skulle komma men min första fru hon var så oerhört stark envis och ville aldrig ge sig med någonting. Hon och Lars hade ju absolut inte velat leva i Frankrike utan de ville bestämt hem till Sverige och Lars ville gå i skola i Sverige och inte i Frankrike trots att skolan var bara 100 meter ifrån där vi bodde och Inger Sitters dotter Gro gick i skolan sedan ett år tillbaka och hade lärt sig franska på nolltid. Jag sa du kommer att lära dig franska fort sa jag men han var envis och sa nej jag med mina blåa ögon bland alla dessa brunögda det vill jag inte vara sa han så de stannad ju kvar i Sverige när jag åkte ner till Paris året innan så jag levde alltså ensam i Paris när jag träffade denna underbara sprudlande människa och intresserad av allt politik, konst, arkitektur, mat, kläder, smycken, ja överhuvudtaget allt och resor det var ju precis så som man kan drömma.

Så jag sa att nu åker jag hem till Sverige i alla fall. Då började hon att gråta när jag säger detta, att hon skulle ha glädje på annat håll och hon grät så fruktansvärt och då förstod ju jag att det ändå var trots allt inga leksaker så det tog mig ju djupt i kroppen detta allvar. När jag kom till Sverige så efter ett tag så köpte jag ett vykort på min hemstad och huset var med där jag hade bott som barn och jag hade gjort en liten punkt i huset och så skrev jag på kortet att där hade jag bott när jag var mellan 5 och 10 år gammal och mycket lycklig i närheten av en skog. Sedan skickade jag kanske något mer kort eller vi fick en kontakt genom att vid den tiden var det ju lätt att spela in band och skicka kassetter till varandra. Det var väl inte så många men det var väl i alla fall några och då satt hon hemma hos sina föräldrar i Monaco trakten och njöt naturligtvis av familjen.

När jag kom tillbaka så var det ju motsatsen till vad jag hade trott då jag sagt att jag är en trasa. Vi fann varandra igen med samma glädje och nyfikenhet och genast en titt ute på Prefecturen  igen som hade kommit en liten bit på väg när jag hade åkt till Sverige.

Skillnaden mellan min uppväxt i Kristinehamn som mest bestod av problem med sjukdom och ekonomiska svårigheter och Paris var att jag lärde känna människor som jag kunde prata med om konst med exakt så som jag kunde med Cricia. När vi gick på museerna så gick vi ibland tillsammans och då och då lite skilda åt och sedan träffades vi på museet och analyserade vad vi hade sett och vad vi hade tyckt så det var ju på museer många gånger timmar som vi hade verkligen högtidsstunder och hur vi kunde upptäcka saker och ting tillsammans som vi inte hade tänkt på tidigare bland annat just detta hur människorna och målarna utvecklas undan för undan och framför allt vad egendomligt vi upplevde Cézanne i hans allra sista målningar, sista åren, stora målningar med figurer och landskap som var fullständigt frigjorda som att det var ett måleri som andades natur.

På vardagarna åt vi ibland hos farfar och farmor och ibland hos morfar och mormor och ibland hos en faster och i bästa fall på söndagar hemma men jag kände mig ändå aldrig fattig. Pengar existerade bara inte. Jag tror aldrig jag har fått en slant hemifrån utan mitt liv började ju först när jag var en tretton år och jag kunde sälja en och annan målning till och med så jag kunde börja på att spara för att 1948 då jag ansåg nog att kriget var slut jag skulle få åka till Paris för att jag på något egendomligt sätt, som jag först förstod när jag kom till Paris första dagen att här hör jag hemma. Jag pratade med armar och ben så folk skrattade och jag blev mottagen på ett sätt som var sällsynt och inte minst på restaurangerna blev jag snabbt en välkommen middagsgäst hos ägaren, för vi hade funnit varandra på något sätt i gester och ord så vi skrattade och jag pekade bara på hans mage och vad han hade ätit på dagen så sa jag att jag vill ha detsamma och så blev det ofta.

Jag är vallon och min mamma var fullblodsvallon och smeder som sagt var i släkten. Hon var mörk, kraftiga ögonbryn, så en kväll på vägen till Sverige över Belgien kom jag in på ett hotell där en dam som liknade mamma stod och diskade ölglasen med samma händer och lite svullet i handlederna och hur hon torkade glasen noggrant och satte dem på plats så var det snudd på att om jag hade kunnat franska då så hade jag naturligtvis sagt vad jag hade tänkt men det gjorde jag inte.  Detta gjorde ju naturligtvis att jag kände mig hemma och med Cricia träffade vänner och det föll så bra att det funkade även om jag inte pratade då så mycket utan lät andra göra det. Jag ville egentligen lustigt nog inte lära mig franska i onödan som jag sa. Det vill säga att jag ville kunna prata om färger, material och mat och bostaden. Hemma i Sverige hade jag så lätt att prata till mig saker och ting och det ville jag inte. Jag ville uttrycka mig genom måleriet och diskussioner när man stod inför den doftande naturen i Provence. Så som Picasso gjorde efter han fyllde 70 år och sa, konstigt att man skall behöva bli 70 år för att bli barn på nytt.

Sådana upptäckter och diskussioner utvecklade oss på sätt och vis själva. Vi pratade om vår barndom på olika sätt och Cricia hade haft turen att under kriget hon föddes alltså 1940 och var 10 år yngre än jag och de hamnade på en bondgård i södra Frankrike på gränsen till Pyrenéerna i ett bondhem där flickorna och mamman blev inackorderade och även pappan då och då men han var mer på språng hela tiden för han arbetade inom motståndsrörelsen men framför allt räddade människor över gränsen till Spanien, speciellt många judar som var och visade sig mer än överlyckliga. Men han var ju jagad av tyskarna hela tiden men lyckades hålla sig undan. Men där på den gården som var ett rustikt medeltidshus med en ugn och en skorsten ända upp i taket så när man tittade in där så såg man högt uppe himlen och där var det olika krokar som hängde på ett sätt där man hängde mat som skulle grillas eller så gjorde de det direkt på glöden på golvet.

Där fick hon springa barfota vilket hon älskade och till och med ibland utan byxor för hon tyckte inte om att ha någonting som stramade över magen. Dessutom så var hon som sagt var mycket närsynt och hade inga glasögon så därför så fick hon ju krypa in nära på saker och ting och blev så vän med både kycklingar och ankungar så de kröp på henne och hon älskade dem och hon hjälpte dem. Vid ett tillfälle var det en liten kyckling som hade brutit benet och som hon genast försökte laga med en tändsticka och lite snöre. Hur det lyckades vet jag inte men så fördrev hon sin dag och kunde leva ensam också på småpromenader och se på både blommor och djur vilket gjorde att jag och Cricia fick med andra ord direkt kontakt med naturen på bondvischan. Hon älskade när det luktade från ladugården. Hon tyckte det var den godaste doft man kunde tänka sig, kanske inte direkt på nära håll, men i alla fall på ett visst avstånd så tyckte hon att det var spännande.

Där levde hon med sin syster, men Magy var mer öppen när hon var liten och fann lekkamrater men det var svårare för Cricia genom hennes närsynthet så hon kunde ju inte springa hur fritt som helst. Detta gjorde alltså att jag fick en djupare känsla som jag aldrig känt inför någon och jag fick en ansvarskänsla väldigt snabbt för henne och som man också kände och kände också en trygghet i den ömsesidiga fantasin av saker och ting. Hon berättade om fåglar som fanns där som jag aldrig hade sett som till exempel en sommargylling som var något kolossalt vacker men den tyckte inte folk om för den åt ju upp hur mycket bär som helst och så hade han ett kraxande ljud som de inte tyckte om men för mig var det något fenomenalt.

Där hade herrn som var bonde och den gamla damen fått en bedårande trevlig dotter som var äldre än Cricia och Magy men som deltog i deras humor och annat. Barnen skulle äta vid bordet och pappa och mamma satt där och försökte hålla samma stil som i Monaco. Då sa bonden, låt barnen äta som de vill och när de inte vill bli kvar vid bordet så låt dem gå härifrån. Låt dem leva sa han och det där var ju pappan irriterad över men han vågade inte säga någonting för han var ju i alla fall den som hyrde huset. Han var inte han som bestämde men de var där och de återkom även sedan när kriget var slut ända tills de var nästan fram till studenten.

Studerade på vintern gjorde de ju i Monaco uppe intill slottet en ganska lång väg uppför att gå men säkert för de var tvungna att springa hem och äta på dagarna. Pappan och mamman hade inte ekonomiska rikedomar snarare tvärtom de hade missat väldigt mycket pengar under kriget då han hade haft ett mycket bra garage men som han var tvungen att lämna till en person som arbetade med tyskarna och fick bra betalt för att laga deras bilar. När pappa sedan kom och skulle ha tillbaka sin verkstad så sade ägaren den är min, jag har köpt det här stället. Så pappan blev av med det så de hade det marigt ekonomiskt efter kriget. Detta gjorde också att Cricia inte umgicks med sina kamrater i klassen som var både det ena och andra. Läkarbarn, affärsbarn och arbetare vid rouletterna och liknande utan hon sökte sig till de barnen som föräldrarna hade ett vanligt yrke och det passade henne bäst också för de retade henne inte så mycket för glasögonen som de där barnen som hade överspänts med pengar hemifrån. Så växte hon upp och så småningom var hon ju mogen att ge sig ut på egna ben.

Hon hade varit i England och studerat engelska som tolvåring inackorderad men sedan som äldre då hon var au-pair flicka eller städade på de utländska restaurangerna inte minst toaletterna som hon var väldigt noga med att de skulle vara rena. Sedan var hon ute och liftade med en väninna ända upp till norra Skottland och älskade säckpipor och det kärva landskapet så hon hade även varit ute och liftat som jag hade varit en gång i Frankrike så vi hade sådana minnen också.

Jag gjorde en utstickare där till landet och det var räddningen i Cricias liv att hon fick lära sig ett bondförnuft också och inga människor skulle man se ner på oavsett vad det var om de var vänliga och skötsamma. Den uppfostran hon fick där är jag väldigt glad för den hade hon inte fått annars utan hon hade säkert blivit mer stelbent.

Så kom hon till Sverige och hälsade på och jag vill säga det var ett problem för mig men hon ville absolut till Kristinehamn och se på riktigt hur staden såg ut och jag måste säga jag kämpade så gott jag kunde att inte Cricia och Britta skulle träffas inte heller Lars utan det skulle först bli när Lars när han var mer mogen. Det var min dröm. För vad Britta kan så kan hon ge gliringar till folk sånt som går in innanför skinnet och hon skulle mycket väl kunnat göra gliringar över Cricias franska kläder eller över huvud taget hennes väluppfostrade sätt som hon hade. Men detta ville inte Cricia och det var en stor kamp för oss. Jag ville hålla henne borta från mitt gamla liv. Jag ville inte gå i gamla minnen som kanske hade kommit upp på något sätt. Det var vårt problem egentligen men däremot kom hon mycket bra överens med min mamma och naturligtvis också min syster. De hade mycket roligt tillsammans även om ingen av dem kunde engelska men de pratade ändå och dessutom så hade ju Cricia lärt sig svenska. Det gick till så att en dag i början när vi var tillsammans nere i Frankrike så säger hon om vi skall vara tillsammans vill jag lära mig svenska. Javisst sa jag, men jag var en väldigt dålig lärare. Har svårt att förklara vad ett ord betyder.

Men en vacker dag sa hon att hon ville lära sig mer svenska. Javisst, sa jag. Jag skall åka till Sverige sa hon. Jaså, sa jag, det är väldigt och var skall du bo då? Jag skall bo på Karlavägen sa hon för min skola ligger på Sibyllegatan där jag skall lära mig svenska. Det var väldigt, sa jag. När skall det här bli då? Det blir på måndag sa hon då åker jag. Och på måndag vinkade jag av henne och var kvar nere i Sydfrankrike och var över till Italien till mitt drömhus i Italien mitt åsnestall och jag målade där och tecknade men inte så länge utan tre och en halv vecka senare åkte jag mot Stockholm och träffar då Cricia som mer eller mindre pratade perfekt svenska. Hon hade haft en lärare som hade varit helt otroligt bra. Så jag sa att det är på grund av mig! Det heter inte på grund av sa hon det heter tack vare så hon började på att rätta mig på svenska ord och lärde sig naturligtvis ännu mer så grammatiskt kan Cricia svenska språket mer än vad jag kan. Jag vet inte vad ett verb är och inte adverb och inte någonting men allt det där visste hon ju perfekt för det hade hon ju läst latin i sin franska skola. Därefter åkte vi upp till Värmland från Stockholm och såg mer av Sverige.

Det blev jul och alla skulle ha julfirande. Då bjöd firman på en jättestor julfest verkligen ett fantastiskt julbord där alla jobbarna kom när klockan var ett men jag var ju inte färdig med blästringen utan då fick jag faktiskt både sköta blästringen på fjärde våningen längst upp alltså och sanden så då fick jag gå blästra så länge sanden räckte och sedan fick jag gå ner på stegarna och fylla på sand i behållaren och gå upp igen så först när klockan var tre var jag färdig och gå bort och äta men det var ju mängder med mat så det var inga problem och feststämning fortsatte så det räckte faktiskt. Sedan åkte jag lycklig in mot Paris och jag minns jag åkte upp till Avenue Opéra. Jag ville köpa en ny skjorta och sedan till Rue Leclerc där vi skulle fira jul och det blev en trevlig jul men bara någon dag efter fick jag någonting som jag aldrig varit med om jag fick nämligen njurstensanfall och det kom ju som en blixt från klar himmel. Jag hade antagligen blivit lite kall när jag höll på själv sista dagen där vid jul. I varje fall så blev det en stöt i hela kroppen men som tur var så hade vi en läkare i kvarteret som kom genast. En bra läkare får man nog lov att säga så då fick vi sprutor, det vill säga jag fick sprutor, men som sedan Cricia skulle ge mig så fort jag fick ett anfall.

Efter sprutorna var det uppehåll jag minns inte hur länge men sedan kom smärtan tillbaka och då var det hon som fick ge mig sprutorna i ryggen, det gick bra för det var jul och nyår. Men sedan började hon arbeta efter nyår och jag var ännu inte bra men som en Guds hjälp så arbetade hon faktiskt i nästa kvarter så hon hade väl en femhundra meter att gå. När krämporna satte in så fick jag ringa till henne och tydligen var chefen vid det tillfället så bussig så hon fick springa ifrån annars var han inte sån och då kom hon springande och gav mig sprutor och så iväg igen och så höll det på ett par tre dagar men sen lossnade tydligen den här stenen och jag kissade ut den. Det som hade varit problemet med stenen den var inte rund utan den var lång och smal som en trästock som hade alltså virat sig fram i njurgångarna och nu var det en enorm lättnad. Och så fort den kom ut så var det över, några dagar senare när jag hade fått vila upp igen så fick jag ge mig iväg och avsluta det som jag inte hann med vid jultiden.

Sedan kom ju sista finishen avslutningen och den dagen jag gick ner och ställde mig att titta på mitt verk då var jag faktiskt mycket nöjd och den som var strålande nöjd det var Badani som kom och sa här har vi gjort ett mästerverk. Jobbet var färdigt i Val de Marne och på invigningen så kommer det fram en man och presenterar sig som varande arkitekt och beundrade mitt arbete oerhört därför att han aldrig hade sett en artist stå och göra allt konstnärligt själv och så genomarbetat som han ansåg arbetet vara och så säger han jag har eventuellt ett par stora arbeten så kom till min ateljé. Jag fick hans namn, han hette Henri Puget och det är han som har gjort festpalatset i Cannes bland annat och många av Monacos största arbeten bland annat den stora nya stadion. Han var alltså en av de tre stora i Frankrike. Men jag gick inte till honom direkt därför att jag ville ta igen mig lite grann men sen så lustigt det kan vara och i mitt fall ofta, så visade det sig att Béatrice Gervis, Daniels fru kände en person som arbetade för Courbevoie. Det låg precis på andra sidan stan förbi Triumfbågen i området som kallas La Défense som använts av Napoleon för att träna sina trupper.

Där hade de sprängt ut och byggt en stor platta. Under den byggdes nu en hel liten stad med butiker och platser att samlas på för parisborna. Där hade de också en stor ishall och simhall och det var det arbetet som den här arkitekten hade tänkt på och han hade trott att man kunde göra blästring även där men det passade ju inte för ishallen. Det gällde en ishall och en simhall i olympiska mått. Ishallen låg lägre och hade inget dagsljus. Simhallen däremot var i dagsljus. Då säger Daniel, här måste vi använda färger och föreslog då Gien, en keramisk fabrik 20 mil söder om Paris.

Nu blev det ett nytt jobb för Cricia nämligen varje helg så kom hon åkande med tåget ut till Gien efter att ha avslutat sitt arbete vid operan där hon sålde och hjälpte till att laga gamla ryska smycken som kostade förmögenheter, verkligen miljoner, det var hennes jobb där hon skötte stenarna genom att hon var så närsynt så kunde hon genomskåda smaragderna om det fanns fel och sprickor på dem eller ej så hon hade extra bra ögon för detta. Men varje fredag kväll så kom hon åkande med tåget 20 mil. Hon tog tåget från Gare de Lyon där hon kunde sitta och njuta av den gamla fina restaurangen och dricka te och så kom hon ut till mitt rövarställe där det eldades med varnolenkamin som luktade pyton.

Jag gick upp på morgonen och åt frukosten och satte igång att måla på kakelplattorna och sedan kom hon efter så småningom och började på att hjälpa mig och numrera plattorna. På baksidan skulle det vara en bokstav och en siffra och det skulle vara 40 000 numrerade plattor för att göra is- och simhallen, det vill säga, det var så mycket plattor så om man la dem på varann så var det Eiffeltornets höjd två gånger och det kom hon ner och hängde med ett och ett halvt år och undra på att vi svetsades samman.

På helgerna när vi inte gjorde detta så tog vi en biltur ut på landet och upptäckte gamla märkliga slott och annat. Bland annat var det ett slott alldeles intill i Briare. Det var ett sådant där försvarsslott, inget skönhetsslott och det var ju gammalt och var ju tydligen i en tråkig situation för den enda som levde kvar var dottern. Sonen hade blivit dödad i kriget och hon kunde ju inte bo ensam i det stora kalla slottet utan hon hade köpt en husvagn som stod ute på gården och där hon hade målat sitt vapen. Så där bodde hon damen som var mycket nobel men hon blev aldrig gift. Det var en liten saga i stämningar.

Sedan när det jobbet var klart alla plattorna målade brända nerstoppade i kartonger fraktade till Paris där de skulle vara inte långt från centrum och där en italienare fick ansvaret att sätta upp dem och alla plattorna var istoppade precis med samma rörelse så han skulle inte behöva titta på plattorna utan han skulle ta dem med sin hand samma grepp hela tiden 40 000 plattor och det blev ju så småningom färdigt. Och en vacker dag så var både is- och simhallen klara. Ishallen var en vintersaga och simhallen var en sommarsaga, som en skogstjärn, i alla färger där barnen lekte i en liten pool och sedan var det en större pool bakom.

I vilket fall som helst så säger de till mig för när jag jobbar är jag manisk verkligen och måste vara koncentrerad till tusen för att klara av jobbet. Så sa de till mig att i morgon är det fest och det sa jag till Cricia när jag kom hem. I dag är det fest och vi skall gå dit nu och vi gjorde det och vi köpte lite mat på vägen två kassar med purjolök och bröd som stack upp och lite annat också för vi räknade med att vi skulle äta när vi kom hem. Men när vi kommer fram till stället ifråga då var det på så sätt att den här is- och simhallen den låg på en stor plan yta en tre fyra fem stora fotbollsstorlekar kan man säga och på den planen stod husen ett höghus alltså som var 70 våningar högt och ett 15-våningshus som var 20 våningar långt och med utsikt från den ytan ut över Paris och det var strålande väder.

Så vi kommer fram då och så fick jag se att det var ordnat stora långa bord med tak om det skulle bli regn fem styck räknade jag snabbt till, 45 meter långa, och när jag kommer till första bordet så får jag se Eva som arbetade på ambassaden stå där bakom disken och frågar henne, varför står du här? Och strax jämte var det en annan flicka från ambassaden och de var nationalklädda olika nationalklädda. Då kommer borgmästaren fram och så säger han. Är Olson nöjd nu? Ja, jag hann precis färdigt i natt med sista plattan sa jag. Ja, inte det sa han utan det här och så slog han ut armen till både mig och Cricia; Ser ni inte alltsammans, 45 nationalklädda flickor från Skandinavien bara svensk mat och skandinavisk dryck så det var björn och det var hjort och det var rådjur och det var alla tänkbara fiskrätter av olika slag och så framför allt olika starka drycker från Skandinavien det fanns inget vin över huvud taget. Fransmännen dök in och åt och tyckte det var jättegott för det var många goda pastejer det var mycket gott och drack gjorde de ju i stora glas så de blev ju lätt på lyran och så spelade de bara nordisk musik.

Allt var alltså gjort för min ära och för Cricia för jag har alltid räknat med henne i sådana här sammanhang. Hennes jobb med att numrera plattorna sitter fast på väggen både i is- och simhallen. När vi gick hem den kvällen med våra kassar efter också att vi blivit inviterade av premiärministern Debré. Han frågade mig vad har Olson gjort här i ishallen? Jag hade jobbat mer konstruktivt med tanke på arkitekturen men det visste jag att det ville han inte höra utan vad han ville höra var en saga och då sa jag. – När jag var liten då åkte jag skridskor på små tjärnar i skogen tillsammans med mina kamrater bland stenar och vasstrån och blåsor så vi trillade och slog oss men det gjorde ingenting och vi åkte nästan ända tills det var mörkt innan vi drog oss hem genom skogen. Det är nog det jag har gjort här i ishallen. Då säger han, det var en vacker nordisk saga. Nu har vi Norden också i Frankrike. Vi har Chagalls Ryssland i taket i operan och så har vi Picasso i Unesco-huset.

Sen blev det inga mer jobb på ett tag för då var jag utsliten Jag hade blivit så trött så jag tyckte jag kände mig som en urvriden trasa ända ner i benen så var jag torr och det tog lång tid innan vätskan började på att komma tillbaka och den kom från fötterna och steg långsamt upp så en vacker dag när den gick över nacken och in i hjärnan så gick det som ett under då var jag tillbaka i livet och även detta fick Cricia leva med. Undra på att jag uppskattar henne.

Efter att jag hade återfått krafterna så fick jag en ny kontakt med arkitekten Daniel Badani och han blev mycket lycklig och sa, jag har flera jobb för Olson men jag har också kontaktade Henri Puget och han sa detsamma. Jag har flera stora jobb som väntar. Jag blev ju förvånad men intresserad.

Men sedan så blev det då École Polytechnique och det var den finaste skolan i Europa motsvarande Harvard med från franska kolonier kan komma därför det är en stor dröm för föräldrarna för går de igenom den skolan på fyra år då har de arbete säkert arbete för livet. Har man varit elev på École Polytechnique då står världenöppen så har det alltid varit. Det var en nittio meter lång keramisk vägg delad i tre partier och mellan varje parti putsbetong och det var klara starka röda och gröna färger och det var ett nytt problem för jag hade svårigheter att komma upp i den röda färgen för den tålde inte mer än 93 grader vid 95 så försvann den röda och blev brunt och det var en balansgång faktiskt men det lyckades och jag blev väldigt nöjd med det jobbet.

På en fest tillsammans med högste generalen på École Polytechnique så satt jag och åt med honom. Han var Frankrikes atomskapare och då säger han, vi är mycket nöjda med Olsons arbete på École Polytechnique. Det var roligt sa jag för jag är inte nöjd med École Polytechnique. Vadå sa han riktigt chockad. Jo, sa jag, vi har inte löst ljuset utan det hänger bara tråkiga glödlampor på rad och det ger ju inget ljus alls. Det var det värsta jag hört sa han det skall jag ordna i morgon. Två dagar efter ringde han mig. Nu kan Olson komma ut och vi kan se på det tillsammans. Ja, tack så mycket sa jag och åkte ut och tittade och alla var nöjda.

Men sedan då kom det verkligt stora jobbet nämligen att göra en utsmyckning för att göra en tunnel osynlig. Motorvägen gick rakt igenom berget i St. Cloud och det var ju naturligtvis två runda hål som inte var roliga utan då ville de ha en dekor som tog bort mycket av detta. Det var en mycket svårt arbete men de hade kommit så långt och då ringde Badani och sa, Olson får det här jobbet på ett villkor om Olson gör två skisser så har vi något att välja på och det som var fantastiskt var att St. Cloud parken står under franska Akademins beskydd det vill säga man får inte göra någonting i parken ändra utsmyckning av träd eller växter utan att det är högsta nivå för det är en underbar park jag vill säga att för mig den mest fascinerande av alla parker jag känner för den är inte plan utan den går i vågor, är mer kuperad och det blir ett lustigt perspektiv så när man står på ett ställe så ser man parken men sedan försvinner den och så kommer den upp 60-70 meter längre upp igen och då under tiden blivit en rolig effekt och sedan är den fylld av stora fontäner.

Det blev också en stor fontän i samband med det jobbet där jag skulle utsmycka en 15 meter hög fontän en halvrund historia, öppningen är mindre än hälften alltså så den sluter sig på båda sidor lite mer och sedan var det tre stora plana ytor och så var det en näbb som gick ut mellan de två tunnlarna som också skulle dekoreras. Ett mycket svårt jobb under alla omständigheter. Jag gjorde en väldigt välgjord modell som var ungefär 2 meter lång sammanlagt. Ytan var lite mer än 150 meter lång och 10 meter hög bortsett från fontänerna som var cirka 15 meter. Jag hade min modell kritvit utan dekorationer stående länge i ateljén.

Varje morgon när jag kom var det vinter och kallt så jag fick värma upp med element. Jag hade päls och jag hade handskar och en pälsmössa och efter ett par månader så tog jag av mig handskarna och tog fram ett kol och så började jag på att teckna på modellen ifrån höger som jag alltid gör ett stycke som var väl en 20 -25 meter långt sedan då hoppet med fontänen och sedan en yta på en 35 meter och sedan hoppet över tunnlarna till en mindre yta av ett par meter och jag gjorde skissen direkt utan att överhuvudtaget ändra någonting.

Efter någon månad så ringde jag Badani och säger nu är skissen färdig. Då kom de och hämtade modellen och den ställdes upp i ett rum i St. Cloud parken och jag hade lagt ett stort vitt lakan över. Först var jag ensam med arkitekten Badani och så sa han att det här skall bli mycket spännande och så tog jag av lakanet. Oj, sa han det var verkligen intressant. Men nu vill jag se den andra skissen också sa han. Det blev ingen andra skiss, sa jag. Jag klarar inte göra en andra skiss. Den här är perfekt, jag lovar. Ja, vad skall jag säga till beställarna, frågade han. Säg att den här är perfekt!

Sen kom alla de som hade med arbetet att göra det var först och främst och franska akademien samt bland annat motorvägschefen med flera. Ett 20-tal personer satte sig där. Vi gjorde samma manöver. Vi drog av lakanet. Det blev tyst i lokalen för i Frankrike är det så att den första som säger något är beställare och det var ju Badani. Han funderade och så sa han, han är ser jag en sak på det där partiet mellan den här långa näbben där vill jag ha lite mer svängning i slutet så att man kan fantisera om att det är gas som svänger ut där. Det kommer att göra det hela ännu bättre sa han. Och här på största väggen där tycker jag det är lite tjockt. Där vill jag att man luckrar upp lite grann nere efter marken på ett ställe. Sen vände han sig till samtliga och säger, vad tycker ni? Alla sa perfekt, och det gick igenom.

En tid därefter började blästringen men där fick jag hålla på ute på ett betonggjuteri och där hade de gjort smala och höga pannåer som jag arbetade med. Sen sändes de till St. Cloud-parken och med en stor kran fästes de på väggarna och det gick bra alltihop förutom näbben på ena sidan där trillade de ihop och gick sönder. Så där fick jag stå och ha hela trafiken precis bakom ryggen och nästan under mig och blästra på plats och det var faktiskt så man kände ett obehag hela tiden för det var väl en halv miljon bilar varje dag som gick ut och in där. Men det gick bra och detta har jag trevligt nog film på, när jag klättrar upp på den ställningen med min utrustning med mask på huvudet och skyddsklädsel.

Under tiden som arbetet höll på att gjutas i grå betong så kom Giscard d’Estaing, presidenten och blir förskräckt och skriker till, är det atlantvallen de bygger här?  De gjöt nämligen ett långt plant stycke över tunnelöppningen. För att gjuta detta så använde de stora höga domkrafter och detta stycke det var då på 12 meter höjd och det var ju en fruktansvärd koloss. Hela arbetet stängdes och var stängt i tre veckor och alla arbetare gick där och arkitekten Badani var fullständigt förtvivlad för Giscard tyckte inte om att arkitekter arbetade med kalla plana arkitekturer. Men här var det ju ingen kall arkitektur när den väl skulle bli färdig.

Så en vacker dag kommer Badani och säger, jag har ingen chans att prata presidenten    till rätta utan nu får Olson gå upp till Élysée palatset och prata och beskriva det hela. Då fick jag knalla iväg till Élysée palatset och dagen till ära så var det en röd matta inne på gården så där gick jag i mitten och tyckte det var lite lattjo för på eftermiddagen skulle det komma någon president på besök från något land.

Jag fick gå den fina trappan upp en våning till en man som satt vägg i vägg med Giscard d’Éstaing och det var en dörr emellan som stod lite öppen. Jag berättade det hela för denna mycket trevliga kultiverade person. Han var ingen minister utan han var assistent med alla papper och alla handlingar för presidenten. Jag sa att först och främst så skall betongen bli helt glittrande vit och detta stycke som står skall sänkas ner och det ska bli en gångbro så där skall folk kunna gå med ett räcke så de inte trillar ner över trafiken men bakom ryggen skall det vara en sluttande lutning inåt och där skall det vara grönt gräs så där försvinner hela den stora kolossen och underifrån ska jag blästra upp från marken så det ser ut som växter och trädrötter och sedan skall det bli levande former i fantasifulla rörelser så de som kommer och åker förbi de kommer inte att se det hela och förstå det hela första gången men för varje gång de åker igenom så kommer de att se och fantisera. På den stora fontänen så är det blästrat på båda sidor som vetter in mot motorvägen och i fontänen sprutar det då vatten och sedan rötterna som möts ovanför den gröna gräsmattan. Träden som står på kullen längre upp binds ihop så då fortsätter mina trädrötter leva kan man säga i trädkronor bakom alltihop så det hela kommer att bli ett kamoufleringsarbete när det är färdigt.

Då gick han in till Giscard d’Éstaing och han hade säkerligen hört det hela för dörren stod öppen för mannen kom straxt tillbaka ut och säger att Giscard d’Éstaing är mycket nöjd.

Detta ledde till att den svenska kungen och drottningen, som var nygifta då, var bjudna då för första gången till Paris och de skulle inviga en stor gammal spegelsal i Versailles som var nyreparerad som inte varit öppen sedan kriget. Där skulle det vara en stor bankett på hundra personer vid ett bord och det skall också vara fyra stora salar med fyra, stora bord också av andra människor. Och i varje sal skall det bjudas på mat och spelas fin musik. Jag och min fru blev bjudna direkt av Giscard d’Éstaing personligen så alla från svenska ambassaden som var där var ju mycket förvånade när jag och Crica blev ledda in framför soldaterna som stod på båda sidor med höjda värjor.

De fick sätta sig längre ut men vi var specialinbjudna och fick naturligtvis då en hedrande plats. Jag sattes jämte en flicka som jag inte kände till men våra namn var skrivna på etiketter på bordet. Jag satt med henne och pratade och hade en trevlig kväll men såg inte vem det var och Crica satt med någon minister ifrån Orienten. Vi åt och drack och det spelades och utanför så sprutade samtliga fontäner vackert och det var dessutom fullmåne över Versailles i prakt. När vi sedan skulle gå så frågade jag om fick hennes kort och hon tog mitt och då såg jag att det var Christina Onassis, som tragiskt dog några månader senare i Argentina, endast 37 år gammal.

När kungaparet var på väg till Versailles åkte de genom Saint-Cloud-tunneln. Giscard d’Éstaing stannade då bilen och berättade att det är en svensk som har gjort utsmyckningen. Dagen därpå så var kungen och drottningen och premiärministern bjudna till grafikmuseet där svenska grafiker visade sin grafik och där var chefen för Svenska Institutet, en mycket kultiverad person som hade arbetat på Vatikanen innan och sedan så småningom blev flyttad till Kina.

Då kom de och hälsade på mig och så säger drottningen att när vi åkte igenom tunneln långsamt igår så sa Giscard dÉstaing att detta är en svensk konstnär som har gjort och nämnde namnet Olson. Kungen han nickade och sedan tog vi väl i hand sedan när Frankrikes statssekreterare Alice Saunier-Seité tog i hand säger hon, Bon jour Bengt! Kungen han snodde ju runt för det var en mycket parant kvinna med stor makt och pondus som hälsade på mig. Det blev ju en smärre chock för svenske ambassadören. Sedan försvann de in till utställningen och när de skulle åka ordnade Alice en taxi och väntade på mig men det fattade inte jag utan jag blev kvar och hon åkte.

En tid strax efteråt så hade jag min andra utställning i Paris och då kom Alice åkande med sin chaufför och körde upp på trottoaren utanför Daniel Gervis och han blev ju lycklig. Daniel rusade emot henne och sträckte fram handen och sa välkommen och sedan fick hon se mig och så säger hon högt och tydligt, Bon jour Bengt! och hon stannade länge och såg mina tavlor. Alice var en märklig dam, hon hade beställt att de skulle tapetsera om hela hennes sovrum med svarta gardiner och svart i taket och svarta sängkläder, allt skulle vara svart. Jag hade blivit bekant med henne i Mexico City och det gick till på så sätt att jag var mycket trött men på resa i Mexico tillsammans med Daniel och Beatrice som bjöd mig. Vi var och tittade på stora dekorer utav Diego Rivera.

Det var en lång rad av magnifika fresker i figurativa gubbar så när jag hade sett ett par så räckte det för mig för de andra var ju så lika fast olika motiv. Då ställde jag mig vid räcket så jag kunde se ner på gården på det fina gamla stadshuset och där var en fin lagom stor fontän. Då kommer Alice som också hade tröttnat på Diego Rivera fram till mig och ställer sig där. Hon hade svarta byxor och så hade hon en sådan där utmanande leopardblus och en svart lugg så hon såg inte alls ut som någon höjdare. Så säger hon till mig, fontänen den är alldeles för liten. Nej sa jag, den är inte alls för liten. Den är precis lagom för här är det inte meningen att man skall i första hand se vattenspelet utan här är det den magnifika byggnaden man ska se och den där skall stå där lagom stor så den inte tar kraft ifrån fasaden, ja så kan man ju också se det sa hon. Ja, det är på det viset man skall se det sa jag mycket bestämt för jag var lite irriterad, jag ville vara ensam.

Så gick jag in i bussen och då kommer hon och så hade hon köpt en sådan där flöjel som snurrar runt i bakelit som barnen har och så hade hon köpt en ballong också. Jag hade nämligen sagt till henne tidigare att det finaste jag sett hittilldags är ändå barnens transparenta ballonger. Inte så där grumliga utan genomskinliga i alla färger och så målade för hand med deras fantasi mot den blåa himlen och i stora klasar. Om de hoppade lite grann så var det nästan så att jorden var tvungen att dra lite extra för att barnen skulle få fötterna tillbaka på marken. Så hon hade köpt en ballong åt mig också och då skrattade ju hela bussen. Hon sätter sig snett framför mig så jag fick den där ballongen och den där snurran sittande där och alla skrattade ju naturligtvis och jag tänkte det får väl vara som det är.

Sedan när vi kommer ut då gick vi och tittade på en stor fantastisk fontän av Diego Rivera, en liggande vattengud som det sprutade vatten i och den var gjord av krossade mosaikflisor. Den var vidunderligt bra gjord. Oj, vad fantastisk den var. Så kom hon fram och så sa hon namnet Tlāloc till mig, det är vattenguden i Mexico. Tlāloc, det glömmer jag med en gång sa jag. Nej då inte alls, sa hon utan hon tog ett papper och skrev namnet på och så stoppade hon ner det i bröstfickan och så sa hon. Ta nu fram den några gånger här och sedan i kväll innan ni går och lägger er så läs det och sedan glömmer ni aldrig det. Det stämde, det enda namn jag vet ifrån Mexicos alla märkliga namn.

Därefter åkte vi runt tillsammans och promenerade i parken och Daniel Gervis han kom och sa, du får akta dig, vad är det där för en? Jag vet inte, sa jag. Har hon inte presenterat sig, jo med sitt förnamn Alice heter hon sa jag. Så sitter hon och pratar och talar om att hon har vänner i Sverige. En familj som arbetar i London för Sveriges del. Då tänkte jag att det lät ju konstigt. Och hon kände dem mycket väl och var ofta hos dem så jag blev intresserad och frågade vad hon var för någonting. Jag är rektor sa hon. Rektor tänkte jag, hon sitter väl på nån liten skola. Så kommer Daniel och säger, det är ju Alice Saunier-Seité. Hon är rektor, sa jag. Rektor? Vet du vad det är i Frankrike att vara rektor? Nej, sa jag, hon är väl rektor på nån skola. Hon är rektor på universitetet och är statssekreterare och universitetsminister i Frankrike, sa han.

Alice hade då bjudit med mig på resa till Mongoliet för hon skulle dit, tillsammans med en grupp från Frankrike och hon hade rätt att bjuda också en konstnär som skulle kunna vara med och teckna där uppe i Mongoliet. De skulle ligga i sådan där stora runda tält och det kan ju vara spännande. Jag tackade artigt nej för jag hade så mycket arbete.

Senare i Paris så kom hon tillsammans med en man på ett museum och hon kom ju fram direkt och hälsade. Hon hälsade på Cric och jag hälsade på mannen och då säger hon, ja här finns många trevliga samlingar. Bland annat så är det väldigt många fina samlingar av krucifix. Jag känner en mycket trevlig man som samlar på små krucifix. Han har ett femtiotal små, små krucifix och vissa av dem kan vara konstverk medan resten bara är dekorativa men några är faktiskt konstverk. Jaha sa, jag vad trevligt. Den där piken förstod inte Crica för jag hade inte berättat så mycket om de där små krucifixen jag samlat på, men i vilket fall så ville Alice skämta lite.

Sedan när hon blev utbildningsminister hade hon den svåra rollen att tala studentrevoltörerna tillrätta. Det var hon med sin pondus och sin karisma som fick studenterna att lugna ner sig.

Senare blev hon borgmästare i mitt arrondissement och flyttade in några hundra meter därifrån vi bor och då sa ofta Crica, gå och hälsa på henne. Du förstår du kan ju få vilken hjälp du vill med utställningar var du vill. Men det ville jag inte göra och dumt nog så gjorde jag inte det.

Jag har inte tagit vara på mina möjligheter, likadan hos Lucien Lagne, polischefen för hela Paris. Hade jag bett honom om en ateljé som Gudmar Olofsson hade fått av stan, så hade jag fått det med en gång. Men jag hade en så bra ateljé så jag ville inte ha någon annan. Men jag har aldrig utnyttjat mina tillfällen och det har också märkts i respekten för mig och mina jobb i Paris.

Sedan blev det inget mer jobb för jag var trött i kroppen ville inte ha ett jobb till. Jag fick visserligen ett uppdrag för Monaco men det hade jag inte kunnat göra för det var precis när jag var totalt utsliten. Då sa Henri Puget, först och främst tänker vi på hälsan Olson. Ni skall få ett mycket större jobb sedan. Det blev Ecole Polytechnique. Sedan vill jag inte ha mer jobb i Frankrike utan tänkte att blir det några jobb i Sverige så vill jag det. Det blev faktiskt flera stycken så jag har gjort närmare 50 monumentala jobb och i Paris, åtta stycken jättejobb och de största jobb som är någonsin gjorts av konstnären själv.

Alla andra stora monumentala jobb har konstnärerna haft medhjälpare hela tiden både med målning och teckning och annat men de har ju gjort det väsentligaste på slutet men då många gånger då i mycket litet retuschering. Så Paris har jag klarat av och inte minst med utställningar. Min stora utställning på Musée Maillol, det finaste absolut finaste museet i Paris. De har fyra utställningar per år. Varje utställning är tre månader och i mitt fall så blev den till och med förlängd tre veckor för det kom så mycket folk, det blev på bekostnad av en utställning av Tolouse-Lauttrecs affischer. Så jag har känt mig hemma i Paris kan man säga och i Musée Maiolle blev jag inte bara kallad utställare av Dina Vierny utan son i hennes museum. Den enda dam som Picasso bugar sig för i vördnad.

Bengt Olson - Musee Maillol
Bengt Olson - Musee Maillol