1973 - Resa till Dalarna

Eftersommar – jag minns inga turister på vägarna, så det måste ha varit i slutet av augusti. Det var vägen upp mot Mora, på östra sidan, alltså där det verkliga och vykortsvackra Dalarna ligger, där sagans och folkloristiska traditioner fortfarande känns riktiga – som i Mexiko, där det moderna kan leva naturligt sida vid sida med det gamla. Gårdarna ligger inte alltid monumentalt som i Gudbrandsdalen och på många andra ställen i Norge, utan om jag minns rätt så tyckte jag nästan att det såg ut som om de ibland kanat ihop i snön med varandra på ett varmt sätt. Det är möjligt att jag minns fel, men oftast brukar mina synintryck i stället vara exakta mycket lång tid efteråt.

Jag var på väg upp till en man i Mora som gärna ville köpa mitt måleri, därför hade jag i min bil med några dukar, som jag själv ansåg vara både genomarbetade och som jag kunde stå för. Men det var ingen sådan köpare. Han var inte alls intresserad när jag tog fram endast fyra målningar – han ville ha ett tjog, minst. Nej, tyckte jag, så mycket måleri vill och kan jag inte placera på samma adress. Det är möjligt att jag var dum, men jag har ännu inte önskat bli av med mina målningar som om de vore ”konfektioner”. Sägas skall dock att han var en trevlig och levnadsglad människa.

Tillbaka ner mot Värmland tog jag vägen på västra sidan av Siljan och där förändrades naturen till verkligt djup skogsbygd. Vägen gick rakt igenom enorma skogar och endast då och då tror jag mig minnas något av den gyllenfärgade höstsäden och de röda stugorna på andra sidan sjön. Varför jag minns att det var långt mellan husen beror på att jag hade lovat att ringa ett samtal vid en viss tid och någon telefonhytt eller gård efter vägen såg jag bara inte till, förrän ett hus dök upp på en liten sluttning på vänster sida. Där uppe på kullen mot himlen stod ägaren med korslagda armar och en keps som suttit många år just på samma sätt på hans huvud. Han verkade avvaktande först, som om jag inte fanns till, sedan när jag kom närmare så förstod han tydligen ändå att det var någon som rörde sig mot honom.

Jag var naturligtvis först med att säga god dag och han nickade och kanske sade god dag han med, eller om det bara var ett ljud. Jag ursäktade mig och frågade om jag möjligtvis kunde få låna hans telefon, eftersom jag inte sett någon telekur sedan Mora. Han gjorde en gest mot huset och gick före mig in i köket. Ett stort kök som luktade söt mjölk, solvärme och lite ladugård. Allt var så rent, trasmattorna låg på plats, säkert fanns det också en broderad löpare med sin kärleksfulla text. Lite flugor, kanske ett par inte mer, för det var just vid den tiden DDT hade börjat komma och naturen på bara några år nästan dog ut på både flugor, fjärilar och svalor. Den där tiden då Rachel Carson skrev sin bok ”Tyst vår”. Det har ju aldrig repat sig helt efter detta, även om man nu någon gång kan se en rödstjärt eller buskskvätta sitta pipande ängsligt, ensamt, som om den mindes tider då dikeskanterna blommade och var fyllda av fågelsång och andra ljud.

Kammaren, hans kontor, låg åt skuggsidan. Där var allt på sin plats. Skrivunderlägget, pennorna, bläckhornsstället, som nog nu mest var en prydnad med sin blanka marmor, och telefonen, den svarta något strama men med sifferskiva, en modell för hela Sverige vid den tiden, ifall man inte ville snobba och köpa Kobran, men det var inte aktuellt i detta hus.

Telefonsamtalet gick fram, det blev kort. När jag kom ut så stod han åter på sin utsiktsplats och såg ut över den enorma nejden mot öster, med blånande Dan Andersson-stämning så långt ögat nådde. Jag frågade vad telefonsamtalet kostade, vid den tiden var det normalt 20 eller 25 öre för ett lokalsamtal, men han ville inte ha något. Jag tyckte att det ändå var lite genant, så något tyckte jag att jag skulle bjuda på och som värmlänning gäller ju då att vrida till något och åtminstone få i gång något samtal. Jag kände genast att själv skulle han inte börja.

Inget var naturligare än att tycka att hans utsiktsplats var fantastisk och att det var en närmast sällsynt, mäktig tystnad. Att huset låg så vackert placerat med mera. Han nickade med ett mellanting av belåtenhet och samtidigt en liten suck.

Jo, det är verkligen vackert fortsatte jag, men ändå, jag skulle nog inte klara av att bo här. Jaså, tyckte han kanske något irriterat, när jag nu ändå hade tyckt att det var så enastående. Nej, menade jag, skogen är okej, men ljuset skulle jag inte orka med. Ljuset, sade han. Vad är det med ljuset, upprepade han. Jo, för min del skulle jag trånas ihjäl. Jag skulle brista och bara önska att jag kunde ge mig i väg. Vad fan säger du, tog han nu verkligen i. Är det ljuset det handlar om? Det har jag aldrig förstått, men det har du rätt i. På vinter går det bra, när det regnar eller är dimma går det också bra, även om det är tungt, men när det är just detta väder, klart eftermiddagsljus och kvällsljus, då är jag färdig att nästan gråta. Då vill jag verkligen ge mig i väg och ändå är jag född här, menade mannen. Ja, men du har väl läst trånandet hos Dan Andersson, när han beskriver bortom bergen. Det är inte bara geografin, utan det är de blånande höjderna mot det mörkgröna i granskogarna och himlen med de blågråa skuggpartierna i de gnistrande vita molnen.

Du förstår, sade jag, jag är mycket känslig för ljus. Jag är uppväxt vid nordvästra stranden av Vänern och där är det ett ljusglitter från reflexerna i sjön och molnen får sällan den där underkanten av blygrått utan i stället mer av ett skimrande. Han såg ut att ha förstått men såg samtidigt lite nedslagen ut.

Men jag kan berätta för dig om ett annat ljus som är ännu behagligare, där du aldrig känner ångest, nämligen i Paris. Jag bor där sedan många år och aldrig har jag sett ett moln eller en färg på himlen som känts skrämmande, utan i stället motsatsen, mer lugnande, nästan som en omfamning. Och jag tror att det är just ljuset som haft den effekten sedan tidig medeltid, långt innan det fanns vackra boulevarder eller trivsamma gränder, en skön nästan anonym stämning, och den finns ju kvar utanför Paris, längs Seines stränder mot havet. Jag tror att det är just detta nästan anonyma ljusspel som oavsett vilket land du kommer från genast gör att du känner ett så stort välbehag. Du vet, ingen stad är så fylld, sedan länge, av människor från alla delar och de har fungerat i harmoni. Nu är det kanske lite annorlunda, men det är av helt andra orsaker.

Han såg på mig en stund och så frågade han, är du konstnär? Jag svarade naturligtvis ja. Du, sade han, jag tyckte jag kände igen dig, men nu vet jag, det var du som var på TV och som gjorde dessa enormt stora jobben – den där isstadion och den där simhallen. Jag nickade. Du, vi såg programmet två gånger och vi sade både min fru och jag att detta vill vi åka till Paris för att se. Nej, snälla du, när ni kommer till Paris och ser allt annat, glömmer ni detta på en gång. Nej, du, det kan du vara säker på. Jäkligt tråkigt att min fru inte är hemma. Hon är ju annars aldrig borta. Nu blir hon ledsen, det kan du vara säker på!

Ett ögonblick, sade jag, och gick bort till bilen och från en låda som jag vid den tiden hade några keramikplattor förvarade i. Det var keramikplattor som blivit över från just simhallen. Jag lämnade över en platta till honom med signatur och datum och sade att här har du i alla fall en liten del. Vissa av plattorna är som små tavlor. Han tog den i sina båda händer, medan han nickade. Kom tillbaka någon gång, sade han. Den lilla plattan lever nog sitt liv vidare i huset med telefon.