Gaudis stad, hans katedral som fortfarande efter hundra år hela tiden håller på att färdigbyggas – delvis efter hans ritningar. Frågan är om den, La Sagrada Familia som den heter, inte är mest fascinerande i sitt ’halvofärdiga’ tillstånd.

En samtida arkitektkonstens mästare, Montagne, som bland annat var en smideskonstens mästare och Barcelonas fantastiska operahus skapare, vilket snart lär vara exakt återuppbyggt efter en eldsvåda som utbröt just när en genomgripande restaurering stod färdig.

Staden är enorm – fylld av en rikedom på vacker arkitektur. Den största häpenheten denna gång var över den förnäma respekten för texter och skyltar i de flesta affärer. Ingen vulgaritet i färger och former.

Arkitekternas hus inne i gamla stan har en utsmyckning på sina fasader efter teckningar av Picasso, men de är utförda av min vän Carl Nesjar. Han har ritat upp dem och sandblästrat på samma vis som han gjorde i tunnelbanan vid Stureplan åt Siri Derkert. Picasso hade under lång tid kämpat, som han uttryckte det till Carl, med ett svårt problem och visste inte riktigt ifall han skulle klara utav det hela. Carl förstod problemet och sa helt enkelt, att han kunde känna sig fri från uppdraget. Picasso kände sig lättad, ända tills Carl talade om att Miró annars hade lovat att göra jobbet.

– Miró, skrek Picasso, aldrig i livet. Det är jag som skall göra det.

Carl fick skissen dagen därpå.

Både Miro och Picasso har sitt eget museum i staden. De skiljer sig stort – Miros modernt, luftigt och vitt, uppe på höjderna – Picassos ett gammalt mycket vackert palats i gamla stan. Miros museum såg jag 1992. Minns att det var friskt, men just nu kanske inte så mycket mer. Däremot såg jag Picassos denna gång. Det var retrospektivt men, till skillnad från museet i Paris, med mycket av hans ungdomsverk. Allt ifrån barnteckningar till omkring 15-årsåldern.

Häpnar över hans tidigare arbeten gör man alltid, även om han fick en rivstart genom att hans far var teckningslärare och säkert akademiskt fordrande. Att sedan redan som barn leva med Velazquez’ original eller El Greco, Goya, ja, hela konsthistoriens rikedomar om hörnet, förklarar en del, men när man står inför den stora målningen av kvinnan på dödsbädden med läkaren som med klockan i ena handen och pulstagning med den andra samt nunnan som håller förmodligen kvinnans barn i sin famn, häpnar man till fullo. Det är ett mästerverk! Kompositionen med den snedställda sängen, vilken som ett närmast optiskt fenomen hela tiden verkar vända sig mot betraktaren, var man än befinner sig i rummet. Det samma gäller även figurerna. Jag har aldrig tidigare varit speciellt vare sig imponerad av eller övertygad om att till exempel blicken ser för att följa betraktaren vid passering, men här fanns en nyckel till Picassos intresse för snedvridningar, en nyckel till hans fortsatta vandring.

Det är ofta mycket centimetersmå partier i en målning som tänder den födande gnistan. Under en stor utställning av Mondrian fanns en stor landskapsmålning i traditionellt gammaldags holländskt måleri, men i några korslagda grenverk gnistrade det till. Den lilla delen kom sedan att växa sig allt större fram över hans dukar med träd för att slutligen bara bli magiska ytor inramade av korslagda raka linjer.

Hade Picasso levt hundra år tidigare hade tidsandan inte utvecklat hans måleri på samma vis. Det är alltför många rumsliga faktorer. En uppfinnare kan kläcka en idé eller flera, som Leonardo, och som långt senare kan bli till dagliga funktioner.

När man står inför denna målning kan man inte låta bli att fantisera om vad det hade blivit för måleri av detta geni, om han hade varit född hundra år tidigare. Det är en banal fundering. Jag beklagar inte, att Picasso kom att leva under vår tid. Jag hade i varje fall under lång tid haft ett annat ideal – vad nu detta kunnat betyda!