”Vi kan mycket och gör mycket i Värmland, men vi är dåliga på att visa fram vad vi förmår.”

Så skrev landshövding Ingemar Eliasson för något år sedan i Värmlandsnytt och jag tycker att han har rätt.

Produkter måste ställas ut och förklaras. Genom erfarenhet från mitt yrke har jag förstått, att det absolut bästa sättet är utställningar. Men har man dessutom ett galleri, där man ständigt har möjligheter att visa vad man åstadkommer, så blir genomslagskraften ännu större.

Med all säkerhet gäller detta alla produkter. För att detta skall göras på bästa ekonomiska och mest effektiva sätt, bör allt samordnas till en permanent Expo av värmländska industri-, hantverks- och konstnärliga produkter. Allt sammanställt på ett i högsta grad professionellt och estetiskt belysande sätt.

Kristinehamn är den rätta platsen i Värmland för denna Expo.

Staden öppnar porten för de flesta besökarna från Sverige. Mariebergs- området ligger i nära anknytning till stora vägen Stockholm-Oslo. Området är sedan länge ett kulturvackert område med parker, med vackra träd och fina trädgårdar och ett enastående fint läge vid norra stranden av Vamumsviken, men eftersom det under mer än hundra år varit ganska stängt för besökare, så har de flesta aldrig tagit del av denna fina omgivning.

Men framför allt finns här en enorm yta av tomma lokaler av högsta kvalitet, som lätt kan förvandlas och även byggas till, eftersom markytor också ligger öppna.

En Expo av detta slag skulle inte bara vara ett forum för kontakter eller ett bevis för vad länet kan åstadkomma, utan i kanske ännu högre grad ge inspiration till människor, inte minst de unga i deras sökande i livet. Alltför mycket av dagens industrier och verksamheter är stängda bakom galler och till och med vaktade av hundar. Människor, till exempel i Kristinehamn, vet inte längre något om vad som här skapas. En Expo skulle öppna både ögon och lust till engagemang. Och även väcka stolthet.

Inom dess väggar skulle det finnas en grupp av människor, som både kunde förklara och ordna möten med fabrikanterna ute i länet. I viss utsträckning skulle detta kunna utföras av elever från de högre skolorna. På så sätt skulle det även fungera som ett slags lärlingsverksamhet, vilket vi tyvärr i dag saknar alldeles för mycket av. Steget mellan skola och arbetsliv är ofta mycket bryskt.

Expo Värmland skulle med all säkerhet öppna ett nytt liv, inte minst för den alltför länge något tystare delen av landskapet. Den del som kanske en gång var just den tyngsta i arbetssammanhang. Vi har en lång historia bakom oss, som också delvis kan plockas fram som en stomme i det hela. Kristinehamn och Bergslagen har alltid satt arbetet före dansen. Arbetstraditionerna är djupa.

Expo Värmland är en gammal dröm hos mig. När fortfarande Gustavsviks Herrgård låg och lyste vit som en brud, föreslog jag samma idé i och kring dess marker. Men vid den tiden rådde full sysselsättning och ingen större konkurrens mötte våra produkter ute i världen. Men i dag sjuder det av både livslust och skapande över hela vår jord och för att vi i Sverige inte skall bli ett modernt u-land med total ekonomisk oförmåga att utveckla våra ungdomar eller ta vara på våra sjuka och åldringar, måste vi åter arbeta först och dansa sedan.

Genom vårt hårda klimat har vi sedan urtid fatt en viss talang av uppfinningsförmåga i våra gener. Detta har vi ofta sett tecken på, men under senare år har vi inte tagit vara på dessa möjligheter fullt ut, mycket beroende på att det saknats kunskaper om hur man skall gå vidare till kontakter och produkter. Därför föreslår jag, att det på detta område också skall förläggas en slags experimentverkstad, där människor kan ventilera sina funderingar, få praktiska råd och även själva experimentera.

En permanent Expo skulle kunna skapa en ny själ i Kristinehamn. Med respekt för gamla traditioner – men med tillskott från vår egen tid. Vi har allt att vinna och inget att förlora. Kunskapen finns fortfarande.