I mitt hål några hundra meter bakom Sacré-Coeur ser jag den disigt gråa himlen. Men det är vår och svagt hör jag den vemodigt spelande koltrasten, en märklig fågel som lärt sig att tycka om storstadens stenhus, trots att han från början mest älskat den djupaste, risigaste granskogen. Ofta skrämde man upp honom i den mest trista, närmast döda undervegetation som skogen gömde på. Jag vill inte påstå att det var den slag av skog jag mest tyckte om, men inte långt därifrån. Så måste ursprunget varit, innan det fanns städer, för just där smälter hans svarta fjäderdräkt mest in, medan han söker maskar under trädens rötter.

Det finns säkert andra teorier, men detta är min fundering. Skogen var mitt eget paradis, innan jag själv fann en ny ro och anonymitet, liksom han, mellan stenhusen. Halvvägs ner i jorden. Det var bland trädrötterna det hela började. Det var där bland de små groparna i skogen, nerkrupen, delvis gömd, studerande de nedhängande fina växtrötterna och insekterna. Det var där jag fann mitt äventyr.

Min far målade horisonter, skogsvägar, hus i skogsbryn. En gång frågade jag honom varför han alltid höll på med samma sak. Varför inte krypa in under grusgropens kan och måla denna så annorlunda värld. Svaret blev att det får du måla när du blir stor.

Det är först nu när jag skriver detta som jag blir medveten om att min ateljé lite liknar min barndoms gropar. Den ligger alltså i en källare, under en uteterrass. Mitt i ateljén som är rymlig är ett stort rektangulärt takfönster, men samtidigt är det neddragna väggar och stora glasrutor, så min ateljé och mitt liv fungerar runt en glasad ljusgård, med en trädgård av närmast japansk art. Säkert en absolut helt annorlunda ateljé än någon tidigare konstnär på Montmartre arbetat i. Kanske ingen annan målare kunnat tänka sig in i att måla delvis under jord. Det känns inte lockande när jag tänker efter, men för mig gav den en ro till inre funderingar och till resor i mitt eget inre minnesbibliotek.

Allt jag målar har i åratal cirkulerat i min kropp, även om jag då och då ser en hastig skymt av något som hugger rakt, så känns de ändå alltid som ett eko av något redan mycket välkänt. En blomma i dag går alltid tillbaka till en blomma för länge sedan, någon annanstans, kanske i min farmors trädgård. Fågeln som bara blänkte förbi var en fågel för länge sedan på en skogsstig eller på en tallkvist mot den blåa vårhimlen. Jag målar ofta bofinkens roströda bröst, som jag som sexåring såg på en kvist i min barndoms skog – den samma som en gång var Gustaf Frödings barndoms skog. Gustaf Fröding som också bodde i min hemstad från det han var 7 år tills han var 17 år – alltså hela den tid som en människa skapar sin bakgrund – detta som jag nu själv försöker att beskriva i ord.

Min hemstad är en märklig stad som gjort nästan allt för att utplåna sin historia och bakgrund. Det enda som finns som berättar om Gustaf Fröding är just en minnesplatta på hans vardagshem. Att det var där han gick en stor del av sin skola, att det var där han skrev sina första dikter, som man funnit i hans barndoms kammare, mellan springorna i väggarna. Eller att barndomens somrar upplevdes mycket uppe i skogsåsen med utsikt över Varnumsviken. Det var säkert från den tallen skogsekorren smackade. Det var säkert delvis där han fick sin inspiration.

Samma ljus, samma skog, samma dammar och grustag i skogen finns i mig och det är det jag delvis målar. Livet har naturligtvis gett mig mycket mer och ger väl hela tiden, men den verkliga grunden ligger nog där.