Tommy Ternemar skrev först ett brev till mig. Jag svarade att jag inte ville sätta min fot i Kristinehamn. Han skrev en gång till. Jag svarade mer eller mindre detsamma, kanske ännu mer bestämt. Men han skrev ett tredje brev, mycket vänligt, och då tänkte jag, att jag skall ju inte vara dum eller elak, om det nu är så att de kanske förstår bättre.

Han tog emot mig mycket vänligt och önskade, att jag skulle göra en utställning. Jag sade att det inte finns några lokaler i Kristinehamn som är stora nog, för skall jag göra något så vill jag göra något som omspänner hela min utveckling från början till i dag. Det finns hur mycket lokaler i Kristinehamn som helst. Hela Marieberg står tomt. Jaså, sade jag, menar du att Marieberg står tomt? Ja, sade han. Oj, oj,  oj, sade jag. Jag visste mycket väl vad Marieberg hade betytt, då min morfar varit uppsyningsman där och min mamma hade arbetat där under många år och skött dessa patienter på bästa vis.

Vi åkte ut till Marieberg och efter en stund fick jag syn på Kvadraten, som låg där och lyste, ljus och luftig till skillnad från alla andra nästan blytunga byggnader. När vi kom fram såg jag att mitt på husets södra sida fanns en ordentlig trappa. Trapphallen med sin gedigna trappa påminde mig direkt om Nationalmuseum. När vi kom upp på tredje våningen och tittade ut genom fönstret såg jag för första gången i mitt liv Varnumsvikens glittrande vatten uppifrån, annars hade jag bara upplevt den som en platt yta men absolut aldrig i dess fulla utsträckning. Mot dessa fantastiska tallar och träd så var det en lika vacker syn, väl så vacker syn till och med, som på Valdemarsudde, där man tittar ut över vattnet, men ändå inte så uppifrån. När vi sedan gick in i rummen så visade det sig ju undan för undan större och mindre salar och längst i norr en jättestor sal, lång, en fantastisk sal och sedan ytterligare om hörnet en stor sal och så ut i trapphallen igen. Jag hade med andra ord gått runt precis som på Nationalmuseum och precis som i gamla klassiska museer världen runt som fortfarande i sin arkitekturfunktion är de mest lämpade för utställningar, där man skall betrakta konst på ett djupare sätt och inte bara som dagsländor.

Tommy Ternemar sade till mig, att vill du ställa ut här, så gör i ordning lokalen för det behövs ju. Jag tog ner en del väggar, jag byggde en lång hängande vägg på den långa norrsidan, i en skena uppe i taket, och med kroksystem i de stora träskivorna kunde man hänga upp en hel vägg, som kunde tas upp och tas ner efter behov beroende på hur mycket fönster och ljus man ville ha. Alla väggar målades vita, men på den i söder där solen lyser in gul och varm, där lade man lite blåton i det vita och längst i norr där det bara var norrljus och ett kallare ljus, så lade man lite gult i det vita och på så sätt åstadkoms en homogen vit utställningssal och alla målningar kom till sin rätt precis på samma vis var de än hängde. När sedan mina tavlor började på att komma på plats och man såg vilken fantastisk lokal det var, så föddes tanken på att göra det hela till ett museum och det gick fort och det fick namnet Museiett som många tyckte var mycket märkligt, men det ville visa att det var det första museet i Värmland. Det ändrades så småningom till att heta Kristinehamns Konstmuseum och det blev närmast ett blytungt oorginellt namn. Vad man än tyckte om det första, så stannade det i människors medvetande och var dessutom finurligt – museum under ett tak, museiett, alltså inte splittrat lite här och var i staden.

Men i vilket fall som helst – det blev en vernissage, en otroligt häftig vernissage, där staden verkligen bjöd på ett enastående sätt. Det kom människor till och med från Frankrike. När publiken kom in i den stora långa salen då upplevde man ett verkligt ”aha” – en sådan utställningshall med långa stora och djupa perspektiv, där stora målningar kunde få komma till sin rätt. Det var en sal för stora målningar och varje sal hade sin karaktär. Där var en liten caféservering i all enkelhet, där folk kunde sitta och njuta av utsikten och studera lite konsttidskrifter, dricka kaffe. Dessutom fanns ett litet rum vid sidan om där det var hängt med mindre konstverk. Det visade sig vara ett fantastiskt bra rum för att sälja konst.

Ja, det blev den ena utställningen efter den andra. Fotografen Lennart Nilsson var tvåa med en brakande succé och det blev utställningar av Kristinehamns-konstnärer i förskingringen, från Danmark bland annat, och det blev en jättesuccé med Lars Lerin och en utställning ”Livets vatten”, som egentligen handlade om Kristinehamns liv och konstruktion, industriella utveckling just kring vatten. Allt ifrån en målning à la Lennart Nilssons foto där man såg ett foster i en halvabstrakt målning till målningar med båtar och modeller på Albin Motor, en mycket intressant utställning i tidens tecken.

Sedan blev det chefsbyte och Stefan Westling tillträdde, en energisk chef som fortsatte utställandet. Sedan kom Anna Svensson, en mycket pigg och vaken och duktig, kultiverad och kulturellt kunnig chef, inte minst duktig på att skriva. Johan blev då tillfällig chef och fick göra mycket av hela jobbet.

Nu fyller Picasso-skulpturen 50 år och staden har allt sedan dess tillkomst haft rykte om sig att vara en konststad. Vi har haft en levande konstförening och vi har haft museet och Panncentralen som har varit så populära att många har varit avundsjuka på vår situation. Men för att fira Picasso-skulpturen så skulle man göra lite extra och en av de grejerna var att jag blev tillfrågad av Lars Nilsson, förvaltare i kommunen och konstintresserad och som följt mig på många ställen, i Göteborg där jag hållit föredrag och i Paris och lite varstans, om jag ville göra en skulptur av samma storleksordning som de jag har gjort på andra ställen i Sverige.

Att göra en skulptur som skulle bli en triptyk till Picasso, med Carl Nesjar med sin vattenorgel – det skulle på något sätt kunna hjälpa till att förklara hur Picasso hade kunnat komma till Kristinehamn för det var ju faktiskt genom mig. Jag förde skulpturen till stan och fick kommunens politiker att säga ja. Det var Carl Nesjars samarbete med Picasso som gjorde det möjligt att Skånska Cement och Carls blästringar skapade den 15 meter höga skulpturen, Picassos hittills största verk och kanske någonting av det mest Picassiska, för han har här tredimensionellt gjort vad han själv alltid sysslade med när han skapade porträtt. De var vinklade och kunde ses och uppfattas från flera håll på en plan yta, men här var det en skulptur, nästan ett sigill för Picasso.

Jag blev mycket glad men på samma gång undrande. Vad skall man göra som kan bli så intressant och mäktigt att det kan tävla med Picasso och med Carl Nesjars magnifika vinter- som sommarskulptur? Jag bad att få betänketid, vilket Lars Nilsson tyckte var helt naturligt. Jag lade undan allt annat arbete under flera månader och tänkte inte på någonting annat och efter denna då ganska långa tid var jag faktiskt mycket nöjd. Jag hade skapat en skulptur som var nästan lite av en uppfinning och något liknande fanns överhuvudtaget inte i hela världen. Men för att vara säker på det hela så var jag ju tvungen att ta reda på om det var tekniskt möjligt. Jag åkte till mitt gamla arbetsställe när det gäller betong, nämligen Herrljunga Strängbetong. Där hade jag redan gjort två stycken mycket stora arbeten och mängder av prover både i färg och struktur. Jag visade modellen, visade den även i genomskärning och efter en del diskussioner sade Herrljunga, att det här är intressant. Vi vill gärna göra den för den här kan vi använda i vår PR, vilket gjorde att det blev ett extra förmånligt pris, 400 000 kronor för att gjuta dessa 14 meter, fyra sidor, alltså fyra lösa 14 meter långa cementstänger, som sedan skulle fraktas på specialbilar upp till Kristinehamn och sättas upp på plats på ett fundament, som staden i så fall skulle gjuta ner i backen precis som fallet hade varit både i Göteborg och i Sjötorp.

När jag presenterade denna skulptur för Carl Nesjar, så visste han redan mitt pris vad det gällde det konstnärliga för det hade jag sagt och det var detsamma som i Sjötorp, men att nu gjutningen kostade 400 000, lustigt nog nästan detsamma som stenblocken i Sjötorp och att kostnaden för fundamentet skulle kunna röra sig om 500 000 ungefär, också som Sjötorp, alltså hela kalaset 1,5 miljon. Snabbt blev jag presenterad för Bjarne Olsson, Kalle Alexandersson och Anders Dahlén, två nya kommunanställda den ena hade efterträtt Lars Nilsson på hans arbete och så den nye kulturchefen, Tomas.  Jag började visa skulpturen och prata och berätta att den skulle gjutas i betong och så vidare och så vidare. Men därefter följde en hemsk historia som blev min och min fru Cricias plåga fram till idag. Trots att kommunen tog ett snabbt beslut att genomföra detta backade sedan kommunen och började göra sig oanträffbara. Jag har aldrig i mitt konstnärsliv varit med om att någon backat från ett muntligt avtal med sådana hemska fasoner. Att inte ens vilja ersätta mig för modeller och förarbeten och resor det var det minsta jag trodde om min hemstad.

Tommy åkte tillbaka till Uppsala och där fanns det ett tiotal tidigare kristinehamnare, belästa, intelligenta, många på höga styrelseposter, som tvivlade på det hela. De började undersöka noggrant alla handlingar i ärendet och skrev så småningom med Kristinehmnspostens hjälp nästan en helsida med en text som sade att Olson har behandlats illa av Kristinehamns kommun. Jag fick telefonsamtal till Paris och jag fick insändare som reagerade i min favör. Allt blev annorlunda och det fortsatte så ganska länge, men så kom det en artikel i Kristinehamnsposten, där jag såg att Bjarne Olsson inte ville ta ansvaret för skulpturen och inte heller Tomas, kulturchefen. Då tyckte jag att det gått för långt och skrev att är det så att varken kommunchefen eller kulturchefen vågar ta ansvaret, så tar jag det och avskriver skulpturen för Kristinehamn. För att göra en skulptur, ett så stort arbete, måste man ha folk med sig, bakom sig, och med en viss eller ganska stor glädje och tro på någonting, så det var ju en absolut omöjlighet, åtminstone då i min dåvarande sinnesstämning.

Genom det här stödet från Uppsala så vågar jag i alla fall, om jag nu skulle ha lust komma tillbaka till Kristinehamn, ändå gå något så när stadigt på Kungsgatan. Jag har ett par vänner kvar, lite släkt och framför allt förre tekniske attachén på ambassaden i Paris, som verkligen var intresserad av hur mina stora monumentala arbeten i Paris kunde bli verklighet och även sekreteraren på ambassaden, plus min tandläkare och dem vill jag inte tappa kontakten med.

Nu blir det i alla fall fest nästa år, säkert med musik av toppenkvalitet, där ungdomen kommer att strömma till från många delar av Sverige och det kommer att bli mycket ballonger och kanske gratis tårta till barnen och under några timmar kommer det att vara en riktig balluns med tal och annat och där Picassos tillblivelse kanske kommer på tal men kan endast bevisas ordentligt genom Carl Nesjars skulptur men inte av min som ligger i en påse. Hade den varit uppförd också, då hade det varit lättare för folk att förklara att bakom Picasso som har arbetat i Paris större delen av sitt liv, har Carl Nesjar och Bengt Olson också arbetat – i Bengts fall mer än halva livet och han har varit orsak till detta i konsthistorien unika arrangemang.

Tommy förstod det hela och stod på min sida och försökte få gehör men den nya kommunstyrelsen valde att inte lyssna och Bjarne tog den tysta vägen ur ett avtal. År av hemsk pina var min belöning.