2011 - Vattenåder

Ute på strandudden i Kristinehamn intill den stora sjön Vänern står Pablo Picassos största monumentala arbete, 15 meter hög i betong, gjord av Skånska Cement och Carl Nesjars blästringar efter Picassos intentioner.  Den har lockat människor från hela världen och alla har varit djupt imponerade och förundrade över hur detta fantastiska Picassos största verk, har hamnat i denna för många närmast vilda natur, åtminstone vintertid. Hos Carl Nesjar fick jag se en modell av denna och presenterade idén för kommunstyrelsen med dåvarande ordföranden Göte Berg. Det blev ett snabbt och enkelt beslut att låta uppföra statyn Jacqueline där den står idag. 

2011 finns det konstintresserade människor inom kommunen i Kristinehamn och de har redan gjort en skulptur med Carl Nesjar, en magnifik vattenorgel, mäktig både på sommar och vinter, och nu tyckte de att kanske jag också skulle göra någonting, en slags skulptur som skulle bilda en triptyk och kanske på så sätt lättare förklara för folk dessa tre konstnärernas gemensamma arbete där alla arbetat mer eller mindre mesta delen av sina liv i Paris men samarbetade för att uppföra Jacqueline i min hemstad.

En av ledarna för kommunens anställda, Lars Nilsson, vände sig till mig och frågade om han var intresserad att göra en tredje skulptur, vilket naturligtvis jag tyckte kändes mycket spännande och hedrande men jag sade att jag ville ha betänketid. Men jag satte igång genast för jag älskar stora arbeten och svårigheter och efter några månader hade jag lyckats göra en närmast uppfinningsartad skulptur som absolut inte finns någon annan stans i världen. Alltså en bra vägande sak till Picasso och Carl Nesjar. Den skulle gjutas i betong av Herrljunga Strängbetong som jag kände väl till genom två stora tidigare arbeten och de blev intresserade av projektet och gav ett pris på 400 000 kronor. Detta ville jag känna på, innan jag visade min modell, om det över huvud taget var möjligt att göra en obelisk på 14 meter. En meter mindre än Picassos 15 meter. Vid foten och även i toppen två gånger två meter, alltså en bjässe. Med min skulptur och priset från Herrljunga i bagaget visade jag det för Lars Nilsson och hans närmaste och sedan för Bjarne Olsson, Kristinehamns så att säga politiskt styrande man, en socialdemokrat. Vi träffades på kommunalkontoret i Kristinehamn. Sammanlagt alltså Bjarne Olsson och två nya kommunalanställda plus Lars Nilsson och den nye kulturchefen.

Jag visade min modell, tog isär den och vred och vrängde på den och talade om att den skulle vara 14 meter hög och var möjlig att gjuta i betong, vit betong, och för gjutning, transport och uppsättning skulle Herrljunga ha 400 000 kronor. Skulpturen i sin helhet skulle kosta 1 miljon kronor och skulptören var naturligtvis jag. Men till detta fordrades ett fundament som kostade 500 000 kronor för att skulpturen skulle stå pall och inte sjunka ner eller falla till marken. Alltså 1,5 miljon skulle det hela kosta. Men innan jag hade kommit så långt och talat om kostnaderna, så hade Bjarne Olsson rest sig, mitt i det hela, och sagt att han var tvungen att gå hem och ta hand om sina barn. Detta tyckte jag var helt främmande. Jag har aldrig upplevt att någon av de högsta lämnat ett sammanträde på denna nivå innan det var slut. Varken Paris polischefer eller Frankrikes högsta generaler för École Polytechnique motsvarande Harvard i Amerika, där jag skulle göra en stor utsmyckning, hade en tanke på att lämna diskussionerna innan de var fullt avklarade.

Jag bad genast om ett nytt möte med Bjarne Olsson. Åker från Göteborg 14 dagar senare med tåg över Katrineholm. Hämtas på centralen av Lars Nilsson, förs till samma bord där de två nyanställda kommunalmännen satt, men inte Bjarne Olsson. Generat talade de om att han hade fått ett annat möte. Jag blev inte bara häpen, blev även smått förbannad, för jag var dock över 80 år och så nonchalerad tyckte ja mig aldrig ha blivit tidigare. Jag bad om ett telefonsamtal med Bjarne, som svarade att han just då var upptagen men lovade ringa. Jag väntade hela den dagen, en hel vecka och jag väntar ännu på ett ordentligt samtal med Bjarne Olsson. Men i vilket fall som helst så blev jag kallad till ett sektionsmöte med alla politikerna i staden på gamla Nämndhuset och förklarade exakt, att skulpturen kostar 1,5 miljon och skall gjutas i betong, 14 meter hög, två gånger två meter i foten och i toppen, en meter mindre än Picassos skulptur, och jag kallade den Vattenåder eller Vågen, båda två namn som symboliserade Kristinehamn.

Ganska snabbt blev det beslut och 1, 5 miljon klubbades igenom, men i samma ögonblick eller före eller strax efter, jag kan inte svara på detta, var det någon som hade hört att jag hade sagt att jag skänker skulpturen. När de sedan började fundera lite noggrant så blev de rädda och insåg att, faktiskt, en beställning är ju i alla fall en beställning och alltså jag, skulptören, menade naturligtvis att jag skulle ha 600 000, exakt det samma som skulpturen i Sjötorp, Vattentrappa, sex meter hög i granit, symbol för Göta kanal, hade kostat. Alltså 1,5 miljoner även för den.

Tydligen fick politikerna kalla fötter och snart spreds det till Kristinehamns-Posten att jag först skänker det hela och sedan kräver jag betalt, vilket resulterade i att Kristinehamn på löpsedlarna skrev ”Olson vill ha betalt – först skänker han och sedan vill han ha betalt”. Och på några timmar blev jag ansedd som en gniden vingelpelle. Det blev en chock för mig, för familjen samt för mina vänner. Men några människor, närmare nio stycken födda i Kristinehamn, men nu verksamma och boende i Uppsala, människor som har tjänat svenska staten på de högsta nivåer förstod att detta inte kunde vara rätt. Bengt Olson som var känd i Uppsala genom att vara hedersmedlem i Värmlands Nation hade inte utstrålat ett sådant sätt att vara. Så de satte frivilligt och utan mitt vetande igång att undersöka saken hur politikerna hade behandlat det hela och kom fram till att det var skandalöst. Vilket de också bevisade genom en stor nästan helsida, som Kristinehamns-Posten var villig att sätta in, där rubriken helt enkelt var ”Olson skandalöst behandlad av Kristinehamns politiker”.

Båten fick väl lite mer balans och många telefonsamtal direkt ner till mig från vänner och bekanta och sedan en rad skriverier i Kristinehamns-Posten gjorde väl det hela lite mer riktigt. Men fortfarande ute i Värmland som inte fullföljde hela sanningen är att jag fortfarande ansedd vara en vingelpelle, först skänker jag och sedan kräver jag på ett närmast maffiosiskt sätt, kan man säga.

En tid därefter står i Kristinehamns-Posten att varken Bjarne Olsson eller kulturchefen vill ta ansvaret för skulpturen. I denna anda tyckte jag att jag inte ville fortsätta att kämpa för skulpturen för skall man göra ett sådant arbete som sträcker sig över ett helt år ifrån det att man begynner arbeta med idén, sedan hitta bra plats och att den sedan skall göras, visserligen inte av mig men i alla fall placeras på ett riktigt sätt. För att göra ett sådant arbete krävs en god stämning och en entusiasm och en glädje, annars är det lika bra att lägga det åt sidan och det gjorde jag genom att säga ”jag drar mig undan med min skulptur”.

En tid efteråt sade också politikerna att de lägger av med skulpturen, men det var inte de som la av med skulpturen, det var jag, som inte längre ville ha att göra med detta egendomliga lidande, kan man säga. Men naturligtvis i rapporterna som dessa skickliga politiker har skrivit, verkar det i framtiden som raka motsatsen, att de inte ville ha min skulptur. Men ärendet kommer inte att sluta med detta.

I vilket fall som helst, en modell av Vattenåder, 1,70 m hög, ställdes ut i Kristinehamn på Valundsgården för att visa stadens innevånare hur skulpturen skulle se ut och att jag fortfarande vid den tiden hoppades på att få en diskussion med politikerna men ingenting hände. Tystnaden var total, nonchalansen absolut horribel. Aldrig hade jag mött något liknande någonstans utan faktiskt hela tiden på ett hövligt, intresserat, perfekt sätt diskuterat allting in i minsta detalj.

Till slut ringer kulturchefen, Thomas, direkt. Det första samtalet på ett år, trots att jag sagt vid flera tillfällen till honom att ring och berätta så jag vet vad som händer. Men inte en enda gång.  Men nu ringer han och berättar att Picasso-skulpturen skall fylla 50 år nästa år och att jag då inbjuds att vara med och framföra mina kunskaper om Picasso och helt sonika berika jubileet som Kristinehamn skall ordna. Alltså med andra ord vill man mjölka kon, men man vill inte ge kon något att äta. Fullständigt horribelt. Jag ställer naturligtvis inte upp även om jag med mina erfarenheter och kontakter mycket lätt kunnat skaffa ihop en utställning av Picasso med hans grafik, ett tjugotal blad, plus kanske eventuellt en olja, som jag vet finns i Sverige. Men naturligtvis en sådan sak blir det ju inte tal om, den saken är klar.

Denna skulptur är ju inte död i och med detta utan den har möjligheter att vandra ut i världen och till och med har det talats om Kina i ett visst sammanhang. Det är väl ett önsketänkande, men då hade modellen kunnat skickas bort till Kina och där hade kineserna kunnat göra den, kanske dubbelt så stor som 14 meter eller vad de då önskade. Jag hade aldrig behövt vara med. Med andra ord mitt arbete är redan avklarat, mina 600 000 kronor som jag skulle ha levt på, de pengarna existerar inte så att säga, men jag klarar mig ändå.

Men en beställning är en beställning, en donation till Kristinehamns museum som jag skapade och även Ångcentralen, dit skänkte jag 70 målningar från början när jag började måla till nuläget. 70 målningar, men de var redan så att säga i ett lager eller fanns privat hängande hos mig, så de åt inget bröd. Men en beställning är en annan sak, men det tycks inte Bjarne Olsson ha förstått, där han uttalar i Kristinehamns-Posten, att det händer att konstnärer skänker saker och ting.

Dessvärre har min syn nu försämrats så jag är nästan blind. Jag känner att även om modellen finns så kan jag inte uppföra det färdiga konstverket så som jag tänkte mig det 2012. Kommunen svek mig ännu en gång och lovade att ersätta mig för min tid och utlägg om jag drog tillbaka min stämning men än en gång använde de metoden av hel tystnad. De svarar inte på mina brev eller i telefon och har istället bestämt att tysta ner det hela och inte ersätta mig ett öre för mitt arbete. Det fanns faktiskt ett avtal skrivet som min advokat gjorde med kommunen med exakt samma kostnad men inget slutdatum och framför allt ett muntligt avtal ifrån början men det väljer kommunen att ignorera helt.

Ett slag i ansiktet kan man säga i dubbel bemärkelse till mig, som har skänkt så mycket allt sedan jag var tjugo år till min hemstad. Jag gjorde två beställningsarbeten för Kristinehamn, det ena Nämndhuset och det andra ålderdomshemmet på Högliden. Båda två var beställningar, båda två fick jag betalt för, men det var en annan ledning på den tiden inom politiken. Då var riksdagsmannen och därefter landshövdingen, Gustaf Nilsson ordförande och då må jag säga då var det stil på styret i Kristinehamn. I dag verkar det som att de inte över huvud taget förstår hur man fungerar artigt gentemot en människa som gör allt för sin gamla hemstad.

Jag har fortfarande inte fått ett öre i ersättning av kommunen för mina resor, möten eller modeller. Så nu väljer jag att helt lägga Vattenåder och denna plågsamma historia till handlingarna och tänka på annat.

Bengt Olsons modell av sitt konstverk Vattenåder.
Bengt Olsons modell av sitt konstverk Vattenåder.