På kanske världens mest koncentrerade kulturplats, Götaplatsen i Göteborg, där man i fonden på en fantastisk aveny ifrån kärnan av det inre av Göteborg, ser det stora konstmuseet trona fram, en arkitektonisk tjugotals arkitektur som är ganska storvulen men som faktiskt också berättar på långt avstånd, att här händer det saker och ting. Vi har så få arkitektsaker nu för tiden mer än bensinstationer som man kan se vad det handlar om, men i denna enorma byggnad förstår man att här kan till och med Rembrandt och mycket annat finnas.

Går man sedan åt vänster så har man Stadsteatern, en mer fantasifull arkitektur. Man kan säga teaterartad, det är nog rätta ordet. Här har ju skådespeleri på högsta nivå fungerat sedan 20-talet och många världsstjärnor mer eller mindre tagit sina första steg.

Lite längre ner har vi ett strålande fint bibliotek, verkligen vackert i sin arkitektur, typiskt för denna epok, praktiskt och korrekt, där man kan finna all slag av litteratur till och med talskivor för blinda. Utanför står en mycket vacker skulptur utav en av vår tids största poeter, Karin Boye. Den är realistisk, den utstrålar verkligen en väldigt fin känsla.

Går man sedan tillbaka upp till museet och går ner på andra sidan så finns där en konsthall, som faktiskt är en idealisk konsthall med till och med takljus, vilket är sällsynt i vår tid. Det finns en stor sal, det finns en något mindre och sedan ytterligare en tredje sal, alltså idealiskt i storlek för en konsthall där man kan visa separata utställningar och som man också har gjort av många av de allra bästa konstnärer, inte minst fransmän. Till exempel Fortier hade här för en del år sedan en otrolig utställning. Även en spansk utställning, som då hade kommit direkt, mer eller mindre, från Biennalen.

Sedan ett steg ytterligare så står vi framför en av Sveriges definitivt vackraste arkitektoniska byggnader, Konserthuset ritat av Nils Einar Eriksson. Både exteriört och interiört och framförallt den stora hörsalen med sitt lite välvda mjuka tak med, jag tror, lönnplywood, som också anses vara en av världens fina konsertsalar. Den har ju också åstadkommit att Göteborg och Konserthuset har blivit riksorkestern för Sverige tack vare Sture Karlsson, som också återreparerade Konserthuset i dess forna skick både med färger, möbler och annat – en jättesällsynt prestation i vår tid.

Ett steg längre ner åtminstone tidigare, jag minns inte, var det en biograf och ett korrekt 30-talshus och ytterligare ett ner mot hotellet, det kända, verkligen kända hotellet. Men dessförinnan ett trafikhinder som skulle kosta enorma problem för alla besökare till Konserthuset, Konsthallen, museet, teatern, biblioteket och naturligtvis hotellet, Park Avenue, ett bra namn för det ligger faktiskt fortfarande delvis i en park. Denna så att säga byggnad skulle alltså fungera som en räddning för all koloxid som släpps ut i Göteborg genom sina bilar. Men man har inte kunnat välja en mer okultiverad plats hur man än hade sökt och dessutom ett så skandalöst fult elände. Snorrännan har vissa sagt, likkistan har också nämnts. Först sprutade det vatten men det höll på att döda barn som gärna ville springa över gatan utan att tänka sig för och plaska i vattnet. Då fick man kosta på glas eller plast så den faran försvann, men man såg inte längre över huvud taget något direkt rent plaskande vatten utan i stället nerskitade rutor som man måste tvätta, om man skall vara noga, minst en gång om dagen. Ingenting är smutsigare än skitiga fönster, det vet vi oavsett om man är inne eller ute. Det är en skandal för vilken affär som helst om fönstren är dåliga. Dessutom glittrade man upp det hela med olika slag av belysning. Man skulle väl ha kunnat nöja sig med en klar ren vit belysning, men här har man ju så att säga en slaskränna som inte ens tålt sig på Liseberg. Man vet att det har kostat över 30 miljoner kronor och ingen vet vem som har kommit på idén, i varje fall vågar ingen visa sig och kommunens politiker som har betalat denna summa utan att veta vad de betalat till enligt vad alla säger som överhuvudtaget får frågan.  Alltså över 30 miljoner när man vet att i Göteborg utbildas varje år från Valands Konstskola minst ett tjugotal människor, som har satsat sina liv kanske alltsedan de gick i småskolan på att rita och teckna och drömma om att få bli konstnärer och verksamma i Sverige. Om man då räknar efter att Valands nya skola nu har verkat i 20 år kanske 25 år, så räkna ut då 2 stycken i snitt jag tar det exemplet av olika slag skulptörer, målare, installatörer och annat, så blir det ju i alla fall om vi säger 20 år 400 stycken, om jag räknar rätt. Men långt innan dess finns det fortfarande konstnärer som är både 60, 70 och 80 år, som skulle ha kunnat bli tillfrågade för en sådan plats.

Men låt oss i alla fall hålla fast vid att platsen är till för att ställa till krångel för trafiken och rädda Göteborg från koloxid, så är det en sådan mängd av människor som inte är konstnärer men som har drömt om att få vara med och skapa någonting skulpturalt, måleriskt, installationsmässigt och ljusmässigt, men dessa är helt ställda åt sidan. Detta är vårt lands dilemma men i Göteborg i så hög grad, där vi har sådana fruktansvärda ytterområden som Biskopsgården och Angered och Bergsjön och många till. Det är dessa pengar, om vi tänker oss och fantiserar, 30 miljoner skulle kunna fördelas upp till en summa låt oss säga omkring 200 000 för varje konstverk. En del skulle ha kostat betydligt mindre andra mer, så skulle man ha kunnat rädda både Angered och Biskopsgården och även utanför Göteborg, områden som nu fullständigt dryper av tristess, där inte en enda riktig glädje och välkomnande för ögat finns – alltså ingenting av skönhet som verkligen gör att man känner sig hemma på området.

Hade dessa svenska konstnärer tillsammans med de nyinflyttade eller födda i Sverige, människor från andra delar av världen som är födda och uppvuxna i kultur av både äldsta och förnämsta klass, de som har sett skönhet av olika slag i föremål och annat sedan de var små. Man ser ofta det på dem att de har en känsla för skönhet för det är ofta de som är elegantast klädda fortfarande bland unga män. Även kvinnor med sina dräkter har ju en skönhet i sig och som fortfarande är funktionell för vårt samhälle i trafik och arbete. Tillsammans skulle dessa människor kunna rädda Angered och Biskopsgården och även andra ställen runt om i västregionen. Så hade vår stad mycket snabbt hamnat i ett helt annat stämningsläge, för det vet vi alla oavsett ålder att där man har skönhet omkring sig, där sköter man sig på ett helt annat sätt än när man är i en nedskräpad miljö. Konstverk som verkligen är genomförda på rätt sätt de blir aldrig attackerade. Titta på Poseidon på Götaplatsen. Det är bara Chalmerister som då och då har blåmålat vattnet några dagar omkring sin examen, åtminstone gjorde de så förr, men detta underbart vackra kar som Milles har skapat som är ett veritabelt smycke, där har aldrig funnits någon form av förstörelse. Det är likadant överallt.

Jag har gjort några monumentala arbeten i Göteborg. Jag gjorde ett som fanns ute på Selma Lagerlöfs Torg i många år, en 30 år, mitt emot en småskola, men det var aldrig något klotter på den väggen. I stället intresserade si g barnen för att drömma i dessa former. Jag träffade bara för några månader sedan en man som jobbar på Landvetter och drar människor i rullstol, för jag sitter i rullstol, som berättade att han hade gått i den skolan och där föddes hans intresse för konst och han är inte ensam om detta enligt vad han säger. Nu har det huset som var Systembolag också rivits och den här långa blästrade väggen i, jag tror, fjorton delar i betong, den har nu ställts undan och kan säkerligen komma att få stå oanvänd i hur många år som helst, för varken arkitekter eller myndigheter har den ringaste fantasi att förstå att det är skönheten på platser som gör att folk vill bo på där.

Jag måste säga att jag förstår denna slaskränna, det vill säga jag förstår Göteborgsposten att i år var första gången som Göteborgstidningen inte klarade av att göra ett aprilskämt. Detta säger mer än någonting annat, att inga journalister på Göteborgposten hade fantasi att skapa ett aprilskämt. De hade ju för all del kunnat göra det och satt upp en skylt ungefär var man skall gå föra att se ett aprilskämt. Jag vet och har hört vilket värde detta är för människor som bor, badar, åker skridskor eller vad de gör när de samtidigt kan glädjas med ögat.