Vattenåder

Ute på strandudden i Kristinehamn, intill Vänerns öppna vatten, står Pablo Picassos största monumentala verk, den femton meter höga skulpturen Jacqueline. Skulpturen uppfördes i betong av Skånska Cementgjuteriet och blästrades av Carl Nesjar efter Picassos intentioner. Under årtionden har människor från hela världen rest dit för att uppleva detta märkliga möte mellan internationell konst och värmländsk natur. Många har förundrats över hur Picassos största skulptur hamnat just här, långt från storstädernas museer och mitt i ett landskap som vintertid kan upplevas som närmast vilt.

Hos Carl Nesjar hade jag en gång fått se modellen till skulpturen. Det var också jag som förde fram idén till Kristinehamns kommunstyrelse med dåvarande ordföranden Göte Berg. Beslutet att uppföra skulpturen blev snabbt och självklart och så kom Jacqueline att få sin plats på udden där den står än i dag.

När Picassoskulpturen närmade sig sitt femtioårsjubileum ville Kristinehamn göra något extra. Staden hade sedan länge blivit känd som konststad genom Picassoskulpturen, konstföreningen, museet och Panncentralen. År 2011 fanns det fortfarande flera konstintresserade personer inom kommunen och efter att Carl Nesjars stora vattenorgel hade uppförts började tanken växa fram att även jag skulle göra en monumental skulptur. Tanken var att de tre verken tillsammans skulle bilda en triptyk och hjälpa människor att förstå det unika konsthistoriska sammanhanget mellan Picasso, Carl Nesjar och mig själv. Alla tre hade vi arbetat större delen av våra liv i Paris och på olika sätt varit knutna till tillkomsten av Picassoskulpturen i Kristinehamn.

Lars Nilsson, som arbetade inom kommunen och följt mitt konstnärskap under många år, frågade mig om jag var intresserad av att skapa en tredje skulptur. Jag blev både hedrad och inspirerad men bad om betänketid. I själva verket började jag arbeta omedelbart. Jag har alltid älskat stora uppgifter och svåra problem.

Efter flera månaders arbete hade jag utvecklat en skulptur som jag upplevde som närmast uppfinningsartad. Något liknande fanns inte någon annanstans. För att försäkra mig om att den verkligen gick att genomföra kontaktade jag Herrljunga Strängbetong, som jag tidigare arbetat med i flera stora projekt. De studerade modellen och blev intresserade av projektet. Deras bedömning var att skulpturen kunde gjutas och uppföras till en kostnad av omkring fyrahundratusen kronor för själva konstruktionen.

Skulpturen skulle bli fjorton meter hög, alltså en meter lägre än Picassoskulpturen. Den skulle gjutas i vit betong och ha ett tvärsnitt på två gånger två meter både vid foten och i toppen. För att stå stabilt krävdes dessutom ett omfattande fundament. Den totala kostnaden beräknades till en och en halv miljon kronor, ungefär samma nivå som flera av mina tidigare monumentala arbeten.

Modellen presenterades först för Lars Nilsson och därefter för kommunledningen. Jag visade hur skulpturen kunde monteras, hur den var konstruerad och vilka tekniska lösningar som låg bakom idén. Skulpturen fick namnen Vattenåder starkt knutet till Kristinehamns identitet och närheten till Vänern.

Efter en tid fattades också ett positivt beslut som klubbades igenom i kommunen. Projektet verkade vara på väg att genomföras. Men därefter började situationen förändras. Missförstånd uppstod kring kostnaderna och kring frågan om konstnärsarvodet. Samtidigt började uppgifter cirkulera som gav intrycket att jag först skulle ha lovat att skänka skulpturen och därefter kräva betalning vilket var helt felaktigt.

För mig var detta både förvånande och smärtsamt. En beställning är en beställning. De arbeten jag tidigare utfört för Kristinehamn hade varit beställningsverk och behandlats på samma sätt som andra professionella uppdrag. Jag hade däremot genom åren skänkt stora mängder konst till staden och dess institutioner utan ersättning.

Debatten som följde blev lång och stundtals mycket hård. Människor som kände till hela bakgrunden reagerade och flera personer började på eget initiativ undersöka hur ärendet hade hanterats. Artiklar skrevs och telefonsamtal och brev kom till Paris från människor som uttryckte sitt stöd. Det som följde blev en lång och smärtsam process för både mig och min hustru Cricia. Vi mådde båda väldigt psykiskt dåligt under flera års tid. Jag möttes av tystnad från kommunen och jag fick inte ens betalt för modellen, förarbete och resor. Men stor sorg beslutade jag att stämma min egen hemstad och blev då lovad kompensation men så fort jag drog tillbaka stämmningen så blev det tyst igen. Till slut kom jag fram till att jag inte längre ville fortsätta arbetet.

Ett monumentalt konstverk kräver inte bara tekniska lösningar och finansiering. Det kräver också förtroende, glädje och en gemensam vilja att genomföra projektet. Den känslan fanns inte längre. Därför drog jag tillbaka skulpturen. Modellen ställdes senare ut på Valundsgården i Kristinehamn så att allmänheten skulle kunna se hur verket var tänkt att bli. Men någon fortsättning blev det aldrig. Skulpturen Vattenåder uppfördes därför aldrig. Modellen finns kvar som ett vittnesbörd om ett projekt som kunde ha blivit verklighet men som stannade på idéstadiet. För min egen del blev det en lång och smärtsam historia som jag till slut valde att lägga bakom mig.

I dag är min syn kraftigt försämrad och möjligheten att själv genomföra ett så stort projekt finns inte längre. Därför vilar Vattenåder fortfarande som modell och vision. Kanske kommer den en dag att hitta sin plats någon annanstans i världen. Men för min del har tiden kommit att låta historien stanna där den är och gå vidare mot andra minnen. Picassoskulpturen står kvar och kommer även fortsättningsvis att locka människor till staden. Min egen skulptur finns däremot bara kvar i form av modeller och idéer. Hade den blivit verklighet hade det kanske varit lättare för människor att förstå den märkliga och unika konsthistoriska kedja som förbinder mig med Picasso, Carl Nesjar och Kristinehamn. Men så blev det inte. År av arbete och förhoppningar slutade i stället i en lång och smärtsam besvikelse.